Förlossningen:
Ja, den 28/11 2007 åkte jag in till danderyds sjukhus för att få förlossningen igångsatt. Ja, jag var bara 3 dagar efter beräknad födsel, men jag hade ju mått så dåligt under en längre tid så läkarna tyckte att det var bättre att sätta igång allt.
Tanken var att man med hjälp av en... ja... liten ballong, så skulle man töja ut livmodertappen och sedan ta hål på hinnan. När jag sedan blir undersökt så säger barnmorskan ”Nej men det här har ju du skött hemma! Jag skickar dig raka vägen till förlossningen för att ta hål på hinnan!”
Oj, tänkte jag. Så pass?
Nåväl!
Kommer in på Avdelning 6, där dom kör ”Dublin metoden”, alltså inom 12 timmar har man barnet, och man är aldrig ensam utan har alltid någon barnmorska eller undersköterska hos sig. Skönt tänkte jag eftersom jag inte visste om Kim skulle hinna dit eller inte. Han ville ju men man vet aldrig.
Hon som förlöste mig hette Azi, och sen var det undersköterskan Tanja och en läkarstuderande kille som hette Vitali. Azi och Tanja var helt underbara, inget daddande (Tack och lov!). Dom var mer... pushiga och var så otroligt snälla. Killen gjorde inte så mycket... mer än att lära sig då =P
13:50 tog dom hål på hinnorna. Kändes ingenting, äckligt bara när det rann sen... uuuuusch.... varmt och geggigt... *ryser*
12:30 började jag få hemsk ”mensvärk”. Värmde då min käraste vetekudde som verkligen hjälpte!
15:00 hade jag öppnat mig från 3cm till 5cm. Var väldigt obehagligt och ont, precis som dom där vidriga mensvärkarna man hade förr... men jag klarade att bara andas igenom dom med vetekudden på magen.
Vid 16:30 provade vi med en smärtlindring som... ja... man sprutar in vatten precis under huden där man har ont, man får då en värre smärta i några sekunder som sen försvinner. Man typ... ”lurar” hjärnan eller nåt. Dom sprutorna var så jävla smärtsamma att jag skrek rakt ut att dom skulle sluta och så började jag storböla... usch... Som att bränna sig på en platta, länge... uselt... Nej, då stod jag hellre ut med "mensvärken".
16:50 provade jag lustgas. Det hjälpte inte så mycket, men mådde så dåligt av det. Hela kroppen domnade bort och jag blev så himla trött! Ville bara sova... föda någon annan gång =P Allt kändes fortfarande, den där känslan som att man är nödig, if you know what I mean ;) men det var ändå skönt att ha något som man kunde trycka mot ansiktet under värkarna.
17:00 undersökte dom igen. Var då öppen 8cm, och flickans huvud var väldigt nära... ehm... ”utgången”.
Azi gick och ringde barnets biologiska pappa och berättade om allt. Han jobbade fortfarande. Hon undersökte mig igen och sa då ”Oj då, jag sa till Kim att det här kommer att ta 3-4 timmar, men det verkar mer som en halv timme!”
Efter ett tag så kändes det som att jag är sååå skitnödig (ursäkta ordvalet...). Det tröck på som fan mot ändtarmen, gjorde såååå ont! Som att ha varit förstoppad i evigheter... eller... att man är så hård i magen, måste skita men vågar inte för det gör för ont. Fick då sån där laxeringsgrejs och sen fick jag sitta på en toalettstol och andas lustgas. Under varje värk så tog jag i för kung och fosterland, men iiiiiiiiingenting hände... ”Det är nog din lilla tjej som trycker på” sa Tanja.
Efter en stund så tog jag i för mycket att jag inte kunde sluta. Det liksom... jag fortsatte att trycka.
Tanja ber mig att lägga mig på sängen. När Azi kom in i rummet sa Tanja ”Den här damen har börjat få krystvärkar”.
Va?? Krystvärkar?? Flummig som jag var fick jag ur mig ”Va näää, jag tar i för mycket, jag försöker bara skita”... pinsamt... men men!
18:00 var klockan då. Dom satte upp benen på mig i en sån där ställning. Jag var så himla trött... hade ingen lust att föda då! Ville sova!
Hade väldigt korta krystvärkar... orkade bara krysta 3 gånger varje gång. Azi peppade mig till att försöka hålla ut, men jag orkade inte. Och när värken var över ville jag bara sova.
Det tröck på mer och mer mot ändtarmen. Azi sa ”Föd henne nu! Tryck ut henne!” Va? Föda?? Det enda jag hade i huvudet var ”Nu jävlar ska den där skiten ut!”, inte en tanke på att jag var där för att föda barn!
Jag skrek inte under krystandet, vilket Azi var väldigt nöjd med. Hela salen var tyst, det viskades lite då och då mellan lärlingen och Azi. Han frågade varför hon inte coachade mig. "Hon har hittat hur man gör, hon behöver inte coachas" svarade hon.
Dom tre sista krystarna tog jag i så mycket att jag skrek rakt ut (blev lite rädd för mig själv faktiskt). Men direkt när jag kände hur hela hon kom ut (kändes typ... ja... faktiskt som när en kille tar ut sin... ehum... sak... efter att ha spritt sitt gubbagegg där inne), all ”smärta” försvann direkt.
19:03 kom hon upp på mitt bröst. Faktiskt väldigt ren, inte geggig alls. Skrek lite, men tystnade och tittade på mig när jag viskade till henne ”Hej prinsessan. Gråt inte, mamma är här”.
Ååååh så hon luktade gott! Gör hon fortfarande, men... den där nyfödd-lukten är så underbar!
3220gram och 49cm lång och så söt!
Så sov hon i min famn varje natt på bb. Så himla mysigt. Det gör hon fortfarande ibland =) Hon är så gosig^^
Några saker jag aldrig kommer att glömma är hennes suckar hon gjorde under den första natten. Det var som... en sån där suck som gråtande barn gör. Det var väl jobbigt att andas då, hade väl ont i lungorna =( Älsklingen...
Och när hon skrek ibland så formade hon efter ett tag munnen till ett o, så det lät som... ”Aaaaa oooo”... som att hon hade ont. Riktigt hemskt! Man ville bara gråta! Min lilla prinsessa!
Tänk att man kan älska någon så mycket att man blir tårögd när man tänker på det! Helt sjukt att man kan älska någon så starkt!
STOPPA BARNPORREN VIA INTERNET.
ser ni något anmäl det här:
www.rb.se/hotline/ ;
DETTA BORDE ALLA HA PÅ SIN SIDA.
KOPIERA DETTA OCH LÄGG PÅ DIN SIDA!!
Ja, den 28/11 2007 åkte jag in till danderyds sjukhus för att få förlossningen igångsatt. Ja, jag var bara 3 dagar efter beräknad födsel, men jag hade ju mått så dåligt under en längre tid så läkarna tyckte att det var bättre att sätta igång allt.
Tanken var att man med hjälp av en... ja... liten ballong, så skulle man töja ut livmodertappen och sedan ta hål på hinnan. När jag sedan blir undersökt så säger barnmorskan ”Nej men det här har ju du skött hemma! Jag skickar dig raka vägen till förlossningen för att ta hål på hinnan!”
Oj, tänkte jag. Så pass?
Nåväl!
Kommer in på Avdelning 6, där dom kör ”Dublin metoden”, alltså inom 12 timmar har man barnet, och man är aldrig ensam utan har alltid någon barnmorska eller undersköterska hos sig. Skönt tänkte jag eftersom jag inte visste om Kim skulle hinna dit eller inte. Han ville ju men man vet aldrig.
Hon som förlöste mig hette Azi, och sen var det undersköterskan Tanja och en läkarstuderande kille som hette Vitali. Azi och Tanja var helt underbara, inget daddande (Tack och lov!). Dom var mer... pushiga och var så otroligt snälla. Killen gjorde inte så mycket... mer än att lära sig då =P
13:50 tog dom hål på hinnorna. Kändes ingenting, äckligt bara när det rann sen... uuuuusch.... varmt och geggigt... *ryser*
12:30 började jag få hemsk ”mensvärk”. Värmde då min käraste vetekudde som verkligen hjälpte!
15:00 hade jag öppnat mig från 3cm till 5cm. Var väldigt obehagligt och ont, precis som dom där vidriga mensvärkarna man hade förr... men jag klarade att bara andas igenom dom med vetekudden på magen.
Vid 16:30 provade vi med en smärtlindring som... ja... man sprutar in vatten precis under huden där man har ont, man får då en värre smärta i några sekunder som sen försvinner. Man typ... ”lurar” hjärnan eller nåt. Dom sprutorna var så jävla smärtsamma att jag skrek rakt ut att dom skulle sluta och så började jag storböla... usch... Som att bränna sig på en platta, länge... uselt... Nej, då stod jag hellre ut med "mensvärken".
16:50 provade jag lustgas. Det hjälpte inte så mycket, men mådde så dåligt av det. Hela kroppen domnade bort och jag blev så himla trött! Ville bara sova... föda någon annan gång =P Allt kändes fortfarande, den där känslan som att man är nödig, if you know what I mean ;) men det var ändå skönt att ha något som man kunde trycka mot ansiktet under värkarna.
17:00 undersökte dom igen. Var då öppen 8cm, och flickans huvud var väldigt nära... ehm... ”utgången”.
Azi gick och ringde barnets biologiska pappa och berättade om allt. Han jobbade fortfarande. Hon undersökte mig igen och sa då ”Oj då, jag sa till Kim att det här kommer att ta 3-4 timmar, men det verkar mer som en halv timme!”
Efter ett tag så kändes det som att jag är sååå skitnödig (ursäkta ordvalet...). Det tröck på som fan mot ändtarmen, gjorde såååå ont! Som att ha varit förstoppad i evigheter... eller... att man är så hård i magen, måste skita men vågar inte för det gör för ont. Fick då sån där laxeringsgrejs och sen fick jag sitta på en toalettstol och andas lustgas. Under varje värk så tog jag i för kung och fosterland, men iiiiiiiiingenting hände... ”Det är nog din lilla tjej som trycker på” sa Tanja.
Efter en stund så tog jag i för mycket att jag inte kunde sluta. Det liksom... jag fortsatte att trycka.
Tanja ber mig att lägga mig på sängen. När Azi kom in i rummet sa Tanja ”Den här damen har börjat få krystvärkar”.
Va?? Krystvärkar?? Flummig som jag var fick jag ur mig ”Va näää, jag tar i för mycket, jag försöker bara skita”... pinsamt... men men!
18:00 var klockan då. Dom satte upp benen på mig i en sån där ställning. Jag var så himla trött... hade ingen lust att föda då! Ville sova!
Hade väldigt korta krystvärkar... orkade bara krysta 3 gånger varje gång. Azi peppade mig till att försöka hålla ut, men jag orkade inte. Och när värken var över ville jag bara sova.
Det tröck på mer och mer mot ändtarmen. Azi sa ”Föd henne nu! Tryck ut henne!” Va? Föda?? Det enda jag hade i huvudet var ”Nu jävlar ska den där skiten ut!”, inte en tanke på att jag var där för att föda barn!
Jag skrek inte under krystandet, vilket Azi var väldigt nöjd med. Hela salen var tyst, det viskades lite då och då mellan lärlingen och Azi. Han frågade varför hon inte coachade mig. "Hon har hittat hur man gör, hon behöver inte coachas" svarade hon.
Dom tre sista krystarna tog jag i så mycket att jag skrek rakt ut (blev lite rädd för mig själv faktiskt). Men direkt när jag kände hur hela hon kom ut (kändes typ... ja... faktiskt som när en kille tar ut sin... ehum... sak... efter att ha spritt sitt gubbagegg där inne), all ”smärta” försvann direkt.
19:03 kom hon upp på mitt bröst. Faktiskt väldigt ren, inte geggig alls. Skrek lite, men tystnade och tittade på mig när jag viskade till henne ”Hej prinsessan. Gråt inte, mamma är här”.
Ååååh så hon luktade gott! Gör hon fortfarande, men... den där nyfödd-lukten är så underbar!
3220gram och 49cm lång och så söt!
Så sov hon i min famn varje natt på bb. Så himla mysigt. Det gör hon fortfarande ibland =) Hon är så gosig^^
Några saker jag aldrig kommer att glömma är hennes suckar hon gjorde under den första natten. Det var som... en sån där suck som gråtande barn gör. Det var väl jobbigt att andas då, hade väl ont i lungorna =( Älsklingen...
Och när hon skrek ibland så formade hon efter ett tag munnen till ett o, så det lät som... ”Aaaaa oooo”... som att hon hade ont. Riktigt hemskt! Man ville bara gråta! Min lilla prinsessa!
Tänk att man kan älska någon så mycket att man blir tårögd när man tänker på det! Helt sjukt att man kan älska någon så starkt!
STOPPA BARNPORREN VIA INTERNET.
ser ni något anmäl det här:
www.rb.se/hotline/ ;
DETTA BORDE ALLA HA PÅ SIN SIDA.
KOPIERA DETTA OCH LÄGG PÅ DIN SIDA!!
Ålder
37 år
Barn
16 år
Civilstatus
Osäker
Föräldratyp
Cool förälder
Ensamförälder
Good Enough
Heltidsförälder
Ung förälder
Personlighet
Glad
Kaxig
Nattuggla
Omtänksam
Optimist
Snäll
Tänkare
Intressen
Djur
Heminredning
Historia
Musik
Ockult
Resor
Sex/samlevnad
Sömnad
Musik
Barnmusik
Hårdrock
Klassisk
Metal
Musikal
Rock
Husdjur
Katt