En dag för oromantiska människor utan fantasi

Konceptet som sådant är det väl inget större fel på, eller snarare är det väl inget fel på själva tanken i att ha en dag dedikerad till kärlek. Det är bara allt runtomkring som blivit så väldigt skevt. Vad är vi egentligen för sorts varelser som måste ha en speciell dag i almanackan för att komma ihåg att köpa blommor eller på annat sätt uttrycka uppskattning inför varandra? Vi uppmanas att överraska vår älskling på alla hjärtans dag, men finns det ärligt talat någon som skulle bli fullständigt överraskad av rosor från sin käresta den fjortonde februari? Snarare kanske en skulle bli lite förvånad om en inte blev uppvaktad alls. Eller handen på hjärtat, aningen besviken i alla fall.

Det blir liksom löjeväckande. Lite ”oh, det hade du inte behövt” – fast det hade du och storslaget bör det allt vara också. Glöm en enkel ros. Helst ska du ha strött rosenblad högt och lågt, köpt nallar och kort, tänt massor av ljus, lagat en romantisk middag, ålat i dig någonting sexigt, köpt en weekendresa, tappat upp ett bubbelbad, införskaffat en dyr parfym, lagt champagne på kylning, köpt smycken, spetsunderkläder och bokat in din älskling på en massage med extra allt. Sen ska ni fota allting i minsta detalj och sätta er med huvudena tätt ihop och se helt underbart kära ut. Hashtag: OMG, världensunderbarastepojkvän, lyckligastemannenivärlden, truelove, älsklingduärbarabäst och äktakärlek. Åh, va romantiskt. Eller inte. Men det spelar ingen roll för alla andra gör ju och köper ju och fixar minsann och inte ska väl just din älskling vara den som blir utan?

Det värsta med en förbestämd dag för romantik måste vara just det att folk inte uppvaktar varandra tack vare en genuin ingivelse, utan på grund av att ett kommersiellt maskineri har sagt åt oss att göra det. Den här Valentines-apparaten har bestämt att nallar och förtryckta kort är romantiskt. Och att det är jätteromantiskt att överraska sin älskling, men helst med en färdig allahjärtanskorg så att du kan vara lite lagom spontan och galen utan att behöva tänka själv. Inget säger liksom ”jag älskar dig” som en korg med rosa badskum, en nalle, några chokladhjärtan, en ros och lite krafs som någon annan har plockat ihop.

Sen är det ju det här med att det egentligen inte är så mycket för sin älsklings skull som en tar i, utan för att kunna berätta om vad en gjort för andra – eller allra helst att ens partner gör det. För ingenting räknas längre om en inte lägger ut det på sociala media. Det räcker inte med att uppleva någonting. Och hur ska en ens hinna det när en samtidigt måste filma och ta en massa kort som ska laddas upp. Helst i realtid också så att alla kan se hur jävla lyckliga ni är just nu. I den här stunden. En stund som egentligen bara borde delas av två n-ä-r-v-a-r-a-n-d-e personer.

Nu råkar jag fullkomligt älska hjärtan och fåniga kort så ambivalensen inför den här dagen är stor, trots den hårda rubriken och avoga inställning i texten. Det är svårt för mig att gå runt och muttra ”humbug” när allt är så rött och kärleksfullt och rosa och hjärt-igt. Jag är helt för att lovebomba folk. Jag tror på att vara snäll, visa uppskattning, skriva små fina lappar, gå ut med soporna, ge en komplimang, laga någons favoriträtt, lära sig hur ens vänner vill ha sitt kaffe, kramas, tappa upp ett bad till någon, hålla handen, ge massage, överraska med personliga presenter eller för all del nallar, rosor och rosa badskum – för att en verkligen vill. Att det får komma ur en längtan att göra någon glad och därigenom glädja sig själv. Jag tror på kärleken och att agera utifrån hjärtat a-l-l-a dagar och jag tar (och ger) hellre trehundrasextiofyra dagar om året än en. Fast jag kommer såklart ändå att bli lite ledsen om jag inte får en endaste, pyttig ros som jag kan fota och smacka upp på min Instagram. Jag är ju trots allt ett barn av min tid.

Läs mer av Fi Lindfors här --->