”Och så var mammakrigen igång”
Ofta följs det av en debatt där någon människa med amningssyn från 50-talet passar på att säga något raljant, och vips är ”mammakrigen” igång.
Missförstå mig inte. Självklart ska kvinnor amma var de vill. Men att ens prata om det som om det inte vore självklart får lätt en motsatt verkan.
De välmenande videorna och bilderna om hur dumma folk är som kritiserar morsor och budskapen om kvinnor ska få amma där de vill, bär någonstans med sig meddelandet att alla inte tycker det. Underliggande finns ett hot mot mammor, att det här kan hända dem – även om det anses fel. Och hur många nyblivna morsor – där att ens gå upp ur sängen är urjobbigt – vill utsätta sig för att träffa på en sån dåre på stan? Då väljer man kanske hellre att stanna hemma och amma, än att riskera att någon ska ge en någon av kommentarerna man sett i de välmenande inläggen. Alla pallar inte vara en politisk kämpe, med en snuttig bebis på armen.
Jag har goda nyheter till er.
Som jag har skrivit tidigare har jag ammat fritt, och överallt i 2,5 år. Inte en enda gång har en främling gett mig en kritisk kommentar. Det är möjligt att jag har mitt ”resting bitch face” där jag nog lite utstrålar att muckar du med mig kommer jag bita ifrån, att tacka. Men jag är inte ensam. Den överväldigande majoriteten ammare jag pratat med har heller aldrig mött någon kritik. Även om de ammat flera barn, i flera år.
Tvärt om, har jag fått både leende och uppmuntrande kommentarer. Men de allra flesta reagerar inte alls, och behandlar det som just det det är: det mesta naturliga i världen, att ge en ny liten människa näring och tröst.
Ibland har jag till och med fått påhejning. Mitt överlägset bästa minne i den kategorin när jag ammade min då tvååring vid rutschkanorna på vår favoritlekplats i New York, där vi bott mycket senaste året. Plötsligt dök skådisen Alec Baldwin och hans fru Hilaria upp, med deras två små barn. Alec sprang efter dottern mot rutschkanan. Han tittade upp på mig och gjorde ett stort, jag snackar STORT leende. Mitt hjärta slog ungefär trettio extraslag.
Kvinnor, med eller utan ungar som vill sitta fast i bröstet, hör hemma var de än behagar i det offentliga rummet. Vi inte bara kan, utan vi bör amma var vi vill. Ju fler vi är som ammar var och när vi vill, desto mer normalt blir det – och därmed lättare även för den som är mera försiktigt lagd. Det är något härligt att barn får gos och tröst. Även om inte en stilig a-listaskådis står och hejar på i varje hörn.
Ida Therén jobbar som frilansskribent. Hon driver Nära förlag och har skrivit två barnböcker, Rida ryggen (2014) och Somna med mig (2015). Hon nås på [email protected]
___________
%20(1).png)
