Att ljuga "rätt" - lär DU dina barn det?

"Oj, vad du ser konstig ut i den klänningen!"
"Så rynkig du är! Ska du dö snart?!"
"Nej, vi har inte varit hos doktorn utan mamma låg och sov längre än hon borde…"
Eller vad sägs om det min yngsta dotter sa till en kompis förra veckan:
"Kan inte du gå hem snart? Jag vill vara själv"

Av små barn och galna människor får man höra sanningen sägs det. Alla som har små barn hemma, eller en galen människa för den delen, vet att detta påstående stämmer. Som vuxen ryser man ibland när man hör barnen bara rakt ut säg precis vad de tänker och tycker.
Skulle man som vuxen säga sanningen hela tiden skulle man varken ha jobb eller vänner. Så är det bara. Det där om att man ALLTID och TILL VARJE PRIS ska berätta sanningen - som de flesta av oss mer eller mindre försöker banka in i våra barn -stämmer inte alls. Som mycket annat vi försöker lära våra barn. Till exempel som att alla ska få vara med. Inte mailar man ut till ALLA kollegor på jobbet att " nu ska vi gå och äta lunch" för att vara rättvis? Nej, man umgås och äter tillsammans med de man har valt att vara med. Men det är en annan historia...

Hur som helst så funderar jag nu lite på när och på vilket sätt man ska börja försöka förklara för sina barn att det faktiskt inte bara går bra att "ljuga" ibland utan att det till och med är så att man SKA ljuga ibland.

Allt är inte svart eller vitt, som man ofta kommunicerar till barnen, utan vita små lögner är faktiskt nödvändiga i bland.

Det var en händelse på dagis för ett tag sedan som fick mig att undra när man ska börja förklara för barnen att man inte alltid ska tala sanning. På vårt dagis är det väldigt viktigt att man kommer i tid. Att möta fröknarnas blickar när man kommer för sent där är värre än att komma sent till möten på jobbet.

För ett par veckor sedan var vi så sena på morgonen att jag kände att vi, för en gångs skull, lika gärna kunde strunta i att stressa iväg utan faktiskt komma ännu senare och ta en lugn morgon. Egentligen skulle jag helt enkelt kunnat ha sagt detta till både jobbet och dagis men, som så många andra skulle ha gjort, började jag i huvudet forma en liten snäll historia om att vi precis lika gärna skulle kunnat ha varit vara på något slags läkarbesök på morgonen.

Problemet var bara att jag så klart inte berättade för Jasmine om min vita lögn. Hon är ju bara tre år. När vi kom till dagis, ett par timmar för sent, så ursäktade jag förseningen och sa lite i förbifarten att vi varit hos husläkaren för en uppföljning av en öroninflammation. Problemet var bara att Jasmine stod närmare än jag trodde… Hon reagerade jättestarkt och berättade med hög och upprörd röst att vi INTE ALLS hade varit hos doktorn! Jag blev helt ställd och sa något i stil med: "Men Jasmine, kommer du inte ihåg doktorn?! Du var ju jätteduktig".

Senare, när jag med all min viljestyrka hade förträngt denna pinsamma händelse och hämtade Jasmine från dagis så var det första hon sa när vi såg varandra i kapprummet. "Hej mamma. Jag berättade igen för fröken sedan att vi inte alls hade varit hos doktorn i dag!" Hm… okej, tusen tack för det underbara unge!

Alla vuxna drar mer eller mindre nödvändiga vita lögner i bland men till barn är vi stenhårda på att man alltid ska hålla sig till sanningen. Vad tycker ni? När ska man bjuda in barnen i vår vuxna värld där inte allt är svart eller vitt utan snarare en djungel av olika nyanser av gråzoner.

Besök Lidingömammans blogg här --->