Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?

Jag håller inte med helt. Det är ju helt upp till var och en! Jag och min sambo valde att inte se vår son på grund av att han hade så grava missbildningar både på kroppen och i ansiktet, så jag tror inte det hade tillfört något.
Vår sorgeprocess hann liksom börja under de tio dagar vi var tvungna att vänta på grund av två separata specialistbesök på uppsala akademiska, så när det väl var dags att avbryta hade vi redan förlikat oss med tanken och var förhållandevis lugna.

Vi ångrar oss inte än i dag utan lever på känslan vi hade i oss med massor av kärlek som han gett oss under tiden som gravida. Men det är vi - och går det ist snabbt med processen kanske det kan hjälpa att se och hålla barnet! :)

Hej! Hur mår du? jag är ledsen att ni måste gå igenom en så tuff o känslomässig handling. Själv är jag mamma till 2 änglar. alice föddes i v36 o mio i v 20. för oss var det på nåt sätt lättare att hantera det mesta andra gången. men ändå hemskt eftersom vi då själva stod för besluten. vi har foton, fotavtryck o en gravplats till dom. för oss är det ett sätt att visa att de har funnits. även om det i princip bara är vi som har känt o sett. de allra närmaste var med o fick en stund med alice. men bara vi själva o barnmorskorna träffade mio. det var vårt val.
de kommer för alltid finnas med i våra hjärtan o i våra tankar. att glömma eller fötränga skulle vara som att de aldirg funnits för oss.

men ni måste göra det som känns rätt för er.

mios bf skulle varit nu i dagarna. jag har försökt att glömma det exakta datumet. det plågar ändå så mycket när de som man känner som var beräknade omkring föder sina barn.

ta hand om er. o se om ni inte kan få träffa en kurator som kan hjälpa er lite i all oreda som antagligen snurrar i era huvuden.

Nu är det klart och vi är hemma igen. Ville bara dela med mig av mina erfarenheter nu.

 Vi kom till kvinnokliniken kl 9.00 och fick göra fostervattensprov för framtida utredning. Därefter fick vi kl 10 komma till avdelningen vi skulle ligga på. Vi valde att inte var på förlossningen (dels för att de inte kunde garantera eget rum och dels för att det kanske skulle kännas för smärtsamt för att ligga där.) Det blev alltså så att vi skulle få vara på en eftervårdsavdelning med bara sköterskor och inga barnmorskor. Detta kändes lite skumt men jag tänkte att med rätt sköterska med rätt erfarenhet så fixar vi detta.

 Det visade sig att vi fick HELT FEL sköterska. Hon presenterade sig med ett "lägg dig ner så skall du få några vaginala tabletter". När jag bad henne att vi skulle gå igenom förloppet som skulle starta och några frågor jag hade så vägrade hon och menade att doktorn redan gått igenom alla såna saker med mig. Men jag hade samlat på mig några frågor till vårdavdelningen som jag inte hade fått svar på så det hade inte doktorn alls. Jag frågade hur det skulle gå till när bebisen skulle komma ut och sa att jag absolut inte ville vara själv i rummet med min pojkvän när det hände. "Den kommer i en blöja och jag kan inte garantera att jag kan vara med. Det är så mkt att göra här idag" sa hon snäsigt. Då började jag gråta och förklarade att jag inte alls vilja föda i en blöja utan ville att de skulle ta emot och hjälpa till. Då lämnade sköterskan bara rummet. Efter 10 minuter kom hon tillbaka och sa att "nu har jag ringt doktorn och hon säger att du fått allt förklarat så antingen ljuger hon eller du". Jag blev helt paff! Eftersom jag har frågor som jag inte ställt innan kan hon ju inte svarat på dem försökte jag förklara. Sen ville jag gå igenom mitt förlossningsbrev för jag hade några specifika önskemål. "Det har inte jag tid att lyssna på!" snäste hon och lämnade rummet igen. Och där fick jag nog. Jag ringde dit min mamma för jag kände att jag behövde en till på mig och min sambos sida och begärde in doktorn som lyssnade på oss och försökte styra upp situationen.

Efter en timme fick vi träffa en barnmorska som egentligen jobbade på förlossningen den dagen men som lovade att ta hand om oss också så vi slapp sköterskan. Sen var vi igång med vaginala tabletter, smärtstillande och hela faderullan. Kl 16.00 var det byte och barnmorskan slutade och vi fick en ny sköterska istället. Supergullig och snäll, men typ 25 år och det märktes att det var hennes första sena abort. Kändes inte så tryggt. Kl 19.00 fick jag tredje omgången tabletter och därefter gick det superfort. Jag fick en olidlig smärta, kändes som om livmoderstappen höll på att slitas sönder. Fick lustgas, muskulär spruta och morfin men inget funkade. Och sköterskan kunde inte heller känna om jag var öppen eller ej. Tillslut fick vi ge upp och jag blev ivägrullad till förlossningen. Det var det bästa som hänt mig den dagen. Fick träffa förlossningssköterska, barnmorska och läkare. ÄNTLIGEN! De lyssnade på mina önskningar om att inte föda själv eller i blöja och att vi inte ville bli själva i rummet med bebisen eller se den. De konstaterade att det var för sent för epidural men jag fick mer morfin efter att ha brutit ihop helt av smärtan och krävt mer smärtstillande annars skulle jag dö. Jag hade fortfarande inte börjat blöda, vattnet hade inte gått och jag kände inget tryck så vi trodde det var en bit kvar och det kändes totalt hopplöst. Jag var helt i panik av smärtan nu som pågått i 1,5 timme utan stopp. Läkaren och barnmorskan lämnade rummet för att konsultera lite, sköterskan gick för att hämta lite dricka. Och helt plötsligt - mitt i all panik och smärta - blev jag superlugn och kände bara att nu kommer bebisen. Jag blev superfokuserad och smärtan minskade. Mamma sprang och hämtade sköterskan som kom springande med en kanna saft. Resten gick som en dans och kändes helt ok och inte särskilt otäckt. Från att varit totalt groggy av smärta och morfin blev jag superklar i huvudet. Jag var inte ledsen eller nånting just då - bara fokuserad och målmedveten på att bli klar. Det kändes så konstigt efter förlossningen. Jag fick nån typ av lyckokänsla. Säkert lite liknande som de som föder levande barn får. Men så kom det ju ingen bebis till oss. Kände mig stolt och duktig. Kl 21.30 var vi klara och jag blev tillbakarullad till avdelningen och fick stanna över natten.

Skulle jag någonsin råda någon i en situation som min så skulle jag bara säga - välj att göra det på förlossningen. Eller i vart fall med barnmorska och kompetent personal i närheten. Det är en otrolig skillnad att få ha "vanliga" sköterskor och utbildad förlossningspersonal runt sig. Och det kändes mycket bättre för mig att få föda i ett riktigt förlossningsrum - för mig var det nämligen en riktig förlossning. Kan egentligen inte förstå att de tänkte låta mig föda i ett vanligt efterbehandlingsrum tillsammans med en 25-årig sköterska som aldrig varit med om en sen abort. Men vilken tur att det löste sig till det bästa.

Nu känns det bara sjukt tomt i magen. Inga bebispuffar, inget liv som växer i mig och ingen bebis som kommer i jul. Är sjukt rastlös men samtidigt jag inte orkar göra nånting. Hur får man tiden att gå då liksom?

Heja va du är duktig! Och att du orkade stå på dig! Skitbra gjort. Jag är jätteförvånad att du till en början skulle ha fött i ett vanligt efterbehandlingsrum?! Jag trodde det var standard att man födde (oavsett utgång) på förlossningen. Det gjorde nämligen jag, och hade inte tänkt något annat... Men skönt att det ordnade sig.

Jag kände också den där lyckokänslan du pratar om, men jag tror att det för mig mest handlade om att jag var glad att smärtan tog slut och att det var som en lättnad att det äntligen var klart.

Jag råder dig att vara vaksam på tomhetskänslan, för mig tog det iaf ett par-tre dagar innan chocken lagt sig och jag verkligen fattat vad som hänt. Och då tog sorgen fart igen och jag grät som fan...  Men man blir starkare för varje dag, så var inte rädd för det.  Du klarar även den! Ta en dag i taget och känn efter, du kommer in i lunken efter någon vecka men tomhetskänslan kommer man nog aldrig över :(

StyrkeKram på dig!

Vill bara ge dig en stor kram mitt i allt det tråkiga ni precis gått igenom.

herregud stackars dig att få ett sådant bemötande......jag fick det största förlossningsrummet med privat toalett så jag slapp gå ut bland de andra mammorna....sista timmarna satt en barnmorska hos mig hela tiden...vilken tur att det blev bättre till slut.....de där lyckoruset känner jag igen...det upplevde jag också, både med min levande dotter och med min döda....tror att det är lyckohormoner som kommer med förlossningen......lycka till, prata med kurator om du behöver o tänk inte på jobb eller andra krav...din hälsa är viktigare

Jag tror det är olika för olika sjukhus vart man sköter förlossning. lite beror det nog oxå graviditetens längd. vi har fött på samma sjukhus båda gångerna. Men första gången så hade vi ett eget förlossningsrum med egen ingång så vi var lite isolerade. andra gången födde jag i rummet på kvinnokliniken där jag legat några nätter. men båda gångerna hade vi fin o proffslig personal.

ta hand om er nu. vila ordentligt. våga gråta över det som hänt. o var hårda mot omvärlden om de har för höga krav på er. ena dagen kan allt kännas lätt. o nästa är allt becksvart. ta en dag o taget o planera inte flera månader innan om det inte är nåt ni verkligen vill göra o ser fram emot. att ha glädjeämnen att se fram emot kan underlätta väldigt mycket.

kramar

Hej på er alla...

Tycker det känns lite märkligt att skriva om detta men känner ändå att jag vill dela med mig av mina erfarenheter.
För knappt två veckor sedan (19 juli) var vi på rutinultraljud och barnmorskan upptäckte då en en avvikelse i lillhjärnan.. En läkare tittade på bilderna och konstaterade att hon inte kunde göra en bedömning om huruvida detta rörde sig inom vad som kan rätta till sig eller inte. Vi fick en remiss till akademiska och dagen därpå gjorde de ytterligare ultraljud och konstaterade att det rörde sig om en grav avvikelse. Vi fick inom två timmar träffa en barnneurolog som berättade för oss om Dandy Walker-cysta, hydrocephalus och hur ett barn med de skadorna kunde bli och vilka ytterligare skador det kan innebära som inte syns på ultraljudet, risk för hjärtskador, epilepsi, synfel, hörselfel, cp-skada, motorikstörningar, utvecklingsstörning o.s.v. o.s.v.

Väldigt chockade åkte vi hem och gjorde allt vi kunde för att ta reda på den information som fanns om skadorna... till slut når man en gräns i allt detta informationssökande när man inser att barnen kan bli si eller så och det ändå inte säger något om hur just vårt barn skulle bli.

Dagen därpå gjorde vårt hemmasjukhus allt de kunde för att ordna en magnetröntgen och någonstans mitt i allt det så bestämde vi oss för att vi inte skulle orka med fler undersökningar... för de kunde i princip ställa oss i samma läge som innan... grav avvikelse på lillhjärnan, omöjligt att säga hur mycket hjärnan i övrigt är skadad men alla övriga organ ser jättefina ut... men det garanterar förstås ingenting... och risken för alla övriga skador kvarstår..

vi bestämde oss för att avbryta graviditeten och de hade redan ordnat med allt så när vi väl bestämt oss fick vi en tid med kuratorn, läkaren hade skrivit intyg och vi fick vänta 1 dag på besked från Socialstyrelsen..
Cirka 3-4 ggr om dagen ringde barnmorskan eller läkaren för att kontrollera att vi mådde okej och orkade med..
Samma dag som beskedet kom så fick jag den första tabletten och dagen därpå skrevs jag in på förlossningen.. Jag hade en egen barnmorska och hon var med mig hela tiden på slutet.. Smärtorna var enorma och inget smärtstillande hjälpte... tror att jag hade svårt att se något positivt i det hela och det gjorde smärtorna säkerligen tusen gånger värre... Lilla fina Sigrid kom ut på två krystningar och hon var så vacker..
Dagen därpå blev det en skrapning och på em åkte vi hem.

Den senaste veckan har jag haft fullt stöd av barnmorskor, kuratorer, läkare, präster och begravningsbyråer. Vi har inte behövt ringa ett enda samtal och jag är så oändligt tacksam för allt stöd... Att det finns såna fantastiska människor.
Det gör mig så enormt ledsen att se att andra har blvit helt annorluna bemötta och rent av för jäkligt bemötta.. För det betyder faktiskt så mycket att få möta människor som gör sitt yttersta för att hjälpa en på bästa vis..

Vi åkte tex upp till förlossningen vid ett senare tillfälle och fick sitta med vår lilla bebis så länge vi ville för att ta ett ordentligt farväl...

Igår var vi med när prästen la vår dotter i kistan och vi hade en lite begravningsceremoni.. Hon fick med sig en egen filt, en ängelnalle och fotografier på oss och sin storasyster..

Jag har gråtit och skrikit och längtat... och gör det varje dag... men jag måste ändå säga att sorgen ändrar form... vissa kvällar sitter jag på balkongen och tycker mig se henne därute bland molnen.. vissa kvällar är jag helt utmattad och somnar bums.. vissa nätter ligger jag klarvaken och undrar om hon är mörkrädd och att jag borde vara hos henne..
Dock är min stora glädje i livet också den som får mig att tro på att vi klarar det här, vår dotter som är 2 1/2 år och som är helt underbar..

För vår del handlar livet om att ta en dag i sänder och att försöka se de fina stunderna än mer... men också att vi får vara ledsna och gråta och tycka att allt är skit... så kommer det nog att kännas länge till...

Med detta vill jag sända en stor kram till er alla därute som varit med om liknande...

Ett litet tillägg... vi var i 19e veckan när vi avslutade gravidieten..

Tack alla fina människor med precis lika jobbiga upplevelser som delar med sig och stödjer. Tack för att ni vågar berätta om era situationer och kan visa att livet går vidare. Känns bra att veta att det gör det - även om det inte känns så nu. 

Längtade ni efter att bli gravida igen direkt efter? Jag tycker det känns så tomt i magen och sorgligt att jag inte längre har ett litet liv som växer i mig mer. Vill bara få igång mensen och få bli gravid igen. Samtidigt så tänker jag hela tiden att det kommer säkert gå åt skogen nästa gång med. Jag är så rädd för att det ska hända igen.

Hur lång tid tog det innan ni kände er återställda i kroppen? Just nu tycker jag det är superjobbigt att det gör sig påmint fysiskt hela tiden med smärta i "bebismagen". Jag kan liksom inte glömma ens för en sekund att jag inte varit gravid och att det fattas en bebis i magen.

Det är en sån stor fysisk och psykisk tomhet i mig nu.