Mitt liv som hemmapappa
Jag har begåvats med två underbara barn, antar att det är mamman Linda man ska tacka mest för det. Söta "blandbarn" med mörkbruna ögon som man lätt drunknar i, vad mer kan man begära? Att de lyder sin far lite oftare kanske...?
Mina dagar består av 18 timmars förhandlande, känns det som i alla fall. De får inte göra si, de ska göra så, de vill ha ditten och inte datten som deras pappa försöker pracka på dem. Och det tar aldrig slut.
Ändå förväntas jag tycka att det här är den bästa tiden i mitt liv...
Jag upplevde det häromdagen då jag mötte en annan pappaledig, utanför dagis efter att ha lämnat min dotter Amanda. Han började prata om hur nöjd han var med att han har varit hemma så länge, han gick också hem i slutet av mars. Sedan fortsatte storyn med hur underbart det var att vara hemma med barnen och att det var det bästa halvår han någonsin upplevt
Jaha, svarade jag, jag tycker att det har varit ganska jobbigt emellanåt.
Han såg rätt chockad ut, så ska man ju inte säga som lycklig hemmapappa. Och då kom det självklart fram att "visst, det ska man ju inte sticka under en stol med att det har varit kämpigt...". Varför får man inte erkänna att det faktiskt är ganska tufft att vara hemma med barnen? Jag älskar verkligen inte mina barn något mindre än någon annan för det, de är helt underbara. Dessutom har jag fått det medicinskt bekräftat; jag har blivit sjukare av att vara hemma med barnen!
Innan pappaledigheten kollade jag mitt blodtryck som var hyggliga 120/80. I somras, ungefär fyra månader på hemmaplan senare, har mina kära barn fått upp sina stackars far upp i 140/100. Inte bra....
Så jag har tagit till drastiska metoder för att bli en lugnare och coolare pappa och människa; jag har börjat med yoga! Har köpt en yogamatta och en dvd som jag nu gör rörelser efter, ska försöka hitta stunder regelbundet för denna lilla egentid.
Hur går det då? Ja, roligt är det minst sagt.... om man ska döma på de (as)garv man hör från hustrun när jag försöker stretcha ut i "Hunden" samtidigt som man ska slappna av och andas djupa andetag genom näsan...
Alltså, jag är 1,91 lång och väger 100 pannor. Senast jag lade handflatorna mot golvet var väl när jag tappade fjärrkontrollen under soffan under Nagano OS...
Nu håller jag på att skola in Jonathan, det går lite trögt då han är väldigt ”pappig” just nu. Det är rätt befriande att vara ”Jonathans pappa” ett tag och inte Anders, om ni förstår hur jag menar. Jag är ju man och således lagom egofixerad, kom på mig själv när vi var på min mammas jobb härom veckan. Jag gick in med vagnen i deras fikarum där ett antal damer satt och åt lunch, mamma gick först och sa: "Här kommer han." – jag hann smila upp en sekund innan det slog mig att det inte var alls mig hon pratade om....
Besöket var också en påminnelse om att snart ska jag ut i verkligheten igen, jag börjar jobba om tre veckor. Ska bli kul, nu är jag laddad att jobba igen. Kommer att bli tufft dock, när man går hemma hela dagarna så skapar man små vanor. Måste komma ihåg att börja stänga toadörren igen....
Och när jag väl är tillbaks framför skrivbordet på jobbet igen kommer jag givetvis berätta allt om mina underbara barn och vilken härlig föräldraledighet jag hade, att det givetvis var den bästa tiden i mitt liv….
/Anders Östberg
Skrivlust? Maila din krönika till [email protected]
