• Majorie

    Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?

    Igår var nog en bland de kämpigaste dagarna i mitt liv. Jag och min sambo klev glada i hågen in på vårt rutinultraljud kl 13.00. Jag är gravid i v.19 (18+1) och nu skulle vi äntligen få se vår bebis. 

    Allt gick inte som förväntat. Barnmorskan upptäckte att allt inte såg ut som det skulle med hjärnan och fick be läkaren komma in. Efter 1 timmes ultraljud berättade läkaren att vår bebis hade för mycket vätska i hjärnan, att hjärnan inte fick plats och flyttats och barnet skulle födas hjärnskadat. Hur pass hjärnskadat kunde hon inte avgöra eftersom det fanns väldigt få blivande föräldrar i vår situation som behöll barn med denna typ av fel. 

    Vi fick direkt valet att avsluta graviditeten. MEN - vi är tvungna att söka tillstånd hos socialstyrelsen och de har bara möten på torsdagar. Alltså kan vi få vårt tillstånd först på nästa fredag kl 09.00. Därefter får vi komma in på lördagen och ta en tablett som stoppar graviditeten och sen komma tillbaka på måndagen för att föda ut vårt döda barn.

    Jag vet inte om jag klarar av att vara gravid i 11 dagar till när jag vet att bebisen skall födas ut död om 11 dagar. Den puffar och sparkar. Jag har en boll på magen. Jag känner mig så gravid. Hur överlever man dessa dagar?

    Jag vet framförallt inte om jag klarar av en förlossning när resultatet blir en död bebis. Jag måste få höra lite erfarenheter från andra som varit med om detta. Hur är det? Gör det lika ont som en vanlig förlossning? Tar det lika lång tid? Kan man få medicin? Löste du det på ett annat sätt (snitt eller nedsövning)? Min läkare säger att jag måste föda ut det och det känns helt fruktansvärt.

    Hur går man vidare efteråt? Har nån varit i en liknande situation som mig får du gärna berätta om dina erfarenheter.

    Tack. 

  • Svar på tråden Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?
  • Thalis
    ledsenochhemlig skrev 2010-08-01 12:29:13 följande:
    Tack alla fina människor med precis lika jobbiga upplevelser som delar med sig och stödjer. Tack för att ni vågar berätta om era situationer och kan visa att livet går vidare. Känns bra att veta att det gör det - även om det inte känns så nu. 

    Längtade ni efter att bli gravida igen direkt efter? Jag tycker det känns så tomt i magen och sorgligt att jag inte längre har ett litet liv som växer i mig mer. Vill bara få igång mensen och få bli gravid igen. Samtidigt så tänker jag hela tiden att det kommer säkert gå åt skogen nästa gång med. Jag är så rädd för att det ska hända igen.

    Hur lång tid tog det innan ni kände er återställda i kroppen? Just nu tycker jag det är superjobbigt att det gör sig påmint fysiskt hela tiden med smärta i "bebismagen". Jag kan liksom inte glömma ens för en sekund att jag inte varit gravid och att det fattas en bebis i magen.

    Det är en sån stor fysisk och psykisk tomhet i mig nu. 
    Jag förstår hur du tänker och känner
    Vi reagerade med att vi absolut inte ville bli gravida igen! Och vi satsade på adoption istället, för mig var att förlora vår son det mest traumatiska  som hänt och jag ville inte uppleva det igen. För min del var det nästan säker att det skulle hända igen då svenska läkare inte vill ställa diagnosen försvagad livmoderhals om man inte förlorat fler än 1 sen graviditet.

    Men 7 månader senare blev jag gravid mellan p-piller byte, och den någon gick det bra och nu har jag 2 barn, 1 adopterad och 1 egenfödd.

    Till slut kunde jag förlikas med vetskapet att jag inte var gravid längre men än idag så känner jag tomhet över att Adam inte finns hos oss men ändå så känner jag stor tröst att jag kan "besöka" honom och gråta ut och på något oförklarigt sätt så vet jag att han finns hos oss.

    Det tog en stund innan jag kände den frid som jag faktiskt känner idag och ett tag ville jag följa med Adam men då tänkte jag på min man och att även han förlorat sitt barn och det var inte rätt att också förlora sin fru.
    Ni måste ge er tid att sörja,att bli förbannade på livet,trösta varandra och även ge kroppen tid att  läkas.

    Det sägs att tiden läker alla sår, och enligt mig är det bullshit men det blir lättare att leva med såren .
    Vår Adam vill inte se oss helt förstörda,vi tror mycket på att han vill att vi ska vara glada och leva vårt liv fram tills det är dax att träffas återigen.
    Diskutera aldrig med idioter,de drar ner dig till deras nivå och vinner tackvare erfarenhet.
  • Lilla Lime

    För oss tog det ungefär 4 månader att gå från den hemska sorgen o saknaden. i det allra allra första skedet ville jag bli gravid på en gång igen. men under tiden det tog att få igång kroppens normala funktioner så kom även rädslan. men efter ett tag tog längtan över. visst finns det rädsla kvar. men samtidigt så kan jag känna att jag vet att jag klarar det. men jag kan ju säga att även om jag känner att jag klarar det  så är det ju ändå med utgångspunkt för att det nästa gång ska gå bra.
    jag har redan två änglar o att förlora igen vore precis lika hemskt som de båda gångerna men med följd att jag nog inte skulle våga satsa på föda barn själv.

    nu finns behövet där att bevisa att jag kan föda själv. jag måste få vara gravid igen o känna att även min mage kan vara en trygg plats. iaf för nån.

    alice föddes i juni 2009. o i oktober blev jag gravid igen.
    mio föddes i februari 2010. o när vi närmade oss sommaren så kände jag att jag var tvungen att passera alice årsdag sedan kunde jag kanske känna mig redo. nu är jag redo så vi får se vad det leder till. nu mår jag så bra jag kan. o trots saknaden efter de båda så trivs jag med mig själv. men det har tagit tid att kämpa fram självförtroende o självkänsla igen.

    ta hand om er. stötta varandra. trösta varandra. om du är ledsen får han trösta dig, sen får du trösta honom när han är ledsen. ta till er de människor som ni älskar o dela er sorg med dom. om de kan tänka sig att sörja med er. hitta vänner där ni kan vara någolunda normala, där ni trots allt kan hitta på nåt, hur dumt det än känns.
    minns att två vänner till oss kom förra sommaren o vi åkte o spelade minigolf. jag gick som i en dimma o fattade inte varför jag var där. men nånstans då å då kunde vi le o ha det trevligt ändå.

    lev en minut i taget. därefter kan ni ta en timme i taget. sen kommer ni kunna öka till en dag i taget, en vecka i taget. längre kanske ni inte kan planera på länge. men det räcker! kanske ni ska boka in nåt som ni kan se fram emot. nån ni båda gillar, teater/konsert/en resa. för er ängel bär ni med er oavsett vad ni gör. o hur smärtsamt samhället än är så måste man nångång våga sig ut.

    kramar om varandra o våga vara ledsna!
    kram

  • Starzinger2010

    Hej igen ledsenochhemlig,

    Jag gick som sagt igenom en sen abort och Sigrid föddes den 25 juli...
    Jag känner också de där känslorna av att jag vill bli gravid nu.. jag vill ha en bebis nu!
    Man känner ju fortfarande hur magen drar ihop sig ibland (antar att det är livmodern som drar ihop sig) och den putar ju som om man vore gravid... så hur fasiken ska man bete sig... när kroppen representerar gravid och i tankarna vet man att man inte  är gravid...

    Dessutom har jag vänner som alldeles nyss eller ganska nyligen fått barn... det tycker jag är svårt att hantera.. som tur är har vi ett par som nyligen fått barn och jag övar lite genom att träffa dem.. jag klarar inte av att hålla deras lilla men jag pratar med honom och rör hans händer...kör hans vagn.. och det gör ont men det betyder jättemycket att våga närma sig sorgen...och de förstår och respekterar och vi pratar om hur det känns...  hur tänker du kring detta?

    Idag ringde barnmorskan, som gjorde det första ultraljudet,  för att kontrollera hur vi mådde och både hon och jag grät över allt som hänt...  vi bokade in ett läkarbesök för att jag ska få gå igenom allt som hänt och prata om framtiden (framtida barn) o.s.v.
    Får du något liknande stöd? För jag tycker att det är viktigt att man inte bara känner sig bortglömd... alla andras liv fortsätter ju som vanligt samtidigt som man själv sitter här och längtar.
    Jag fick också klart för mig att vi kommer att få gå på tätare kontroller och tidigare ultraljud om vi blir gravid igen.. det känns också viktigt att veta.

    Får man fråga hur ni har ställt er till att göra obduktion eller inte? (Du måste absolut inte svara om du inte vill)..
    Vi sa nej... vi orkar inte med veckors eller månaders väntan..

    Stor tröstekram till dig och alla andra som finns därute och som gått igenom liknande...

  • Majorie

    En av mina bästa kompisar har precis också fått barn. Jag vågar mig absolut inte dit än. Vill vänta lite till för att låta mitt minne från förra månaden blekna lite mer. 

    Vi sa ja till alla kontroller av både bebis och fostervatten. Vi vill verkligen veta vad som hänt och ifall det kommer hända igen, är nåt genetiskt eller slumpmässig missbildning. Jag sitter ju ändå bara hemma och väntar på att må bättre, lägga lite tid bakom mig och våga mig ut i livet igen. Då kan jag lika gärna vänta på svaren på obduktionen också. 

    Vi ska på återbesök om 2 veckor där jag ska få en gynekologisk check up och gå igenom provresultaten på bebis och fostervatten. Det är min nästa milstolpe. Att ta mig till denna dagen. Andra målstolpe är 22 augusti när jag ska börja jobba igen. Tredje målstolpen är när mensen kommer tillbaka. Och sen ska jag hoppa på the baby making train igen. :) Men åh vad varje minut känns som en evighet och varje timme som en vecka. Jag vill bli glad igen. Och just nu har jag kopplat ihop bli glad igen med bli gravid igen. Jag vet att det inte är så lätt, men jag är ju ledsen just nu för att jag förlorat ett barn och då tänker jag att en del av lösningen är ett nytt barn. Jag tror man kan sörja en bebis och glädja sig för en ny samtidigt. Men så är jag så rädd att det ska ta tid att bli gravid igen eller att nästa bebis också blir sjukt. När nåt sånt här händer så blir man verkligen påmind om hur såbart livet är och att det absolut inte alltid går som man tänker sig. 

    Jag tänkte först dricka ett glas vin ikväll till maten. Men jag kan inte. Det känns inte rätt att gå tillbaka till något som jag inte gjort på 20 veckor. Att dricka ett glas vin vore det samma som att bekräfta att jag inte är gravid längre. Och det känns för sorgligt att göra det. Hur tänker ni kring detta? Samma sak är det ju med kosten kring ost och fisk också. Jag kan inte börja käka brieost eller rökt lax än. Det tar stopp.

    Hoppas alla får en fin måndagskväll trots ledsenhet och tomma bebismagar. Kramar till er! 

  • Här och nu

    Ts; I en sits som din behöver man minst av allt otrevlig personal, men skönt att ni fick rätt på det. Grattis till att du blivit mamma! Vad blev det för sort?

  • Majorie

    Jag ser mig inte alls som mamma. Jag ser mig som nån som förlorat ett barn utan att vara en mamma. Känns jättedubbelt och konstigt men så är det för mig. 

    Vi har ingen aning om kön. Vi valde att inte se bebisen. Jag vill inte veta hur ett barn i v. 20 ser ut. Det är meningen att de ska vara inne i magen och växa då. Tror också att detta med att se eller inte se är högst personligt. Jag har två anhöriga som gått bort, den ena valde jag att se och den andra inte. Den som jag såg bär jag alltid med mig på hornhinnan och det är knappt jag minns hur personen såg ut som levande - bara död. Detta låg också lite som grund till mitt beslut. Jag vill försöka glömma och gå vidare. Jag vill inte se en bebis som jag aldrig kommer få lära känna eller som jag inte fick behålla. 

  • Här och nu
    ledsenochhemlig skrev 2010-08-02 19:08:05 följande:
    Jag ser mig inte alls som mamma. Jag ser mig som nån som förlorat ett barn utan att vara en mamma. Känns jättedubbelt och konstigt men så är det för mig. 

    Vi har ingen aning om kön. Vi valde att inte se bebisen. Jag vill inte veta hur ett barn i v. 20 ser ut. Det är meningen att de ska vara inne i magen och växa då. Tror också att detta med att se eller inte se är högst personligt. Jag har två anhöriga som gått bort, den ena valde jag att se och den andra inte. Den som jag såg bär jag alltid med mig på hornhinnan och det är knappt jag minns hur personen såg ut som levande - bara död. Detta låg också lite som grund till mitt beslut. Jag vill försöka glömma och gå vidare. Jag vill inte se en bebis som jag aldrig kommer få lära känna eller som jag inte fick behålla. 
    Ok, jag förstår o respekterar vad du känner. Vi är olika och måste hantera såväl liv o död på vårt eget sätt.
  • Theza
    ledsenochhemlig skrev 2010-08-02 19:08:05 följande:
    Jag ser mig inte alls som mamma. Jag ser mig som nån som förlorat ett barn utan att vara en mamma. Känns jättedubbelt och konstigt men så är det för mig. 

    Vi har ingen aning om kön. Vi valde att inte se bebisen. Jag vill inte veta hur ett barn i v. 20 ser ut. Det är meningen att de ska vara inne i magen och växa då. Tror också att detta med att se eller inte se är högst personligt. Jag har två anhöriga som gått bort, den ena valde jag att se och den andra inte. Den som jag såg bär jag alltid med mig på hornhinnan och det är knappt jag minns hur personen såg ut som levande - bara död. Detta låg också lite som grund till mitt beslut. Jag vill försöka glömma och gå vidare. Jag vill inte se en bebis som jag aldrig kommer få lära känna eller som jag inte fick behålla. 
    Jag håller med dig fullständigt. Vi har i princip samma tankegångar och bakgrundshistorier, men bara att vi födde i vecka 19. Och det är skönt att de flesta respekterar och accepterar det!

    Vad gäller "glaset vin" så håller jag också med dig... första veckorna kändes det helt fel! Men då är det bara och låta bli. Man känner själv när man bearbetat så pass att man känner sig fysiskt stark för att bli berusad. Men skynda inte på det... varnar för att känslorna kan eskalera. Om du tar dig ett glas, gör det i den mysiga och lugna hemmavrån med sambon - då kunde iaf jag känna efter hur jag reagerade.

    För mig handlade det lite också om att när jag väl valde att ta en öl eller ett glas vin så var det samma som att acceptera att livet hade gått tillbaka till de gamla gängorna igen. Det grå och tråkiga innan barnet i magen satte guldkant på precis allt. Nu är man liksom grå, tråkig och inge "speciell" längre... som får äta allt och dricka allt. Och ingen bryr sig, typ. Hoppas du förstår hur jag menar Obestämd
    Massa kramar!
  • Vingligaben

    Till TS!

    Stor kram! Strongt av dig/er att stå på er!
    Jag hoppas att ni hittar ett sätt att gå vidare på och ta er igenom sorgen..

    Sen kan jag inte hålla mig, jag tycker ni ska anmäla den där hemska sköterskan!
    Med ett sånt bemötande ska man under inga som helst omständigheter jobba inom vården!

    Empati och bemötande är ju grunden inom vårdyrket!

    Åter igen, kram kram! 

  • Starzinger2010
    ledsenochhemlig skrev 2010-08-02 18:40:27 följande:
    En av mina bästa kompisar har precis också fått barn. Jag vågar mig absolut inte dit än. Vill vänta lite till för att låta mitt minne från förra månaden blekna lite mer. 

    Vi sa ja till alla kontroller av både bebis och fostervatten. Vi vill verkligen veta vad som hänt och ifall det kommer hända igen, är nåt genetiskt eller slumpmässig missbildning. Jag sitter ju ändå bara hemma och väntar på att må bättre, lägga lite tid bakom mig och våga mig ut i livet igen. Då kan jag lika gärna vänta på svaren på obduktionen också. 

    Vi ska på återbesök om 2 veckor där jag ska få en gynekologisk check up och gå igenom provresultaten på bebis och fostervatten. Det är min nästa milstolpe. Att ta mig till denna dagen. Andra målstolpe är 22 augusti när jag ska börja jobba igen. Tredje målstolpen är när mensen kommer tillbaka. Och sen ska jag hoppa på the baby making train igen. :) Men åh vad varje minut känns som en evighet och varje timme som en vecka. Jag vill bli glad igen. Och just nu har jag kopplat ihop bli glad igen med bli gravid igen. Jag vet att det inte är så lätt, men jag är ju ledsen just nu för att jag förlorat ett barn och då tänker jag att en del av lösningen är ett nytt barn. Jag tror man kan sörja en bebis och glädja sig för en ny samtidigt. Men så är jag så rädd att det ska ta tid att bli gravid igen eller att nästa bebis också blir sjukt. När nåt sånt här händer så blir man verkligen påmind om hur såbart livet är och att det absolut inte alltid går som man tänker sig. 

    Jag tänkte först dricka ett glas vin ikväll till maten. Men jag kan inte. Det känns inte rätt att gå tillbaka till något som jag inte gjort på 20 veckor. Att dricka ett glas vin vore det samma som att bekräfta att jag inte är gravid längre. Och det känns för sorgligt att göra det. Hur tänker ni kring detta? Samma sak är det ju med kosten kring ost och fisk också. Jag kan inte börja käka brieost eller rökt lax än. Det tar stopp.

    Hoppas alla får en fin måndagskväll trots ledsenhet och tomma bebismagar. Kramar till er! 
    Hej igen,

    Jag tycker att det känns bra att veta att man inte är ensam med sina funderingar samtidigt som vi alla hanterar det / dem så otroligt olika.

    Jag förstår absolut att du väljer att vänta med att träffa andra bebisar... och när man väl gör det måste det vara med vänner som man känner sig otroligt trygg med.. som förstår att man kan komma att gråta och måste få ta det i sin takt. Den bebisen som jag träffar är 4 månader och det känns lite lättare än om han varit alldeles nyfödd.

    Vi gjorde också fostervattensprov men när de började "tjata" om obduktion så kände jag direkt att jag inte ville det. Den avvikelse som vår bebis drabbades av ska inte vara ärftlig och visst kunde de ha hittat andra ärftliga avvikelser via en obduktion men vi kände bara att det får räcka. Jag ville få ha en begravningsceremoni och sen kremera henne så att vi kan sprida hennes aska...och fokusera på att gå vidare.

    Jag trodde inte heller att jag skulle vilja se henne och när hon väl kom ut så bad jag min man titta på henne först och sen vågade jag. Dock var jag så drogad så jag minns inte så mycket.
    Däremot var det för oss otroligt värdefullt att åka upp till förlossningen två dagar senare och sitta med henne och ta farväl ordentligt... Det är jag så enormt glad idag för att jag gjorde för jag behövde verkligen få se henne, hålla henne och på något sätt be om förlåtelse.. för på något sätt tror jag att det kommer ta tid innnan jag fullt ut kan förlåta mig själv för det val jag gjorde... man vill och hoppades ju in i det sista att det som de såg inte var så och att de sett fel... även om jag vet att det inte var så... men mammakänslorna är ju så otroligt starka oavsett hur sjukt ens barn är och man har någon slags inbyggd funktion att vilja ta hand om det..
    Sorry för mitt svammel... men jag har haft en riktigt dålig dag idag... och jag har tjurat som en gris i några omgångar... Igår var jag jättestark och allt kändes rätt okej..

    Självklart kommer oron vid en ny graviditet finnas där... men den präst som vi talade med (jag är absolut inte typen som går i kyrkan o.s.v. men han var faktiskt helt fantastisk att prata med och han var inte rädd att möta oss i sorgen och pratade inte alls om gud) han sa att man inte ersätter en bebis med en annan.. det kan man aldrig göra. Din lilla ängel kommer alltid att vara sin egen och du kommer alltid att vara mamma till din ängel och sen kommer du att vara mamma till de barn som du får i framtiden.
    En av läkarna sa också något liknande... om du får fler barn så kommer du att vara mamma till två barn på jorden och en ängel i himlen. (Jag har en flicka sen tidigare på 2.5 år).

    När jag kom hem från förlossningen så köpte jag alla mögelostar jag kunde och grät och åt dem i någon slags barnslig sorg... Jag har druckit något glas vin till maten... men visst känns det lite märkligt.
    Du måste helt enkelt ta det i den takt du känner känns okej och inte göra något som känns fel.
    Dock får du ju inte fastna i något slags tillstånd där du inte tillåter dig själv någonting som man inte ska göra eller äta under graviditeten.. men som sagt ta det i din takt och gör det tillsammans med människor du tycker om och litar på.

    En riktigt stor kram till dig!
  • Claramatilda

    Hej! vet inte alls hur gammal denna tråden är men jag ramlade in här och måste bara säga att era ord har hjälpt mig oroligt mycket! 
    För två veckor sedan fick jag föda vår lilla skrutt i V.19 pga vattenavgång efter fostervattenprov. Den risken är otroligt liten så jag vill inte skrämma upp någon då jag anser att provet är ett bra alternativ när det behövs. 

    Min graviditet har varit komplicerad från start, blödningar som visade sig komma från en ?extra del? i slutet av moderkakan som bedömdes vara en partiell mola (väntar fortfarande på analysen av moderkakan för att få det bekräftat) Med det sagt skulle detta kanske påverkade att vattnet ändå hade gått för tidigt lite längre fram, det kommer vi aldrig få veta. 

    Jag ser bebisen som vår barn, trots att samhället inte riktigt klassar honom som det. Jag kämpar något enormt med tankarna om rätten till min sorg. Just när man hamnar precis där mot slutet av ett sent missfall/ extremt för tidigt född. och att vi behövde ta beslutet att sätta i gång förlossningen eftersom att allt fostervatten var slut, han levde in i det sista.

    Jag har gått igenom två förlossningar tidigare och denna var precis som dom andra två förutom att kryssningsfasen var väldigt mkt kortare och enklare. 
    Ut kom ju en hel bebis men så så liten ❤️ Helt frisk visade han sig sen också vara när vi fick tillbaka svaret på fostervattenprovet. 

    Jag har två underbara barn sen tidigare som överöser med kärlek och värme varje dag vilket hjälper något enormt. Men det är också svårt att se deras sorg och längtan efter bebisen som skulle bli deras syskon. 
    Vi valde att se och klappa på bebisen och barnmorskan var tydlig med att hon tyckte att vi skulle ta bilder, vilket kändes helt fel då men helt rätt nu. Önskar så att jag hade fler bilder eller tog emot deras erbjudande om att dom skulle ta bilder åt oss. Jag vågade aldrig hålla i honom vilket är en stor sorg idag men jag klarade bara inte av det  då  ❤️

    Jag vet att alla äger sin egna sorg men jag har svårt att avgöra om vi ska kalla bebisen vid något namn (bara för oss i familjen) jag känner så mycket för alla föräldrar vars barn dött i magen mycket senare än för mig och känner på något sätt en skuld för att jag pratar om bebisen som mitt barn trots att han var för liten för att överleva utanför magen. 

    Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta svar men om någon är kvar på tråden vill jag gärna höra vad ni gjorde för att hjälpa er själva i sorgearbetet, namn? minnesstund? tända ljus? och skulden över att åka hem från förlossningen och behöva lämna kvar er bebis ❤️

Svar på tråden Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?