Någon som lever med en partner med Autism?

Förlåt för sent svar. Tack själv :) Ja, då blir det en trigger/påminnelse/stressutlösande faktor i sig själv när du gått igenom detta under din  uppväxt och nu åter igen får det här i vuxen ålder. Jag var bra på att maskera, låtsas allt var bra utåt. Barn är fruktansvärt lojala mot sina föräldrar, mer så tyvärr än vuxna mot barn i vissa fall så fast man har en förälder som inte fungerar och som tar hänsyn, ser behoven, skyddar man den, själv skyddar den inte dig.

Du är också på andra sätt mer tålig, dina gränser är antagligen inte vart de ska vara i alla lägen för ett medberoende skapas, sånt här har jag fått lära mig som vuxen, jag förstod inte att de inte var det alla gånger. Så vad du har här är en blandning av att båda triggas, din kropp, hjärna, ditt inre känner igen den här farliga marken, här har du gått förut, och den andre biter ihop och fortsätter stanna eller fortsätter gå på den här farliga stigen för det är så du har lärt dig göra innan. 

Något jag har kvar i mig till viss del, blivit mycket bättre på det dock, är att jag tar nära på för stor hänsyn till hur alla andra mår, reagerar (även om de reagerar väldigt illa), själv blir jag sett som lugn, stadig, de kan alltså inte utläsa i mig hur jag mår, jag uppvisar inte de signalerna. Det har också med att jag där och då inte kan känna så mycket som andra kan, utan mitt kommer senare, inte då. Min reaktion har alltid varit att lugna situationen, lugna personen. Det har också gjort att när jag hamnat i bråk med både expartner, och i mitt äktenskap, att jag fått uppleva att de blivit ännu mer frustrerade, irriterade, arga, men så har jag också sett ögonen bli våta, och det har med att de inte fått känna av den kontakten, de tror jag inte bryr mig. På andra sätt har det hjälpt då jag varit med partners som haft omedelbar, större förmåga till att verkligen uttrycka på gott och ont sina känslor, för mycket så, och då klart har det varit bra att jag behållit utåt sett ett lugn. 

För mig har det varit känslosamt, jobbigt men också nyttigt för mig att få gå igenom allt det här med en professionell. Jag kunde också då se min situation ur ett helikopterperspektiv, och som vuxen, det blev nästan så att den vuxne jag fick krama om själsligen det barnet som en gång var jag, på ett bra sätt (är dålig på att beskriva det, vet det kan låta som flum flum, men det fungerar), och då blev det som ett fint avslut, innan satt vi ihop på fel sätt.

Också skönt att för första gången få lov att tala om allt (även om det sker konfidentiellt) med någon annan vuxen, professionell, för nu blev det som att vi var två vuxna som interagerade.

Jag vet själv att jag hade ju aldrig satt mitt barn i de här situationerna som jag blev satt i (som innebar en risk för mig, var farliga). Så att som mamma kunna resonera kring det gav mig också det perspektivet, det lugnet, den försäkran.

Jag har läkt ihop idag på ett annat sätt. Förr var det mest "fulstygn" i all hast mentalt. De andra i min familj, släkt, har alltid trott att jag klarar mig, alla andra kan krascha, men inte jag. Tills jag gjorde det. Det är där du inte ska hamna. Tala om verbalt hur du mår, ta till andra åtgärder så du får avlastning, tala om för de du litar på, hur du mår. För mig var det som en ketchup effekt. Först sa jag bara väldigt lite (och kunde ha dåligt samvete för det) och sedan stod jag på mig, och så sa jag lite till. Och lite till. Sedan så kändes det okej att säga allt, och det var befriande. 

För din del skulle jag varmt rekommendera att du tar dig tiden att du själv går och pratar med någon, finns många privata som är knutna, tar samma avgift som den offentliga vården, eller om du vänder dig till din vårdcentral. 

Ja, det är ju så typiskt då att det ska vara på hans villkor och så stänger han ute, och tar inte hänsyn till dig här, hur du mår. Tror det är kopplat till hens egen rädsla (tappa kontrollen) och skam för hens del. Fint att du själv tagit tag i det för då din egen. Jag är säker på att när hen blir varm i kläderna, när hen känner att okej, det här är trygg mark, så kommer hen mer släppa på det här 

Saken är den att du är mamma, du är den som nu är den bäst fungerande av er två som förälder till era barn. Du måste ta plats. Ditt mående måste ta plats. Säg till honom att nu mår jag så här och jag måste få mer stöd om jag ska orka fortsätta, så får han tycka vad han än vill om det, det får han bara acceptera. Du måste. Det får inte vara en situation där någon annan påverkar, styr att du inte får den hjälp och stöd du behöver. Du behöver det för att du ska fortsätta vara stark för honom, eller bli som sagt starkare för egen del (för det kommer du bli). Du har ansvar för dig själv. Era barn räknar med dig. Nu är det du som får ta plats. Han får maka på sig lite ;)

Kram

Förlåt jag ballade ur lite i mitt sista stycke, det var hen jag skulle skriva inte han eller honom, kopplade det till mitt eget, haha, jösses, tur det är fredag :)

Ni som har en respektive, har dom svårt att visa känslor till er? 

Ni som har autism har ni svårt att visa känslor?

Jag opererades igår och blev inlagd till idag (dagen efter) allt enligt plan.
Men när jag pratar med min sambo så frågar hen inte hur jag mår eller hur det gått. väldigt kall och tyst.

vi har det jobbigt hemma med vår stora pojke och sambon har fått en kallelse som hen är orolig för vilket jag förstår. Sen pratade hen med Sonens psykolog men ville inte berätta vad den personen sagt förrens ja kommer hem.

så jag förstår att hen har mycket och klara av allt hemma 1 dygn utan mig. Men orkar man inte ens fråga hur ja mår? 

först ville hen inte ens lämna eller hämta mig vid sjukhuset för de hade hen inte tid med eftersom hen skulle både hämta och lämna på förskolan och fritids.

då fick jag lite nog och sa ok då får jag väl köra själv vilken hen tyckte va en bra idé. Tills jag läste kallelse igen och de stog att jag inte får köra något fordon alls på 3-4 dagar. 

Så jäklar var det ju självklart att hen kunde köra? 

Svar till utred,

tacksam att du ens skriver sen när det blir det spelar ingen roll. 

din omtanke i texten är så väl formulerad så till och med jag förstår hahaha 

jag har ju varit på anhörigstöd hos kommunen, när vi var i fejd med min familj. Pratade med honom allt som hände och hur min uppväxt varit och hur min sambo är/mår.

mer och mer så gick samtalen över från denna fejd till min sambo, hen förstod inte att vi behövde hjälp hemma erbjöds hjälp med allt möjligt för att hen skulle klar av vardagen bättre.
men det mottogs med gap, skrik och hot om att flytta för här skulle ingen främmande person komma och hjälpa till.

vilket var jobbigt för allt han på kommunen kunde erbjuda sa hem nej till, även parterapi då vi vart på det innan men den personen vi hade va inte så bra så hen tror allt kommer bara rinna ut i sanden som det gjorde då

Hur många trådar ska du skapa om samma ämne?

I call bullshit(troll). 

Jag är absolut inget troll och detta
är min först tråd om de

Vad fint du känner det så :) Läste lite ovan, beklagar så jobbigt du haft det, och så med operationen också. Ja de ter sig kalla på ett plan, men kan blir överkänsliga på ett annat, hur som förväntar man sig en viss reaktion, inte en kall en, och så får man just en kall en när man minst behöver det. 

Ja, det har med hens stolthet att göra, rädsla att mista kontrollen, att se allt som ett misslyckande, att vara misstänksam mot andra, att det kan utnyttjas, främmande personer som ska komma in ert hem osv. 

Hade jag varit dig hade jag nu sagt åt hen vad konsekvenserna kommer bli om ni inte tar till terapi. Om konsekvensen blir att du går säg då det. Men i det här läget ni befinner er i nu hade jag först och främst satsat på att få hjälp själv, gå själv, och förhoppningsvis under tiden kommer en utredning igång för att se om hen har autism eller inte. Det jag vet med depressioner är att de kan återkomma om man inte tar itu med dem ordentligt, men säkert finns det andra psykiska sjukdomar där de ändå återkommer, bara man vet vad man ska göra och gör det blir väl då nyckeln. 

Jag har fått till mig att de autistiska hjärnorna producerar inte må bra hormonet, det kemiska, naturligt i den mängd som det gör i andras hjärnor, därför lever de med konstant mindre mängd av detta, och det i sin tur gör dem också såklart mer sårbara att utveckla ångest och depression. De har därför inte samma motståndskraft som andra normala hjärnor har, de är närmare golvet där depressionen, ångesten bor. Sen är det också ensamhetsproblematiken, den mentala, att man förstår att man tänker inte som de andra omkring en. Och om man blir sedd, bemött som att man avviker, att man är annorlunda på ett negativt sätt. Det skar sig i mitt hjärta en gång när jag hörde en autistisk familjemedlem säga till mig att det som hen var mest rädd för, när vistas runt andra var att någon skulle vara elak mot hen. 

De jag känner som är autistiska är misstänksamma på ett plan, mycket ivriga att klippa kontakten mitt av, så fort det bara går, men godtrogna på ett annat.

Jag har fått vara den som gått in och ställt ultimatum att antingen klipper du av kontakten med den personen eller så kommer du och jag vara mer från varandra eller så klipper vi helt. Detta har jag fått göra i absolut nödfall då jag sett, vetat om att den andre sk vännen är ingen vän till den autistiska jag känner.

Det var också lite av min rädsla när jag växte upp att jag kunde märka av att helt fel personer bjöds in i våra liv men de som var autister kunde inte se det förrän det var för sent. Likaså klipptes banden av till de som var bra.

Särskilt en som är autistisk i min familj frågar ytterst, ytterst sällan hur jag mår utan börjar direkt att bara prata på om sitt. Då skär jag mig emellan och säger hur jag mår och något om mitt liv och då tystnar den autistiske, kommer ihåg detta. Det känns ensamt att man ska behöva göra detta. Det man kan göra då är att säga att jag vill att du frågar om hur jag mår .Då kan det komma fram att den bara tänkt allt är som vanligt eller att du inte vill prata om det. Är så inne i sitt eget.  Verkar som allt jag säger kommer den autistiske ihåg, mer än jag gör. Kan redogöra ordagrant för långa samtal, och exakt vad jag sagt, och andra sagt. 

Kort sagt vad jag gör, vad som fungerar bäst, är att jag säger precis allt jag vill, allt jag känner, och jag väntar inte på min tur, för min tur kommer då aldrig, typ, om tur väldigt sällan. Turordningen och när och om någon är klar med att prata, att inte avbryta är också en sån här sak, man måste ta sin plats. Du måste ta din plats. Du kan inte vänta på att den andre ska visa normal hänsyn, den har ju ögonbindel på ögonen och något annat för öronen så den hör dig sämre, brus på linjen, du måste verbalt uttrycka dig, du kan låtsas du stampar med foten i golvet (de har berättat för mig att jag gjorde så som liten, jag stampade, jag hoppade till och med) när du säger det du vill få fram. Eller låtsas som att hen är på ett skepp långt bort och du på ett annat, där är storm och mörkt och du fått en sån där apparat du kan skrika igenom. Man skriker då det mest enkla man kan för att få fram det man vill. Och vet om, i ditt hjärta, att hade hen bara varit som du, haft din hjärna, så hade hen gett dig allt och lite till, det här har med förståelsen att göra, syn, hörsel, inte hens kärlek till dig. Tyvärr var det också så när jag hade min depression att jag kände ingenting, för att sedan känna av depressionen, och ångesten. Det var sjukdomen som gjorde det. Kärleken spirade igenom när jag blev bättre. Det hade inte med min partner att göra. Hade inte med andra att göra. Det var min hjärna som var "avstängd" i depressionen, kunde inte känna, det var som ett intetsägande inre hav. Det var min hjärnas sätt att också försöka skydda mig, att vila, men också tydligt tecken på min sjukdom. Värsta är väl när man vet om att när man själv är sjuk, ohälsosam, att man tids nog gör andra, de närmsta det också, för man beter sig inte som man ska mot dem. Jag har bett om förlåtelse sedan dess. Blivit förlåten. 

Jag hoppas du mår bättre nu efter operationen. Hoppas på att hen får sin  utredning snart, då tror jag hen kommer mjukna upp, kommer få rätt hjälp, och där i det läget stig då in, bli en del av det, och fråga efter hjälp till er som par och som familj. Jag tror utgångspunkten blir då något annat som kan vara till hjälp för dig, för er, för er familj. 

Kram

Det jag kanske varit otydlig med också vad jag vill få fram här dock är att du ska inte stanna i en situation, i en relation, om du känner att den är för ohälsosam för dig.

Däremot om du känner att du vill vara kvar, underförstått att du då får den hjälp och stöd du behöver för att kunna vara och vilja vara kvar, ska du såklart vara det.

Ni står nu precis i ett läge där hen kan äntligen få rätt hjälp, och kommer då bli bättre än någonsin varit innan. Det kan bli er andra chans då och något varaktigt. 

Jag är glad att jag inte tog några viktiga beslut under min depression för de hade varit felaktiga att ta där och då längre fram när jag sedan blivit frisk. Gud, vad jag hade ångrat mig. Tyvärr tror jag de finns människor som fattar fel beslut när de är mitt inne i en depression. Man kan också projicera utåt, det är inte bara narcissist som kan det precis, utan många av oss, när det är egentligen vi själva som mår dåligt, det är inte alltid andras fel. 

Jag hade nog bara nickat och förstått om min partner lämnat mig mitt under min depression, jag hade inte haft krafter att slås för honom, slåss för oss, de fanns inte. Jag vet att jag var inte lämplig att vara i en kärleksrelation när jag hade min depression, men jag var lämplig före, och efter. Han gjorde valet att stanna, fast det inte var lätt för honom. Det jag önskat för mig själv, och för oss, var att hjälpen kommit tidigare, men den kom i alla fall, och det blev inte för sent för oss. Vi hade samtal när jag var dålig hur vi skulle göra (om fortsätta eller om han skulle gå eller jag gå, lämna) men han sa bara "Vi gör ingenting", "Vi stannar", "Jag går ingenstans", "Nu ska vi fixa det här". 

Jag tror hen kommer känna sig hemma om hen har autism i autism-diagnosen och då kommer som sagt det att luckra upp annat för hen, som hen utvecklat under sitt liv före, som försvar, gäller bara att hålla i hen hela vägen (de som är professionella på det här) och hen att håll sig i repet också och fortsätta framåt. Med rätt slags medicin/er och behandling och plan så går det. Och då går det bra, mer än bra, över förväntan, beror lite på också var man är på spektrumet vad som är rimliga förväntningar att ha sedan. Jag tänker att då din partner är så pass vuxen nu, förälder, levt med dig sedan tonåren, och det här har gått oupptäckt så länge borde förutsättningarna också vara goda.

Tack ännu en gång (utred) för dina fina svar!

jag hoppas oxå att hen får den hjälp nu hen behöver är lite rädd att vuxen psyk bara nonchalerar det hela.
men hen har själv sagt att hen skall trycka på sin läkare då vårt ena barn mår dåligt nu med och skall få komma till BUP.

Absolut inte smutskastat de med autism om du läster ordentligt så vill jag få mer förståelse för den diagnosen, vet ju inte om min respektive har det men eftersom hen nu misstänker det själv så ville jag bara se om de som fått den diagnosen upplever samma sak?.

om du inte gillar tråden behöver du ju inte läsa den heller

Åh, tack själv du. Då är det ett ypperligt tillfälle att hen också utreds för autism om ert barn ska till BUP. 

Du har inte vad jag tycker iaf smutskastat de med autism, isåfall har jag det också, det är mycket lättare för mig att inte läsa fel de med högfungerande autism då jag är uppvuxen med det. Jag möter också i mitt arbete, arbetskollegor som jag misstänkt har autism men som jag också märkt tar en annan vinkling, läser en situation olika, inte på samma sätt som någon utan autism, och då jag är uppvuxen med det, förstår det, tar jag inte det fel, tar det inte som nonchalans till exempel (så har jag fått beskrivet det av andra) då jag fattar att där och då tar personen perspektivet, vinklingen, på ett praktiskt sätt. Jag kan inte gå in på specifika situationer, men jag förstår ju att jag fått mycket gratis hemifrån med uppväxten, med förståelsen. Jag har fler familjen och släktmedlemmar som jag misstänker har autism men som aldrig utretts för det. Jag älskar den här öppenheten, den här rakheten, och också den praktiska vinklingen, det har fått mig att känna mig trygg. Jag har sett, upplevt, den otroliga ömheten, kärleken, lojaliteten från familjen med autism som det inte går att sätta i ord, som också bara funnits där, när man kanske inte förväntat den så fullt ut. Men på tiden då autism från början skulle utredas fick jag höra att då min familjemedlem saknade empati, dvs all sorts empati, och jag visste att det omöjligt kunde stämma, där var mer empati där än hos någon s.k normal, men jag visste ju också att det kom fram i situationer där man inte förväntade sig det så fullt ut, om ens alls, medan i andra när det förväntades fanns det inte, men inte för att personen inte bryr sig, utan för att den ser det ur ett praktiskt perspektiv. 

Det du beskrev om din sjukhusvistelse och att hen blev stressad , och du läst av det som kallt av hen, jag fattar det, men om jag får inflika så tror jag att när hens depression, när hens ångest läkt ut, då kommer inte hen vara lika stresskänslig, det är alltså mot stressen hen reagerat mot, inte mot dig, utan detta är ur ett praktiskt läge, perspektiv, hur hen skulle få ihop detta att både få hem dig och hämta barnen. Det är inte mot dig (ursäkta upprepningen). Det har inget med kärleken till dig att göra. Om jag nu får skriva de med autism i min familj, släkt (alltså de jag misstänker starkt har det) så har de alltid bakom det här praktiska synsättet blivit väldigt oroliga av sig och nog tyckt att det jag råkat ut för är mer hemskt än jag tyckt, där är också den här handfallheten, att de känner sig maktlösa, och det kan mycket väl då spira ut i en kyla, nonchalans mot allt och alla , men jag vet om igen att det är inte mot mig, mig älskar dem och jag äskar dem. 

Sen är det också så att jag har familjemedlemmar som jag inte misstänkt har autism och jag vet ju en förälder i synnerlighet som drillat syskon med autism i uppfostran, detta för att den föräldern såg faran med att syskon skulle inte få vara med och leka, med i gruppen osv. Jag har märkt att syskon använder sig mer av de här sätten, verktygen med andra, men inte med mig (för med mig behövs det inte), då har det inte med att syskon ser andra som mer betydelsefulla än vad jag är utan det har med den här drillningen att göra då det inte annars kommer naturligt, då sånt är liksom bara nästan oväsentligt för syskon. 

Det här handlar alltså om förståelse, om att läsa av varandra rätt, om att kommunicera rätt, och det kommer ge sig med tiden. 

Jag har också barn runt mig där jag får drilla, nöta bort, påminna lite grann om det som kan läsas av fel av mottagarna: jag ser det bara som att det är i en del situationer som de är lite högre upp (i tempot) och/eller lite för lägre ner, men det är stimulans-biten då som kör igång det här. Jag kan till exempel säga att "Kom inte så nära mig här och nu när jag gör det här för att det är för mig för nära och vi kan krocka i varandra, vi kan råka skada varandra, det gör mig stressad". Dvs jag pekar alltid på vad någon gör och inte gör, inte vad man är och inte är, för man kan alltid göra annorlunda nästa gång. 

Jag är väldigt impad av de gåvor som min autistiska familj, släkt, barnen i familjen, släkten har, som kommer med det här, med deras hjärnor. Jag har fått påtala de här styrkorna, de här talangerna, den otroliga intelligensen som ligger där i, en normal hjärna hade inte kunnat göra det här, inte en chans. Jag såg nåt program för inte så länge sedan om ett olöst brott och det hade engagerat mycket polisarbete men förblivit olöst. Gissa vem som kom på det? En autistisk man som var ett data"freak", underbetald, som lyckades. Jag förstod han var autistisk innan han sa det, och jag vet jag kände direkt när jag såg honom i teverutan att tack gode Gud, nu kommer något hända (fallet gå i rätt riktning). 

Jag är övertygad om att vår människoras, vi som överlevt, vi som står här idag, de autistiska, är meningen, jag ser det inte som en defekt i hjärnan, jag vet om att man skriver om det som en funktionsnedsättning, men jag ser det mer som sårbarheten som kom med i köpet av det här andra, den otroliga intelligensen, där finns talanger, där finns styrkor, och det är också en del av livsglädjen, av att "nosa rätt", få mer kunskap om något till exempel, ett intresse, en hobby. 

Ni kommer få det mycket enklarare tror jag när väl som sagt depressionen, ångesten fått sin förklaring, och blivit utläkt, och ni kan fortsätta med livet, känna den livsglädjen. 

Jag, eller vi, har fått in knep för att sätta tid på starkt intresse, så det inte tar över, så inte man eller andra kan känna sig bortvalda, att det andra prioriteras mer, och det fungerar, då vet man att den och den tiden, de och de dagar då är det det som gäller, och sedan släpper man det, och gör något annat. 

Jag preppar också barnen med mer förberedelse över något som ska hända, men förbereder, samtalar också innan om det är något såklart då som barnen vill göra, man får mer frågor såsom när är det, hur länge kommer det ta, osv. Mer frågor bara. Ordet "snart" säger ingenting, jag har märkt att andra (icke autister) kan sucka och ha sig och säga "snart!!", jag kan svara "det kommer ta cirka 20 minuter". Jag har mycket mer roligt, eller vi har, och det ger mer för alla, för att jag tar hänsyn till att involvera, förbereda, gör ingen skillnad på deras behov av att veta tider, platser, med mera, utan jag är med dem där, jag räknar på det också, jag har märkt att bara det har gjort att jag, vi, gör mer olika saker, gör olika slags projekt, jag är nog lite ständigt på jakt eller olika intressen, saker att göra, för att få igång den här livsglädjen, nyfikenheten, samhörigheten, också med andra, att vi är här för aktiviteten, och med det kommer gratis att man lär sig vara social också men samtidigt ett fokus på aktiviteten, och det har jag märkt fungerar jättebra, då sticker inte det autistiska ut på fel sätt, och blir inte sett som fel, annorlunda på något sätt, utan barnen samlas. Jag skriver lite det här för att era barn kan ju ha ärvt autismen. 

Jag har också sagt mina åsikter att det här att man säger att någon är "speciell" på ett negativt sätt att "jaha? Vem är inte speciell? Vem är normal? Vem ska bedöma vem som är normal". 

Nu får jag sluta skriva. 
Sköt om er