Vilja ta över mammans plats?

Jag kan väl erkänna att jag känner så och att jag har arbetat hårt på att utmanövrera ungarnas mamma. Det är mest för att jag tycker att jag är bättre än henne på egentligen allt, men det är också för att kontakten mellan henne och min sambo stör mig. Eller störde mig, numera är det inget problem eftersom dom inte har nästan nån kontakt längre alls och den dom har har jag full insyn i. 

Hade jag varit bonusmamma (vilket jag aldrig vill bli)skulle jag tyckt att det är konstig om barnet bor mera hos pappan,om mamman är normal.Mamman har ju faktiskt tagit beslutet att föda det här barnet och ska därför minst lika mycket eller mer som pappan ta hand om sitt barn.

Varför ska en kvinna gå igenom graviditete och sen föda barnet och sen ska pappan och hennes kvinnor ta hand om det hon tillverkat.

Det är DIN åsikt och inte en lag som alla bonusföräldrar tvingas följa... Hur bonusfamiljer gör är deras ensak och inget för dig att sitta och besluta om.

Herrejäklar alltså. Är du seriös? Man kan ha en normal familjesituation och nya gemensamma barn som hämtas tidigare av mamman för att hon har gått ner i arbetstid ett tag. Så då ska bonusbarnet alltså vara kvar i förskolan/skolan tills pappan slutar jobbet bara för att rätt ska vara rätt? Är det inte skönt för bonusbarn att få sovmorgon på lov när bonusmamman är hemma på morgonen eller sluta tidigare på eftermiddagen när hon hämtar hem syskonen?

Så svaret till dig är: Nej. Hen skrev inte det. Hen skrev att om föräldern behöver hjälp någon gång så kan hen fråga. I det ingår knappast att hämta bonusbarnen tidigare för att de inte ska få så långa dagar eller att ge dem sovmorgon på loven för att man ändå är hemma med syskonet.

Herrejäklar alltså. Är du seriös? Man kan ha en normal familjesituation och nya gemensamma barn som hämtas tidigare av mamman för att hon har gått ner i arbetstid ett tag. Så då ska bonusbarnet alltså vara kvar i förskolan/skolan tills pappan slutar jobbet bara för att rätt ska vara rätt? Är det inte skönt för bonusbarn att få sovmorgon på lov när bonusmamman är hemma på morgonen eller sluta tidigare på eftermiddagen när hon hämtar hem syskonen?

Var påstod jag att det är en självklarhet?

Jag skrev att om pappan och bonusmamman vill så kan barnen absolut behandlas som övriga barn i familjen utan att pappan ständigt ska be henne om hjälp för att det är kris. Du skrev att en pappa som inte kan ta hand om sina barn själv inte ska ha barnen alls.

Som sagt, familjer får komma överens om vad som passar dem bäst och en bonusmamma kan absolut ha mer tid med bonusbarnen än vad pappan har, och att familjen trots det är fullt fungerande och att alla mår bra.

Om man ändå går ner i tid för sina egna barn så kostar det inget att bonusbarnet får sluta tidigare också...

Du lever i en annorlunda värld där du har självständig ekonomi och kan vara självbestämmande. En majoritet av alla bonusmorsor som går ner i arbetstid, om de arbetar alls, lever till stor del på mannen.

Jag hade inte värdesätta en partner som velat köra sitt race själv efter att vi flyttat ihop och valt att leva som en familj. Skall jag leva med ett barn måste jag få vara lika delaktig i beslut, ansvar, uppfostran osv.

Varje familj måste få lov att själva besluta om vilken uppdelning de vill ha och vilket ansvar de vill att alla skall ha i familjen.

Jo. Jag vet att du tycker att man inte skall basera umgänge på att man får hjälp av sin partner. Men vi hjälps åt som familj och lägger upp vår tid så att det passar vår familj bäst. Vilket innebär att det är jag som hämtar min bonus tex.

Om båda inblandade är med på det håller jag ibte med om att det är att "inte ta sitt ansvar" utan snarare att man gemensamt delar upp ansvaret så som passar familjen bäst.

Eftersom det passar oss bättre att min man fortsätter med obekväma arbetstider och jag tar den biten så väljer vi det. Tillsammans.

Hade jag däremot inte velat vara delaktig på detta sätt och han inte löst det ändå - DÅ hade det varit att inte ta sitt ansvar.

Det är en viss skillnad.

Och naturligtvis gäller detta inte bara vår familj. Många gör så och gör det genom ett gemensamt beslut. För att hjälpas åt passar familjen bättre än att göra allt själv.

Jag tror nog inte heller det är många som planerar umgänget efter att det kanske tar slut med partnern om fem år. Man planerar efter hur livet ser ut just nu.

Jag Jan greppa att man inte gör den uppdelningen. Jag accepterar att man inte vill dela fullt föräldraansvar. Varför är det så svårt att acceptera att andra gör annorlunda för dig?

Nej. Min man hade inte kunnat lösa umgänget om jag vore bortrest. Eller, han hade förmodligen fått hjälp av sina föräldrar istället. Han har ingen möjlighet att sätta sig i en bil i fyra timmar för att hämta henne (ja, det finns anledningar). När mamman flyttade gjorde hon det med vetskapen att växelvis boende skulle vara kört och vh hänga på att en tredje part behövde hjälpa till.

Jag kom inte heller in när umgänget redan var fix o färdigt utan i samma veva som det började eftersom jag träffade min man strax efter separationen. (Dock ett bra tag innan mamman flyttade. Bonus var redan familj när hon gjorde det).

Vi har lagt upp umgänget TILLSAMMANS och även om DU inte vill ha det så är det en självklarhet för mig. Jag tar SAMMA ansvar för min bonus som min man. Det hade tex aldrig fallit mig in att boka in saker som höll mig borta från hemmet de få dagar hon är hos oss. Hon är min familj och hon går före fritidsintressen osv. Som sagt köper jag att detta passar oss och inte alla men undrar fortfarande varför du inte kan acceptera att andra inte gör samma val som du?

För mig skulle det aldrig handla om att "hjälpa till" eller "ställa upp", för mig handlar det om att vi delar på ansvaret som en familj. Vi planerar utifrån vår vardag.

Du påpekar att du inte ställt upp av tvång. Men ngn som inte ser det som du tycker inte heller att dela helt på ansvaret är tvång. Är det tvång är det, som jag skrev tidigare, inte samma sak som att planera ihop. Då skall man inte ta det ansvaret och inte ställa upp på att "vara barnflicka". Men ser man det däremot som att man är en familj som alla andra, ja då är det ngt naturligt istället.

Fast det har väl knappast med det scenario jag beskrev att göra? Det har funnits flertal trådar där pappan bokat egna möten eftersom hans nya promt vill vara med trots att både mamman och pappan skall gå och är närvarande föräldrar. Så tycks inye riktigt din situation vara

Nej, självklart går inte förälderns val av partner under den lagen. Det var inte vad jag sa. Jag sa att lägga till ytterligare en förälder. Mig veterligen är det inte rättsligt prövat men i till exempel en situation där styvmamman tar större delen av föräldraskapet i pappans ställe skulle jag kunna tänka mig att det skulle kunna prövas.

Fast du blandar äpplen och päron. Ingen har pratat om bristande omsorg. Däremot om att båda vårdnadshavarna enlig lag ska vara delaktiga i större beslut som rör barnet. Att ge barnet en ytterligare förälder är ett väldigt stort beslut. Har aldrig sett att det prövats i någon rätt dock. Men en tanke är just att umgänget med pappan går först just för rätten till båda föräldrarna men om den nya tar en föräldraroll I STÄLLET för pappan, att det skulle kunna prövas i rätten.

Fast du blandar äpplen och päron. Ingen har pratat om bristande omsorg. Däremot om att båda vårdnadshavarna enlig lag ska vara delaktiga i större beslut som rör barnet. Att ge barnet en ytterligare förälder är ett väldigt stort beslut. Har aldrig sett att det prövats i någon rätt dock. Men en tanke är just att umgänget med pappan går först just för rätten till båda föräldrarna men om den nya tar en föräldraroll I STÄLLET för pappan, att det skulle kunna prövas i rätten.

Jag tycker att föräldrarna i första hand ska ta hand om barnet. Alltså ska den ena föräldern iväg så tillfrågas den andra föräldern.

Jag tycker att det du nämner med att vara ensam med barnet, laga mat osv. bygger på förtroende från båda föräldrarna. Att när man tar in en ny partner i barnets liv så presenterar man givetsvis den för sitt ex, barnets andra förälder och låter den godkänna att vara delaktig i barnets liv. Men då utgår jag ifrån att båda är sunda föräldrar och att ingen just på grund av svartsjuka hindrar delaktighet.