”Jag är ett av ’freaksen’ som valt att amma flera år”
Jag trodde inte riktigt vi levde i ett patriarkat förrän jag fick barn. Jag trodde att det var överdrivet. Men sekunden jag blev förälder insåg jag hur vi ser ner på barn och de som föder dem. Det finns inget fånigare än blödiga förlossningar och barns jobbiga behov som inte passar in i samhällets ordnade mall.
Många av våra idéer kring barn kommer från 1950-talets manliga läkare, och deras syn på kvinnokroppen. Allt kring småbarn ska kontrolleras och separeras. Kvinnan ska ligga på rygg och föda barn för att läkaren ser bättre, inte för att det är den enklaste positionen att föda i.
Synen finns kvar: Barnet (och traditionellt även kvinnan) är någon slags ”kaos” och ”natur” medan vi försöker göra allt till ”manlig” ordning. Ja, citattecknen är med flit, för det här är vanliga symboler. Självklart är det inte så enkelt i verkligheten.
Idén som levt kvar tills ganska nyligen är att man försöker separera barnet från kroppen som fött den, redan vid födseln. Den ska lära sig vara ifrån sin tryggaste plats. Gärna så snabbt som möjligt. Barnet ska sova i egen säng, till och med i eget rum. Bara amma ett visst antal gånger. Bröst ska bara vara för mannens sexualitet.
Barnet och den som fött det ska snabbt bli ”självständiga”. De ska bli som vår idé om mannen länge varit: en oberoende varelse. Vi ser ner på omhändertagande i samhället. Det är liksom irrationellt och korkat. De som tar hand om de mest sårbara i samhället – våra barn och gamla – får usla löner och sliter ut sina kroppar.
Med allt det här i åtanke är det inte konstigt att amning, särskilt efter spädbarnstiden, anses lite pinsamt, och urtöntigt. En kladdig kropp som inte passar in i vår syn på ordning och reda, logik och vetenskap. Det är något som stör allt det rationella som vi byggt upp, en påminnelse om att vi faktiskt bara är däggdjur, även om vi är smarta nog att använda de redskap som passar oss. Normen är snäv: du ska amma ett halvår, inget annat. Gör annorlunda och du får en pekpinne i käften.
Hur som helst. För att vara tydlig: jag bryr mig inte om andra ammar alls, eller hur länge. Det är upp till varje person med bröst hur man gör med den saken. Även om det finns råd på en allmän nivå passar det inte alla människor.
Och som ett av ”freaksen” som valt så kallad fulltidsamning (eller barnledd avvänjning) hoppas – och tror – jag att fler snart inser att det inte är något konstigt att amma i flera år. Jag är inte ensam. Din granne, din arbetskamrat, din släkting. Vi är helt vanliga människor som gör något vi tycker känns bra för oss och våra barn.
Det är en feministisk fråga, ett exempel på en radikal handling i ett samhälle där allt handlar om oberoende. Att inte lyssna på omgivningens fördomar, utan på mitt barn och mina egna känslor. Brösten tillhör den de sitter på, ingen annan.
Ida Therén jobbar som frilansskribent. Hon driver Nära förlag och har skrivit två barnböcker, Rida ryggen (2014) och Somna med mig (2015). Hon nås på [email protected]
___________
%20(1).png)
