Veckans krönika - Brevet om cellprovtagning
En gång vart tredje år får jag ett brev i brevlådan. Ett likadant brev som alla andra kvinnor mellan 23 och 49 får var tredje år. Ett himla viktigt brev. Om cellprovtagning. Cellprovtagning för att kolla så att man inte är på väg att få livmoderhalscancer.
Alla kvinnor jag känner blir lite illa till mods när det där brevet landar på hallmattan. Det är jobbigt att behöva gå på kontroll, jobbigt att klä av sig på underkroppen och blotta sig. Jobbigt att tänka på sin egen dödlighet. På cancer. De flesta känner någon som har fått cancer, någon som överlevt, någon som kämpar eller någon som inte längre finns hos oss. Det är tungt, svårt och svart. Kanske är det därför så många kvinnor struntar i den där kallelsen.
"Plusset på stickan fick iväg mig på cellprovet"
Jag har själv skjutit upp det. När den där tiden i kallelsen inte passade gick veckorna och månaderna innan jag tog mig iväg på provtagning. Och då var det ett plus på en graviditetssticka som till slut fick i väg mig, eftersom man bör göra cellprov tidigt i graviditeten om det ska ge pålitliga resultat. Det krävdes alltså insikten om hur mycket jag behöver den där livmodern. Att det är den som har gett mig min dotter, min underbara unge. Och nu arbetar på ett nytt liv.
Trots att jag vet att man jag måste gå och testa sig. Att det inte är jobbigt, att det inte gör ont och att det är över innan man ens har hunnit fatta vad det var som hände. Trots att jag känner unga tjejer som har haft cellförändringar och som slapp få cancer för att de gick på cellprovtagning. Trots att jag har en person i min närhet som antagligen finns kvar hos oss just för att hon tog sin kallelse på allvar. De hittade cancern i ett tidigt skede och kunde operera bort den. Idag är hon frisk. Men det är så lätt att skjuta bort jobbiga tankar. Att strunta i den där lappen, låta den bli en sak bland alla andra som hamnar i kategorin ”Just det, det ska jag göra. När jag får tid”.
Men, så ska det inte vara. Så nu ser vi till att gå på våra cellprovtagningar. Vi ser till att våra fruar, flickvänner, sambos, tjejkompisar, mammor och systrar också går. Vi ser till att vara rädda om våra kroppar, de som har gett oss våra barn. Eller ska kunna ge oss barn i framtiden.
Krönikan är skriven av: Britta Bloggar
