Kokongen...

Stort grattis till att ni är framme i kön, så spännande med Nigeria och visst är det så att det kan gå betydligt snabbare än 8 månader?!

Vår son var tre då vi blev familj och vi hade tänkt köra på rätt mycket som vanligt, alltså, det var vad vi planerade innan vi hämtade honom.
Väl hemma visade sig snabbt att vår son blev stressad av att så många snälla vuxna visade honom uppmärksamhet. Vi drog ner på umgänget men isolerade oss inte utan var ute på lekplatser, simhallen, öppna förskolan för adopterade osv. Det funkade bra att vara ute bland folk så länge inte det var för många människor som ägnade just oss så mycket uppmärksamhet. Familj och vänner fick komma men få åt gången och inte så ofta de två-tre första månaderna.
Efter de första månaderna var det som om han landade i vardagen och vi kunde öka upp umgänget och leva mer ?som vanligt?.
Du får gärna PM:a mig om du vill veta mer, vill inte skriva för personligt om vår son här.

Inget barn är det andra likt och man kan nog inte veta förrän man kommer hem hur det blir. Vi åkte med en familj som hämtade ett jämngammalt barn som inte alls behövde samma lugn och ro i början så det varierar även med de barn som är lite äldre.
Vi läste häftet ?att bli familj med en 6-åring? (finns hos organisationerna), även om vår son bara var hälften så gammal tyckte vi den gav mycket tips och råd som vi haft nytta av.

Det finns även en yahoo-lista för de som adopterat barn på tre år och uppåt. Dit är man välkommen när man fått bb, maila mig en mailadress då så får ni en inbjudan.

Jag har beställt en bok som heter Attaching in Adoption av Deborah Grey som jag tycker verkar bra. Inget barn är ju det andra likt som Cerdrica säger men jag tänkte att det kan ge tips och tankar. Annars finns det en mycket bra hemsida i ämnet: anknytning.nu/ Håller tummarna stenhårt för oss båda nu. Idag fick vi avtalet i posten. Det känns fantastiskt. I mina drömmar sitter jag ute i det gröna nästa sommar med en liten i famnen. Det är något svårt att koncentrera sig på studierna just nu

Vi har gjort så att längtande släkt och vänner kunnat träffa oss relativt omgående efter hemkomst och efter det har vi lagt locket på ett tag och orineterat om oss. I början är barnen distanslösa och vi vuxna har ännu inte blivit viktiga för dem, vilket underlättar kontakten med nya släktingar och vänner, vilket inneburit att de fått träffa barnen och stillat sin nyfikenhet och glädje över nytillskottet till familjen/släkten.

När vi haft denna träff och välkomstbesök har vi lagt locket på och knytit an i lugn och ro och då bara släppt in de absolut närmaste, vilket för oss är mor och farföräldrar, mostrar,morbröder och farbröder och de vänner som man kan tänka sig att barnet kommer att ha en livslång relation till.Det har funkat bra och vi har fyra barn som välkomnats på detta sätt.

Vi lät också vår son träffa de närmaste släktingarna och vännerna ganska omgående. Men inte i samlad klump, utan med någon/några dagars mellanrum under en inte allför lång stund. Han var ju ganska liten (ca 5 månader), så det är nog rätt stor skillnad om det skiljer några år kan jag tro. Men vi tog det ganska försiktigt och kände oss fram. Tar ju ett tag innan man lär känna varann också, så man vet hur han/hon funkar i olika situationer.
Vi lät ingen hålla honom första månaden, om jag minns rätt. Sedan fick bara våra föräldrar hålla honom med oss i närheten korta stunder.
Nu bestämmer han helt själv vilka han vill vara nära och säger ifrån när han inte vill. Han är 1½ år nu.

Nigeria verkar som ett spännade land förresten.
Önskar Lycka Till!

Det här finns det nog lika många åsikter om som familjer...

Jag anser att släkt och vänner mycket väl kan möta upp på flygplatsen eller i direkt anslutning till hemkomsten. Alla är ju så nyfikna och resan i sig innebär ändå så mycket intryck och nya ansikten för barnet att några till gör varken till eller från. ...För att sedan få lugn och ro utan nyfikna som har "vägarna förbi".

Då kan man få landa i lugn och ro hemma och bara mysa runt i pyjamasen själva. Rå om varandra och boa in sig som familj. Ska man ha besök av några åt gången varje dag i kanske en veckas tid så blir ju det ett helt projekt. Men alla gör som man själv tycker är bra och orkar med.

Mitt boktips är "Att knyta an - en livsviktig uppgift" som handlar om barns anknytning och samspel. Boken ges ut av Allmänna barnhuset och kan beställas därifrån www.allmannabarnhuset.com för 101 kr. Flera författare har skrivit olika avsnitt, bl.a. Anders Broberg som är känd inom ämnet anknytning och har skrivit böcker i ämnet. Boken "att knyta an" är enkelt skriven tycker jag utan för mycket och tung fördjupad teori.

Det finns även en bok som heter Trygga relationer. Författaren har jag inte i huvudet.

Sen ska det ha kommit en ny bok om Anknytning av Pia Risholm.

Sök på nätet så hittar du mer info och även intressanta artiklar.

Vi skrev ett brev till alla våra nära och kära innan vi åkte och hämtade vårt barn där vi beskrev hur vi kände det och såg på detta med anknytning. Vi skrev att vi kanske inte alltid följer de rekommendationer som ges att man ska isolera sig si och så länge, att ingen får lyfta och ha fysisk kontakt med barnet andra än vi som är hans föräldrar osv. Vi utgick helt och fullt utifrån vår sons behov. Vår son knöt an till oss direkt och när vi kom hem till Sverige så hade han full koll på att vi var hans föräldrar och att ingen annan går att jämföra med oss, det är vi som är hans nr 1. Därför valde vi att låta våra föräldrar och syskon ta i honom, krama honom, hålla honom - OM han ville det! Inte annars. Även hans gudföräldrar fick detta. Han var framåt och social och visade intresse för andra människor tidigt utan att vara för mycket, helt lagom men han hade ständig koll på var vi var, ramlade han och slog sig, var han ledsen så tröstade ingen annan än vi. Så är det fortfarande efter ett år hemma. Ingen annan nattar eller "vaknar" honom, ingen annan än vi sover med honom osv. Vi har haft barnvakt dagtid då ingen av oss varit hemma men endast våra föräldrar. Vi har alltså helt utgått ifrån hur han har reagerat och det har funkat jättebra. Han är en trygg liten pojke som växer och utvecklas så det knakar och han visar verkligen vad han vill och inte vill. Hade han varit annorlunda eller äldre hade vi nog varit hårdare gentemot andra. Detta har funkat för oss.

Hej!
Det är så olika mellan barn och barn. Jag tror att det kommer att ge sig själv när ni kommer hem. Gå på er magkänsla. Vi höll oss aningen för oss själva den första tiden, men nära släktingar kom hem till oss (eller vi åkte hem till dem) och de har fått lyfta upp våra barn. Det känns bra att barnen är trygga med tex. mormor och morfar också! Skulle man känna att barnet är distanslöst eller blir mer distanslöst under tiden, får man ju dra i bromsen och kokonga, men man måste gå mycket på magkänslan. Det är så olika från barn till barn och kanske lite beroende också på hur vi adoptivföräldrar beter oss mot barnet en del är väldigt tydliga i sin föräldraroll, medan andra kanske har en "mjukare" approach framförallt i början (vi är ju alla olika!).

Jag hoppas att ni skall bli överraskade över att processen går snabbare än vad ni nu vågar hoppas (som vi blev när vi adopterade från Taiwan i början av 2008. Vår väntan blev 10 mån vi hade ställt in oss på ca 1½ år).

så glad för er skull!

Värdefullt att läsa om era erfarenheter och härligt med fler boktips. Jag tror oxå att det är så som några av er skriver att det alla barn är olika. Det är fint och bra att det finns så mkt skrivet men i slutändan beror ju allt på barnet och dess behov.

Hur många som finns på flygplatsen och möter upp tror jag inte spelar någon roll, då är allt så förvirrande och omtumlande i alla fall.
Våra familjer och vänner mötte oss och sonen (då tre år) kände igen flera av dem från fotoalbumet vi skickat innan han slocknade i min famn mitt i kaoset. Fast då hade han ju å andra sidan varit vaken hela resa så det kan man ju förstå.
Däremot följde ingen med oss hem den kvällen, vi kände att det var viktigt att visa att här är vårt hus och här bor bara vi plus våra katter (som sonen omedelbart förälskade sig i och mot alla odds blev hans förälskelse i högsta grad besvarad).