Rapport från gränsen: "Barnen frågar efter sina pappor"

Kvinnor och barn – det var synen som mötte Bart Rijs vid den rumänska gränsen. Utmattade mödrar som bar på tunga resväskor och ett, eller kanske flera, barn.

– Men när de tagit sig över gränsen så blir även känslan att man är i någon slags säkerhet, för tillfället. Människor har fått ett väldigt fint mottagande, berättar han för TT.

War Child finns på plats i både Rumänien och Moldavien för att hjälpa till med mottagandet av alla dem som nu tvingas lämna Ukraina. Där försöker man stötta barn, men även vuxna, att hantera det de har varit med om.

– Ju snabbare man ger den här typen av stöd till barnen, desto bättre i det långa loppet, säger Bart Rijs.

• Se även: BILDSPECIAL: Så ser livet ut för familjerna i skyddsrummen

"Allt mer desperata"

War Child hjälper även till att utbilda lokala organisationer i hur man kan stötta barn och vuxna i att hantera det trauma som kriget innebär.

– Särskilt första dagen som jag befann mig vid gränsen var det många av dem som flytt som hade en destination i åtanke. De kanske har någon familjemedlem någonstans i Europa där de hoppas kunna hitta ett ställe att bo, åtminstone tillfälligt, säger Bart Rijs.

Det förändrades dock ganska snabbt.

– Bara efter någon dag kändes det som att det kom fler som inte hade någon tanke om vart de skulle ta vägen, och som hade väldigt få ägodelar med sig. Vi kommer se att människor blir allt mer desperata med större behov av hjälp.

Många obesvarade frågor

För dem som flyr är det mycket som har hänt på kort tid och många har fortfarande nära och kära kvar i Ukraina – en pappa, en farbror, en morfar. Att ens förstå vad man har varit med om kan ta ett tag, enligt Rijs.

– En grej med det här kriget är att det hände så plötsligt, åtminstone utifrån perspektivet hos dem som tvingats fly. Många fick ett samtal tidigt på morgonen om att det är krig, och plötsligt var de tvungna att ge sig iväg. Människor blev flyktingar över en natt, säger han.

War Child försöker stötta och hjälpa vuxna att hantera dels sin egen, dels barns oro, och även upptäcka tecken i barns beteende som man kan behöva vara uppmärksam på. Man lyssnar och försöker besvara de frågor som människor har.

– De vuxna undrar vad de ska ta sig till, om de ska stanna där de är eller försöka hitta skydd i något annat europeiskt land. De har så många frågor.

Var är pappa?

För barnen, åtminstone de lite yngre, är det dock svårt att ta in allt som händer runt omkring. Vissa ser det som en lite "konstig semester", menar Bart Rijs.

– Barnen frågar efter sina pappor och frågar när de ska få åka hem. Det är hemska frågor för mammor att behöva besvara, och där försöker vi hjälpa till.

Hundratusentals personer har redan tagit sig över gränserna till Moldavien och Rumänien. Bart Rijs tror att det finns en stor risk att antalet kan öka kraftigt de närmaste veckorna. Behovet av hjälp till de som flyr kommer även bli större.

De barn och vuxna som kom under krigets första dagar hade i de flesta fall inte bevittnat stridigheter på nära håll eller varit i närheten av krigets våldsamma sida, säger han.

– Fler människor kommer att ha svårare upplevelser med sig i bagaget.