Kokongen...

Vi skrev ett brev till alla våra nära och kära innan vi åkte och hämtade vårt barn där vi beskrev hur vi kände det och såg på detta med anknytning. Vi skrev att vi kanske inte alltid följer de rekommendationer som ges att man ska isolera sig si och så länge, att ingen får lyfta och ha fysisk kontakt med barnet andra än vi som är hans föräldrar osv. Vi utgick helt och fullt utifrån vår sons behov. Vår son knöt an till oss direkt och när vi kom hem till Sverige så hade han full koll på att vi var hans föräldrar och att ingen annan går att jämföra med oss, det är vi som är hans nr 1. Därför valde vi att låta våra föräldrar och syskon ta i honom, krama honom, hålla honom - OM han ville det! Inte annars. Även hans gudföräldrar fick detta. Han var framåt och social och visade intresse för andra människor tidigt utan att vara för mycket, helt lagom men han hade ständig koll på var vi var, ramlade han och slog sig, var han ledsen så tröstade ingen annan än vi. Så är det fortfarande efter ett år hemma. Ingen annan nattar eller "vaknar" honom, ingen annan än vi sover med honom osv. Vi har haft barnvakt dagtid då ingen av oss varit hemma men endast våra föräldrar. Vi har alltså helt utgått ifrån hur han har reagerat och det har funkat jättebra. Han är en trygg liten pojke som växer och utvecklas så det knakar och han visar verkligen vad han vill och inte vill. Hade han varit annorlunda eller äldre hade vi nog varit hårdare gentemot andra. Detta har funkat för oss.

Alla våra vänner mötte oss på flygplatsen, hade i vårt brev som vi skrev ovan skrivit att vi gärna såg att de som kunde komma till flygplatsen var välkomna att göra detta men att de skulle tänka på att inte slänga sig över sonen utan ta det lugnt då det var så mycket nya intryck och ansikten för honom. Det var ju som sagt redan kaos, hela resan osv så det gjorde ju absolut ingen skada. Våra föräldrar följde med oss hem eftersom sonen tyckte det var ok, han var glad och nyfiken men ville vara i våra famnar hela tiden vilket kändes bra. De stannade inte så länge då vi var trötta och min mamma som var med på vår resa behövde också komma hem och vila och packa upp. Farmor och farfar som rest långt (bor i annan stad än vi) bodde i övernattningslägenhet intill vårt hus så de gick ner där efter en stund så vi fick vila och packa upp och njuta själva av att vara hemma som en familj. Sedan kom de upp dagen efter och vi åt frukost tillsammans och sedan var de där några timmar och sedan åkte de hem. Det funkade för oss. Vår katt blev glatt emottagen av vår son och de blev förälskade i varandra från första stund. Tyvärr har vi inte vår katt kvar hos oss nu då han accepterade sonen till 100% men inte att han inte kom i första hand längre, han var inte vår bebis längre och därför fick mina föräldrar ta honom och han är en lycklig kisse igen och vi kan träffa honom så ofta vi kan hos dem.

Ja, jag oroade mig ju också mycket för detta innan vi fick hem Victor och så verkade det så bra allting eftersom de funkade bra först. Så flyttade vi och vår katt kunde vara ute på heltid som han älskar, han har bara kunnat vara ute när vi är i vårt sommarhus tidigare men nu så hade han kunnat vara det även här hemma men icke, han blev så olycklig. Han hade varit hos mina föräldrar först under hela vår vistelse i Vietnam och sedan en tid då jag var nyopererad och inte ville riskera att få katthår i såret osv så han hade vant sig vid att vara med mina föräldrars katter och trivdes med dem. Här hemma var det ju helt omvänt och han accepterade inte att jag fick flytta på honom på nätterna, han brukar alltid ligga jämte mig i sängen tätt tätt intill, nu låg ju Victor där och jag försökte ha dem på varsin sida men det gick inte. Han accepterade heller inte att jag bar på Victor, i min famn skulle ju Alfons (katten) vara, inte Victor....så då bet han mig, han skrek dygnet runt och var väldigt orolig. Han bet aldrig Victor, aldrig bara mig. Så det fick bli så här. Och nu ses vi ju jätteofta ändå!

Ja, det var jobbigt men jag trodde det skulle vara värre...eftersom han VAR min BEBIS - innan Victor kom. Men sedan när vi såg att det inte funkade så var det inte svårt att lämna bort honom, faktiskt! Men mycket berodde ju på att det var mina föräldrar som tog honom och vi behövde inte sälja honom eller avliva honom, då hade mitt hjärta gått sönder!