Min sambo hatar vår son

Låter som tecken på förlossningsdepression. Sök hjälp snarast! Det är inte ok för någon av er!

Ring BVC på en gång. I det här läget skulle jag inte lämna varken son eller dotter ensam med mamman ens för några timmar. Hon behöver utvärderas av en läkare. Troligtvis behöver du ta över föräldraledigheten. 

Berätta för BVC exakt vad hon har sagt.

Oj oj oj.. hann inte läsa allt du skrev, men bara inledningen visar att din sambo behöver ett stort stöd. Bra att du blandar in släktingar och andra som kan hjälpa er. Hon kan ha drabbats av förlossningsdepression eller psykos, som kan dyka upp långt tid efter förlossningen. Eller så är hon bara extremt trött och måste få sova ut en natt eller två. I vilket fall som menar hon nog inte vad hon säger och hon behöver nog ett kärleksfullt stöd från er i närmaste kretsen. Men se till att hon får hjälp från vården och att hon inte lämnas ensam med barnet längre stunder.

Dock tror jag inte det är bra om hon helt separeras från barnets för jag tror att det kan få henne att må ännu sämre. Jag hade en svår period med mitt barn och barnets pappa ville hindra mig från att vara med barnet och det gjorde mig ännu mer stressad och jag är fortfarande sårad för att han gjorde så.

Du är en bra pappa och det är fint att du vågar öppna upp och ta hjälp!

Jag håller med ovanstående. Detta måste vara någon form av förlossningdepression. 

Lämna inte mamman ensam med barnen alls och sök hjälp idag. Ni behöver hjälp utifrån. 

Ring BVC direkt. De kommer att hjälpa er vidare. Sedan hoppas jag att din sambo är villig att ta emot hjälp, det är inte säkert att hon förstår att hon behöver det när man är mitt inne i det och det är "normalt" som det är för henne just nu.

Som svaret ovan skriver- det låter som en klar förlossningsdeprission. 

Det handlar inte om att du inte får ta barnet för dig dessutom - ni är två föräldrar till barnet. Du måste hjälpa till där du kan. Med båda barnen även om det är svårt.

Vad bra att ni tagit tag i det. Tänkte föreslå psykolog. Fråga även mvc/bvc om vilken hjälp som går att få. Låter som förlossningsdepression eller dyl. Hon låter helt klart överstimulerad. 

Bra att du avlastar och åker iväg. Tycker verkligen du ska se till att hon låter dig ta sonen på natten också så hon får sova ut. Har hon möjlighet att sova på dagarna eller gör hon massa saker då? Hon kanske behöver sänka ambitionsnivån och bara fokusera på att vara med barnet och själv sova när barnet sover. Kolla med förskolan om det äldre barnet kan få gå mer så sambon inte behöver vara själv med 2 barn lika mycket. Borde ju gå att få till om man förklarar att ni misstänker utmattning eller förlossningsdepression.

Ni har inga föräldrar nära som kan hjälpa till?
Du kanske få gå barnvagnspromenad mitt i natten så hon slipper barnskrik. Som mamma så skär det i kroppen att höra sitt barn skrika och det kan kännas lättare att vara den som försöker trösta än att höra på från rummet bredvid och känna att -varför gör inte pappan nåt åt det?-.
 Så om du går ut med barnet slipper hon höra och kan kanske släppa det och barnet kanske somnar lättare i barnvagn?

Tycker du/ni gör många rätt och att ni tar tag i det direkt. Sen ska det mycket till innan man skadar sitt barn men om hon skulle råka tappa barnet och du har hört henne säga sånt så är ju risken stor att du inte tror det var en olyckshändelse.
Kan hon testa att skrika, bita eller slå i en kudde när hon känner för att säga såna saker? Eller att lägga barnet på ett tryggt ställe och gå in på toaletten 2 min? För att försöka få ut frustrationen utan att det går ut över barnet.

Håller med övriga. Be om och ta emot all hjälp du kan få. 
Är det bara det yngre barnet hon skriker åt? Är det tryggt att lämna det äldre med henne? Det äldre har ju hört henne skrika åt småsyskonet, menar jag. 

Ni har redan gjort det som jag först kom att tänka på. Lämna inte barnen ensamma med henne. Och egentligen borde nog inte hon vara ensam heller. Finns det vänner och familj i närheten? Hon kanske borde bo lite hos sina föräldrar och du och barnen hemma? Men att barnen ändå träffar henne ofta, gärna varje dag. 

Är hon föräldraledig? I så fall behöver hon bli sjukskriven så att du kan vara föräldraledig. Psykolog kan inte sjukskriva, vad jag vet, så hon behöver boka tid på hälsocentralen. I nödsituation åk till psykakuten eller ring 112. 

Orosanmäl och gå till BVC. Detta måste få ett stopp nu, för allas skull. 

Du bör ringa bvc direkt och förklara situationen så att ni får hjälp snarast

Jag kan dock inte låta bli att undra om hon var likadan med första barnet.

Hej, 

Jag måste först säga att din sambo och dina barn är otroligt lyckligt lottade som har dig som stöd, att du uppmärksammar detta utan att skuldbelägga och istället visar oro gör hela situationen bättre ur mammans perspektiv. Jag har själv en förlossningsdeppression och mitt barn är 18 månader, har haft det sen hen föddes och hade det med första barnet med. Men denna är mycket värre. Jag behöver lägga bort mitt barn och slå på kuddar, skrika i kuddar, dunka huvudet i kuddar, och har också extremt kontrollbehov när det gäller sista barnet, det var oxå med från början. Din sambo har garanterat en förlossningsdeppression och behöver hjälp på en gång! Läkartid, psykolog (ej kurator), riktig psykolog (barnpsykologerna är bra i sådana här fall), remiss kan fås av BVC. Var helt ärlig med hur hon beter sig och be henne va det också genom att inte döma utan visa att ni ska komma ur detta tillsammans. Jag blev sjukskriven och fick under inga omständigheter ha barnet ensam första månaden, det är extremt viktigt att ni lyssnar på varningssignalerna. Jag var så borta första månaderna att jag trodde jag hade skakat mitt barn i ren vrede och inte mindes det, trodde hen skulle dö konstant av andra orsaker (varpå kontrollbehovet blev ännu värre) dessa symtom är tecken på att en psykos kan vara väldigt nära och därför måste ni verkligen söka hjälp på en gång! Tack för att du är ett otroligt bra föredöme som pappa och sambo. Alla familjer skulle behöva en sån partner och förälder. Sjukskrivning, läkarkontakt (ev medicin så hon sover länge och djupt, hennes hjärna behöver återhämtning), psykolog (extremt viktigt) och familjens stöd, är exakt det som kan göra underverk just nu. Ta hand om er massor! Jag tänker på er och vet hur din sambo mår, hon mår riktigt hemskt och förstår nog inte det själv. 

Jag tänker att du omedelbart tar över föräldraledigheten, hon pratar med BVC om ditt mående och förhoppningsvis blir sjukskriven. 

Vill bara påpeka att ts kan vara föräldraledig även om hon inte blir sjukskriven, såhär i akuta skedet. 

Dels har ni rätt att vara lediga utan att ta ut dagar, plus att det går att ta dubbeldagar Eller några dagar var.

(Är det förlossningsdepression är det rimligt med sjukskrivning, annars finns ju också alternativet att hon börjar jobba. )

Tack för allas svar!
lite uppdaterad info:

Vi får nu hjälp av psykolog som hjälper mamman. 

Föräldraledigheten tar jag över från idag.

Mamman gick med på att prata och beskriva läget för sin arbetsgivare enligt psykologens anvisningar och har fått ok att tidigarelägga att börja jobba så hon får miljöombyte på dagarna. Hon blir även sjukskriven 25%, kan bli mer framöver. De tiderna hon är sjukskriven ska hon helst inte umgås med barnen. 

parterapin vi planerade har avbokats på inrådan av psykologen då mammans tillstånd är mer akut och behöver all fokus. Vi går senare via kommunens familjerådgivning.

Mamman har blivit ordinerad sömn med hörselproppar, sömntabletter och eget sovrum.

jag och barnen sover på annan plats närmaste två veckorna. sonen har somnat med mig helt utan skrik eller protester, bara vaknat 2x10minuter på nätterna så jag är otroligt glad och lättad. Samtidigt ledsen då jag inser hur mycket bättre sömn alla hade fått om jag hade fått tillåtelse att ta hand om sonen tidigare.

nu ligger fokus på att mamman ska må bättre och snällare mot barnen vilket kan ta lång tid. Om relationen håller eller inte får vi se. jag vill först och främst att barnen ska vara trygga hos mamman vare sig vi bor tillsammans eller inte. 

Det är jättelätt att se i efterhand att man borde gjort si eller så tidigare, men när man är mitt i en situation är det inte lika tydligt. Så från dig inte över det. Det hade vilken psykolog eller terapeut som helst sagt till dig.

Bra att ni fått till förändring. Hoppas det börjar märkas skillnad snart och att ni mår bättre allihop.

Tack för uppdatering! Håller tummarna för er, hur det än blir. 

Toppen! Och nu vet du framöver att du inte behöver mammans tillåtelse att ta hand om din egen son! Gå inte på den niten om hon försöker igen.

Skönt att höra

Ta barnen därifrån på en jävla gång! Förlossningsdepression eller inte, hon är sjuk i huvudet och en fara för barnen!
En fembarnsmamma dränkte alla sina fem barn i badkaret en efter en pga en förlossningsdepression - du vill inte att det ska bli dina barn!

Vad bra att ni har fått hjälp. Jag undrar dock fortfarande hur hon var med första barnet. Jag undrar också om hon verkligen ville ha barn från början.

Så skönt att höra att ni fått hjälp, och vad bra att hon verkar lyssna på vad vården säger! 

Jag hoppas så att saker och ting utvecklas positivt från och med nu. Ett pissigt läge är så mycket mindre pissigt om man känner att det har vänt och man är på väg åt rätt håll. Sen tar det tid. Och ibland finns det inte så mycket mer att göra än att vila och långsamt bli sig själv igen. 

Får du det stöd du känner att du behöver? Det är lätt att fokusera på den som mår sämst, men övriga ska ju också orka, även på lång sikt.