Om den här mannen ville ha mig skulle jag lämna allt och resa till honom som jag går och står. Är det fel mot min man att jag känner så, fast det aldrig kommer att hända?
Jag har varit hemligt förälskad i en man i flera år, min man vet inget om detta. Jag tror aldrig att det kommer att bli den mannen och jag. Han är nog inte intresserad av mig på det sättet - men ibland skojflirtar han med mig eller skriver något mer personligt (nej inte om sex) till mig sent om natten, som får mig att tro att han kanske är det ändå. Jag tror att han har märkt mitt intresse, och att han är smickrad.
Han är också gift, och har barn som ännu är barn. Mina barn är vuxna och bor själva. Denne man och jag bor långt ifrån varandra, vi ses endast sporadiskt i samband med ett visst gemensamt intresse. Det är dessa tillfällen jag lever för... även om vardagen med min man inte är precis olycklig.
Det har alltså inte förekommit någon otrohet, inte ens en kyss. Men ibland känner jag att jag är "mentalt otrogen", fast det bara är en tankelek, en fantasi. Och saken är den, att OM den här mannen skulle messa mig att "jag har separerat, kom och flytta hit till mig!" - ja då skulle jag lämna allting, gå ut genom dörren som jag går och står, sätta mig på tåget och resa till honom. Jag skulle inte ens bry mig om att förklara mig för min man i första läget, tror jag, Jag skulle bara bli så lycklig att inget annat skulle spela någon roll.
Är det rätt att ha en sådan här hemlighet för sin man, även om sannolikheten för att det skulle hända i verkligheten är... 1 eller 2 procent kanske..? Många har ju ett "frikort" som partnern vet om, men då brukar det vara typ en kändis, d.v.s. sannolikheten att det ska bli verklighet är 0 procent. Det kanske är skillnad? Samtidigt tänker jag, att det han inte vet har han inte ont av heller.
