Hur kommer det sig att alla andras barn sover?
Eller kanske var det tvärstopp från början. Kanske tvingade du barnet att sova i sin egna säng redan från dag ett. Kanske låter du ditt barn skrika och gråta sig till sömns helt själv och bara kikar in genom dörren någon gång ibland. För det är ju så jävla jobbigt att barnet ska klänga sig fast som en liten koalabjörn, att du aldrig får sova ordentligt och ”barn måste lära sig”. Lära sig vad exakt, undrar jag då? Att det inte spelar någon roll hur mycket det än gråter och törstar efter närhet och trygghet, för ni föräldrar har faktiskt ett liv och behöver egentid om kvällarna och åtta timmars ostörd sömn om nätterna?
Det är jobbigt med barn. Sömnbristen som kommer med att vara småbarnsförälder är ingen lek. Jag har själv en unge som leker sjöstjärna i min säng och sliter tussar ur mitt hår om nätterna och när folk som inte har barn har mage att klaga över att de sovit lite dåligt i EN natt så vill jag mest bara hugga dem i ögat med en stekhet pommes, alternativt säga någonting som börjar i stil med ”lilla... lilla du...” beroende på exakt hur trött jag är vid tillfället.
De nätter jag fått sova helt ostört under de senaste 29 månaderna går att räkna på en hand. Och de nätterna var jag någon helt annanstans och sov – utan mitt barn. Visst att det blir lättare och att man glömmer (annars tvivlar jag på att det skulle finnas syskon) men faktum kvarstår, små barn behöver trygghet och närhet och de ligger inte helt stilla och tysta en hel natt. De sover högst troligen inte igenom en hel natt någonsin eller mycket, mycket sällan och ju snabbare en som förälder accepterar detta faktum, desto bättre.
Du har skaffat ett barn, en liten människa med behov och det är ditt jobb att tillgodose dessa. Du är inte längre huvudpersonen i ditt eget liv. Allt det här snacket om egentid och vikten av självständiga småbarn som helst somnar och sover helt ensamma gör mig genuint ledsen och riktigt förbannad. Vi har bara våra små till låns och tiden går så fruktansvärt fort ändå, så vad är problemet? Låt barnen växa upp i sin egna takt och inse att sovmorgnar och navelskåderi tillhör det förflutna och en mycket avlägsen framtid. Nuet regeras av en liten person med högst tveksam inställning till sömn och personlig space som tycker att du är det bästa som finns och att du helst bör befinna dig på max en armslängds avstånd – dygnet runt. Hur kan en inte tycka att det är helt fantastiskt? Jobbigt ibland – absolut. Men alldeles, alldeles underbart.
Vad gör det egentligen om din treåring fortfarande vill somna på din arm varje kväll, eller om du har en åttaåring som kommer smygandes ibland om nätterna? Det behovet och beteendet försvinner. Jag lovar. Helt plötsligt har du en tonåring hemma som varken vill höra godnattsagor eller kramas och helst inte vill någonting annat än att vara ifred, så passa på i stället. Njut för sjutton. Ta ut den där lilla foten ur munnen och lukta underverket i nacken. Och de gånger som det känns som att du kommer bli galen av sömnbrist och inget kaffe i världen hjälper ens lite grann – lämna bort barnet en natt. Är ni två så låt den andra sova borta ibland. Ladda om. Kanske räcker det med en gång i månaden, eller mindre. Suck it up. Du överlever. Precis som alla andra. Du är liksom inte ensam. Alla som har småbarn lider av störd nattsömn i varierande grad och de som säger någonting annat ljuger. På samma sätt som att alla småbarn behöver närhet och trygghet och de som inte är beredda att ge det kanske inte borde ha skaffat barn överhuvudtaget.
Jag säger inte att det är lätt alla gånger, men det är alltid värt det.
%20(1).png)
