Veckans krönika: Viljan att trösta någon annans barn

Varför blir man mer känslig efter att man har fått barn? Är det en period man går igenom, eller förblir det så här? Denna enorma omställning både fysiskt och psykiskt har gjort att jag som redan var mycket känslig innan är nu överkänslig och klarar inte av att lyssna på bebisgråt. Inte när min bebis gråter och inte när någon annan bebis gråter! Nej, för då kan jag också börja gråta! Jag har faktiskt gjort det!

Bebisgråten ekade i mitt huvud och jag tänkte bara på hur hjälplösa och beroende spädbarn är! Första gången var det i en mataffär och jag blev så distraherad, jag var tvungen att gå långt bort därifrån. Andra gången var på ett café. Bebisen blev helt röd i ansiktet av att skrika så länge, men den skulle ammas först efter att mamman ätit klart! Jag tyckte det var så jobbigt att se och höra, jag vände mig bort. Jag kände hur tårarna samlades i mina ögon och började rinna ner för mina kinder.

En bebis hjärtskärande gråt

Det gör ont i mitt mammahjärta att höra en bebis hjärtskärande gråt. När jag hör en bebis skrika och gråta så blir jag helt förstörd. Jag kollar om den blir tröstad och vad mamman egentligen gör åt det "har hon provat att trösta bebisen på det här sättet då, eller det här?". Jag kan inte låta bli och ibland får jag lust att ta barnet själv och trösta det! Inte för att jag inte tror att mamman kan hjälpa sin bebis finna ro, men för att jag någonstans i huvudet tror att det alltid finns något mer man kan göra! Men gör det verkligen det? Eller reagerar man på en annan förälder som inte handlar på samma sätt som man själv skulle handla?

"Lite skrik har ingen dött av"

Jag reagerar självklart olika när en förälder som skyndar för att trösta sitt barn och försöker göra allt i sin makt för att hjälpa den lilla bebisen som så desperat söker tröst och att bli omhändertaget och en som har inställningen att ”lite skrik har ingen dött av” för hon har tre barn och alla mår bra idag!

MEN inte kan jag gå runt och trösta andras barn! Varje mamma borde veta vad som är bäst för hennes barn och jag skulle bli väldigt förvånad och helt stum om en annan mamma med sin bebis i vagnen skulle komma fram till mig och fråga: "jag kanske kan trösta din gråtande bebis (bättre än vad du själv kan)"? Eller jo, det får hon göra om jag skulle ignorera min skrikande bebis. Men risken att det skulle hända finns inte.

"Det är mammalivet"

Att höra min son gråta gör att jag nästan får panik och vill snabbt snabbt trösta med närhet, mat, olika sätt att hålla honom eller vad det nu är han behöver, jag som inte skulle få panik, jag som under hela graviditeten försökte förbereda mig mentalt genom att tänka att jag skulle få en bebis som kommer att gråta hela dagarna och att jag skulle stå där hjälplös. Vänja mig vid tanken. Men till ingen nytta kanske, då mammakänslorna alltid har överhanden och så fort jag befinner mig i närheten av barn så verkar det finnas en ON knapp som sätts på automatiskt!

Det är mammalivet! Det är jobbigt och fantastiskt! Det är vad jag förväntade mig att det skulle vara!

Ninas blogg hittar du här!

Påverkas du av bebisars gråt på något vis? Tyck till med dina mammakänslor!