Den fula ankungen som blev modell
Hej! Vem är Izabelle Mölleborn?
– Jag är en extremt målinriktad tjej som alltid vetat vad jag vill. Jag växte upp på två orter utanför Stockholm med skilda föräldrar, dels på Norra Lagnö ute på Värmdö och dels i Hässelby. Idag är jag 27 år gammal och mamma till två söner.
Berätta om din modellkarriär!
– Jag växte upp i en stor familj med sex syskon. Det har varit en gudomlig barndom där jag fått ta del av flera kulturer och rest väldigt mycket. Min mamma är från Polen så det har blivit en hel del resor dit med åren.
– Redan som tioåring så visste jag att jag ville bli modell, trots att min mamma alltid kallat mig för ”den fula ankungen.” Missförstå mig rätt – min mamma är min bästa vän och min största inspirationskälla, men såhär med facit i hand kan jag nog vara beredd att hålla med henne.
– I tonåren började allt bli jobbigt. Jag var osäker och utsattes för mobbing, och i samma veva flyttade min mamma till USA. Jag klarade inte av att vara hemma i Sverige utan henne, så kort därefter flyttade även jag dit. Och vem kunde tro att jag där skulle bli upptäckt som modell? Mitt självförtroende växte enormt och jag började jobba aktivt som modell.
– Jag reste över hela världen redan som fjortonåring. Det är en hård bransch som präglas av mycket ont som droger, ätstörningar och tafsande gubbar. Men jag har nog haft turen att slippa det. I mitt fall har branschen hjälpt mig att mogna och samla styrka. Det har varit en extremt rolig resa, jag har sett underbara platser och träffat mycket folk.
Har du haft andra yrken?
– Nej, men jag älskar att vara bakom kameran och gör lite ströjobb som fotograf. Hoppas att det kan bli mitt framtida yrke.
Vad är din största passion?
– I februari 2011 träffade jag min man. Genom Facebook av alla ställen! Idag lever vi ihop och har två söner, Quincy och Kaius-Tiger. Att bli mamma har varit en av mina största passioner, och förutom att vara med familjen brinner jag för foto och mode.
Vad gör din blogg speciell och vad kommer den att handla om?
– Jag känner att det jag vill ha sagt kommer jag få fram via mina bilder, så jag kommer att kommunicera mer med bilder än med text. Det är klyschigt men sant: en bild säger mer än tusen ord.