Adoption: Enkelt val, men tuff process

Någon gång i livet behöver alla förhålla sig till att få barn. Men vad gör du när du inte kan få barn med den du älskar?

I det norska tv-programmet Önskebarn får man följa sex personliga historier, alla med en stark och innerlig önskan om att få bli föräldrar genom adoption. Ämnet är svårt och privat, men man får följa med på flera mot- och medgångar.

Fem provrörsförsök utan resultat

Kristin Myhrvold Hopsdal (41) och Kristoffer Hopsdal (36) bor i Bergen där Kristin jobbar som förskolelärare och Kristoffer som säljchef. De har varit tillsammans sedan 2002 och gifte sig 2006.

Då hade de redan börjat försöka utöka familjen. Men när graviditeten uteblev, hänvisades de till en fertilitetsklinik. Kliniken hittade ingen orsak till att de inte blev gravida och gav dom diagnosen «oförklarlig infertilitet», som är ganska vanligt bland barnlösa. Paret erbjöds provrörsbehandling, något de tackade ja till.

– Jag hade en väldigt klar uppfattning om att «vill inte naturen – så vill den inte det», berättar Kristin för Mammasidan.se.

De genomförde två provrörsbehandlingar privat innan de genomgick tre provrörsbehandlingar genom det offentliga. Alla med nedslående resultat.

LÄS OCKSÅ: Vi gav inte upp hoppet

Hade alltid känslan av att det skulle bli adoption

– Jag förstår att många upplever det som en stor sorg att inte kunna bli gravida, och att en sådan process är svår. Men jag tycker egentligen att det gick okej. Vi var där vi var i livet och vi kunde absolut leva livet så som det var, med bara oss två. Vi önskade oss en familj, men det var inte en helt avgörande faktor för att vara lyckliga resten av livet.

Innan de gick igenom det sista försöket, var dom överens om att det skulle bli det sista. – Nog är nog, tänkte jag och motivationen var ganska låg, berättar Kristin. Redan då hade tanken på adoption börjat slå rot.

– Det är konstigt, jag har alltid haft känslan av att jag skulle adoptera, det var liksom ingen stor överraskning, berättar Kristin. Och så skulle det bli.

LÄS OCKSÅ: Du bör bli gravid NU

Vi hade tur och slapp vänta så länge

Dagen före julafton 2008 lämnar Kristin och Kristoffer in ansökningspappren för att bli adoptivföräldrar. Redan i början på det nya året kallades de till ett första värderingssamtal med myndigheterna, både som ett par och var för sig.

– Vi hade tur och fick en otroligt duktig och effektiv utredare, berättar Kristin.

När dom kom på hembesök hade Kristin bestämt sig för att inte göra de vanliga klischéerna, städa huset och ställa fram hembakat.

– Jag kände med handen på hjärtat att vi skulle bli bra föräldrar. ändå kunde jag inte låta bli. Vi bakade bullar och kokade kaffe innan socialtjänsten kom. Vi skrattade gott allihop, när vi kom på att ingen av oss - varken de eller vi drack kaffe, berättar Kristin.

– Så satt vi där med bullar och läsk istället...

Redan i maj 2009 blev Kristin och Kristoffer godkända som adoptivföräldrar - fem månader efter att dom lämnat in ansökningen. När dom till slut fick brevet med godkännande, blev Kristin så nöjd att hon tatuerade in stämpeln med «godkänd» i nacken.

– Det är speciellt, förtydligar Kristin. Det är inte överallt i landet som adoptionsprocessen får så snabb behandling. Socialkontoren måste prioritera akuta saker före adoptionsansökningar, och ofta behöver man vänta mycket längre än vi gjorde på att bli godkänd.

Önskade ett spädbarn

Paret fick vägledning av adoptionsforum gällande vilket land de skulle välja. – Vi bestämde oss för Sri Lanka, då vi ville att barnet skulle vara så ung som möjligt, gärna ett spädbarn, berättar Kristin.

– Olägenheten med att vänta på att få ett barn tilldelat sig från detta landet, är att det är väldigt lång väntetid. Men vi fick tips om att det kanske inte skulle ta så lång tid, eftersom det var färre på väntelistan precis då, berättar Kristin.

– Det låter hemskt när man ska motivera varför man har valt ett land - precis som om vi «shoppar» ett barn, det är ju inte så, berättar hon. – Vi behöver bara göra ett val och gjorde det som kändes mest rätt för oss.

Efter att man har fått svenskt godkännande som adoptivförälder måste man söka om godkännande som adoptivförälder i det aktuella landet. Återigen hade Kristin och Kristoffer tur. Redan tre månader senare var dom godkända i Sri Lanka.

LÄS OCKSÅ:Ingrid (14) skulle adoptera bort sonen

Det var nu väntetiden verkligen började

– Vi var medvetna om att det var nu själva väntetiden började. Vi har hört om par som har väntat i både fem, sex och sju år innan de fick ett barn. Vi enades om att vi skulle sätta en gräns på 18 månader, då vi inte gav varandra lov att vänta, längta och prata för mycket om det, för att stå ut, berättar Kristin.

Under denna väntetid får paret frågan om ett tv-team kan få följa deras väg vidare, och de kommer att följa paret i flera år framöver. – Jag tänkte att om vi fick ett adoptivbarn så kunde tv-inspelningarna bli vårt barns födelsehistoria, och att jag senare kunde visa barnet vad som hände när vi blev föräldrar, berättar Kristin.

Projektledaren för Önskebarn i TVNorge, Astri Lindberg berättar att inspelningen har tagit lika lång tid som adoptionsprocesserna de har följt.

– Jag är tacksam för att adoptivföräldrarna har släppt oss så tätt inpå under denna väldigt krävande period i deras liv. De mäts och värderas av främmande personer för att myndigheterna ska kunna avgöra om de är passande för att bli föräldrar. Detta blir en intressant inblick i en väldigt omfattande process, och resultatet är en viktig programserie som skildrar något nära, sårbarn och äkta, säger Lundberg.

Telefonsamtalet som förändrade livet

Ganska precis 18 månader senare händer det som paret nästan inte har vågat vänta allt för mycket på, men som kommer att förändra deras liv för alltid.

Det är vinterlov och Kristin är hemma. De har i förhand enats om att det är Kristoffer som ska ta emot samtalet - han sitter på kontor hela dagarna och är lättast att få tag på.

– Hej, hej, vi har ett litet barn till er, säger en trevlig röst. I tv-serien ser vi att Kristoffer bryter ihop och gråter - glädjetårar.

Kristin tror nästan inte på honom när han kommer hem och berättar vad som har hänt.

– Jag behövde låta det sjunka in. Nu hände det!

Så gick det i ett. Kristin och Kristoffer hade precis köpt hus, håller på att sälja lägenheten och inser att dom inte hinner att varken sälja lägenheten eller flytta innan de behöver åka och hämta sitt barn.

Ledigheten från jobbet måste förberedas. Kristin hade studenter hon behövde avbryta vägledningen för och det råder kaos. De sover nästan inte, packar flyttlass och försöker skaffa det nödvändiga till sonen. För det är en liten pojke som väntar på dom i Sri Lanka. Han är 4 månader.

Det första mötet

Två veckor senare sitter dom på flyget. De har överlåtit lägenhetsförsäljning och flytt till familj och vänner som ska hjälpa dom. De tänker på hur det första mötet med sonen ska bli.

– Vi tänkte att det skulle bli helt galet, och var rädd för att vi helt skulle bryta ihop, och var oroliga för hur vår pojke skulle ta mötet, berättar Kristin.

En av kvinnorna som jobbar där kommer bärandes på Markus.

– Vi upplever en enorm glädje och lugn när vi fick se vår son. Vi bröt inte ihop och vi var bara lyckliga över att äntligen få möta vårt barn. Markus var ju så liten och fann sig väl till rätta i vår famn, berättar Kristin.

Starka möten med biologisk mor

Vid klostret bor även barnens biologiska mammor. Det är kvinnor som har bestämt sig för att adoptera bort barnet, och har bott på klostret sedan de blev gravida. De fortsätter att bo där tillsammans med barnet tills adoptivföräldrarna hämtar det.

Kristin och Kristoffer besöker sin son varje dag de kommande sex veckorna, och träffar ofta hans biologiska mor. Det är hon som lämnar honom till Kristin och Kristoffer när de kommer och ibland sköter dom om honom tillsammans också.

– Trots språksvårigheter tror jag att det var en trygghet för henne att se vem hon skulle lämna sitt barn till. Och det blev en gradvis process. Jag kände att vi hela tiden kom henne närmare under dessa veckor, berättar Kristin.

I Sri Lanka är det så att man vid en slutlig rättsprocess, fem veckor efter att adoptivföräldrarna har kommit avgör om barnet får följa med de nya föräldrarna. Biologisk mamma var också på plats och gav sitt godkännande.

– Vi var väldigt glada för att få det slutliga godkännandet som adoptivföräldrar till Markus, men det var helt förfärligt att se reaktionen från den biologiska mamman. Hon grät och var tydligt upprörd även om hon gav sitt godkännande. Det kändes helt förfärligt att «ta» någons barn, samtidigt som vi var överlyckliga över att äntligen kunna ta med oss Markus hem, berättar hon.

Två dagar senare reser Kristin, Kristoffer och Markus tillbaks till klostret för att ta det slutliga avskedet med biologiska mamman. Denna gång har de med sig en tolk, så att de kan prata tillsammans.

– Det var en väldigt lugn och fin stämning. Vi fick förmedlat att vi hade stor respekt för hennes val och att vi skulle ta otroligt väl hand om Markus. Vi hade ett fint samtal och vi såg att det gjorde henne gott. När vi åkte log mamman till oss och vinkade farväl, minns Kristin.

– Hon har säkert inte lett varje dag efter det, men jag tror hon har en trygghet i att Markus får det bra.

Kristin berättar att de på många sätt genomgått en enkel adoptionsprocess, eftersom de slapp vänta i årtal på att få ett barn, men samtidigt har det varit en otroligt svår process att komma så nära den biologiska mamman.

– Tänk om det var vi som skulle ge bort vårt barn, det är ju helt otänkbart, så jag förstår att hon gick igenom en svår process, berättar Kristin.

Hemkomsten

När den nyblivna familjen kommer tillbaks till Norge var det midnatt på flygplatsen. Ändå hade 30 familjemedlemmar, vänner och kollegor mött upp för att fira hemkomsten av lilla Markus.

De kördes hem till sitt nymöblerade radhus, som de aldrig hade bott i. Vänner har sålt lägenheten till ett glädjande pris medan de var borta. Familjen hade hunnit med att få det mest nödvändiga på plats.

– Den kommande tiden gick vi runt i en bubbla av lycka, berättar Kristin.

Idag har Markus blivit 3 ½ år och är en lugn och trygg liten kille.

Det bästa som har hänt mig

Hon berättar att några har gett henne komplimanger för att hon «vär snäll som har adopterat ett barn».

– Vi har bara varit egoistiska och önskade oss ett barn. Inte för att vi ville «rädda världen» , utan för att vi har samma motivation som alla andra som vill bli gravida och vill ha barn.

– När jag tänker tillbaks på tiden när vi gick igenom alla provrörsbehandlingar tänker jag bara: Varför i all sin dar gjorde vi det? Varför använde vi så mycket tid på det? Vi kunde ju ha börjat adoptionsprocessen tidigare. Nu sitter vi med det bi önskar oss allra mest i världen. Och när barnet kommer ut, är det ju ingen som talar om de nio månaderna man har varit gravid. Det är inte viktigt. Här och nu är viktigt, förtydligar hon.

– Även om många kan uppleva en adoptionsprocess som onödigt krånglig och långvarig, slutar det med att bli det bästa som hänt mig i livet. Att hålla i min pojke för första gången, i ett främmande land på andra sidan jorden, kändes som det mest rätta och mest naturliga jag har gjort i hela mitt liv, avslutar Kristin.

LÄS OCKSÅ: Fyra rutiner ditt barn behöver