Alexandra, 17, blev gravid: "Pappan ville inte vara med"

Medelåldern för förstagångsföräldrar i Sverige

Kvinnor: 29,9 år
Män: 31,9 år

Källa: SCB

I Sverige ökar medelåldern för förstagångsföräldrar år för år. Idag är det, enligt Statistiska centralbyrån (SCB), endast 0,5 procent av alla förstföderskor i Sverige som är tonåringar.

Familjeliv intervjuade en Alexandra, som egentligen heter något annat, som bara var sjutton år när hon fick veta att hon väntade barn.

Läs mer: Natalies son insjuknade i spädbarnsbotulism: "Jag valde vaggsång till hans begravning"

"Jag blev först väldigt chockad"

Vad tänkte du när du fick veta att du väntade barn?
– Jag var bara sjutton år och blev först väldigt chockad, men samtidigt glad för jag har alltid velat ha barn som ung. Dock var detta kanske i yngsta laget för min del.

Hade du en relation med pappa till barnet vid tillfället?
– Ja, vi hade varit ett par i 8 månader när vi fick reda på att jag var gravid. Men vår relation tog slut då han ville att jag skulle göra abort och jag kunde inte tänka något annat än att behålla bebisen. Vi åkte till Turkiet samma dag som vi fick reda på att jag var gravid och precis efter vi kommit hem hade jag bestämt att jag ska ha bebisen, vare sig jag är ensamstående eller inte.

Läs mer: Så mycket kostar ditt barn – hela listan år för år

"Det liv jag har nu är det bästa liv jag kunnat önska mig"

Hur har livet förändrats med barn?
– Livet har förändrats något enormt. Jag fick växa upp fortare än mina vänner, vilket ledde till att jag växte ifrån en hel del av dem. Sen har det förändrat mig som person, jag är inte bara Alexandra längre utan jag är mamma också. Man får lägga sina egna behov åt sidan i början för att ta hand om barnet. Men i stora drag så saknar jag inte mitt "gamla" liv, utan det liv jag har nu med min son är det bästa liv jag kunnat önska mig.

"Någon mer ung mamma därute?"

Unga mammor delar med sig av sina erfarenheter på Familjeliv.se

Hur har första året som mamma varit?
– Blandade känslor! Glada, ledsna, frustrerade, arga, oroliga och lyckliga månader. Ett omtumlande år helt enkelt, samtidigt som det är det bästa som någonsin hänt mig så är det inte alltid lätt. Att gå och oroa sig för att hans pappa ska komma och säga att jag vill ha halva vårdnaden om barnet eller hur ska det gå med skola och pengar, det är inte alltid kul, säger Alexandra.

– Men att se sitt barns framsteg är det absolut bäst, man blir så stolt över att se sitt barn lära sig krypa, gå eller bara något så smått som första leendet, fortsätter hon.

Att gå igenom allt själv var största motgången

Vad har varit svårast?
– Det svåraste har nog varit att få ihop skolan med mammarollen. När jag lagt Felix för natten kunna stänga av alla tankar om bajsblöjor och välling för att fokusera på att göra läxor och annat som måste göras, men det löste sig det med, nu har jag gått ut skolan med bra betyg.

Vad har varit den största motgången?
– Att barnets pappa inte ville vara med från början, att gå igenom en graviditet och förlossning själv, var inte lätt. Det var ofta jag tänkte "tänk om jag hade någon att dela det här med", att se alla andra på föräldrautbildningen, jättelyckliga med sina respektive var också hårt då jag visste att jag inte skulle gå igenom det med någon jag älskar.

Läs mer: Dags att föda: 5 tecken på att din förlossning har startat

Farmor blev en räddare

När du först skrev till oss på Familjeliv.se skrev du att din son idag träffar sin pappa tack vare din före detta svärmor, barnets farmor. Berätta!
– Min relation med barnets farmor var från början inte bra alls, då hon var lika emot att jag behöll barnet som barnets pappa. Men på julafton fick jag ett julkort från henne där det stod att hon ångrade det hon sagt tidigare och att det var ju trots allt var hennes barnbarn som hon gärna ville ha en bra kontakt med och att hon förstod att jag var arg. Senare kom hon över på en fika och vi om vad som sagts och att hon hoppades att barnets pappa skulle komma och hälsa på någon dag.

Alexandra fortsätter.

– Under första mötena med henne var jag skeptisk till att allt skulle bli bra, men det visade sig att det blev det. Nu är hon en jätteviktig del av min sons liv och även mitt. Tack vare henne har Felix träffat sin pappas släkt. Om det inte varit för det där julkortet vet jag inte hur det varit idag. Felix träffade sin pappa första gången när han var tre månader och idag träffar Felix sin pappa så mycket det går, allt från en till tre gånger i månaden. Vår relation har också blivit bättre, vi har släppt gammalt groll och börjat tänka på nutid och framtid.