Drömmer om att vara hemmfru

Drömmer om att vara hemmfru

Klart det finns män som vill ha det upplägget, men tror du isåfall får leta efter män med annan kulturell bakgrund än svensk. Är inte så vanligt med svenska män som tycker att det är en bra idé.

Men annars håller jag med, det är mycket bättre och mer harmoniskt om man är hemmafru (tänker då främst på par som har barn), så slipper man den konstanta vardagstressen och att knappt hinna säga hej till sina barn efter förskola/fritids innan det är läggdags. Och så fortsätter man så varje dag..

Nu som trebarnsmamma kan jag inte ens föreställa mig att behöva gå ut och jobba. Finns inget mer fantastiskt än att själv kunna avgöra när och hur man gör si och så hemma, få mer tid med barnen samt mycket tid till sådant man själv tycker om att göra. 
Tråkigt att det ses som något negativt av många.

Jag är en man och vill ha 50/50. Jag kan känna att jag vill också träffa mina barn och inte vara på ett jobb 12 timmar från måndag till söndag. Sen förstår jag inte riktigt vad man ska göra hemma? diska gör maskinen, tvätta behöver man inte göra varje dag. det gäller ju städning också. lita pocka undan möjligtvis. Förbereda maten behöver man väl inte 8 timmar på sig. Barnen är ju i skolan.... 

Varför måste båda gå ner i tid? Det är ofta bättre att en går ner till åttio procent än att båda gå ner till 90%. Jobbar man 80% är det mer tydligt att arbetsuppgifter måste anpassas, 90% är ju nästan heltid tycker man på jobbet. Få har råd med att båda jobbar 80%.

Jag förstår inte vitsen med att båda måste jobba exakt lika mycket, det verkar vara någon jämställdshetside som är jätteviktig för många , båda måste gå ner i tid om det skall deltidsjobbas. Mannen vill oftast inte jobba deltid, och då skall inte kvinnan heller göra det och då får barnen gå längre dagar.

För mig var det självklart att jobba 80% och min man jobbade 100% . För mig var det mycket viktigare att hämta barnen tidigt än det var för min man. Han hade inga synpunkter på om jag ville gå ner i tid och hämta tidigare , men om jag inte gjort det hade han inte gått ner i tid utan barnen hade fått längre dagar. 

Vi har gemensam ekonomi och statlig pension kompenseras tills barnen är fyra år. 

De där månadernas pappaledighet avgör inte vem som är en bra pappa eller inte. Det är en uppfattning som bara finns i Sverige, och bara sedan c:a 25-30 år tillbaka. Med den logiken, skulle alla pappor i världshistorien fram till dess ha varit dåliga pappor, och alla i exempelvis arabvärlden, Asien, Afrika, Sydamerika och Sydeuropa fortfarande, samt övervägande i Östeuropa och USA - samt naturligtvis hos alla naturfolk där könsrollerna är skrivna i sten - och det måste väl alla förstå att så inte kan ha varit eller är fallet!

I nästan alla kulturer är det, och har varit, så att pappans viktiga roll kommer senare i barnens liv. Han behöver inte ha gett flaskor, bytt blöjor eller passat dem när de var små. Det handlar om helt andra saker - om att föra barnen ut i livet. T.ex. att han ska kunna säga till mamman - som ofta är mycket harigare kring barnen - att "NEJ Kalle behöver inte ha på sig vinterkläder, det är vår nu, och nu går han och jag och fiskar". Och när det gäller döttrar, så är det oftast så att när en flicka/kvinna bär som en osynlig prinsesskrona på huvudet... så är det hennes far som har satt dit den. 

Det är ingen tvekan om att pappor ÄR otroligt viktiga, och därför anser jag även att det var fel att ensamma samt lesbiska kvinnor fick rätt att göra insemination. (Att ensamma kvinnor får adoptera, kan man försvara med att det är bättre att de barnen får EN förälder än ingen alls.) För de barnen kommer att sakna mycket i sin mentala make-up - men av någon märklig anledning brukar det alltid vara SAMMA människor som skriker om att detta ska vara tillåtet, och hyllar ensamma morsor, som även skriker om att pappor måste ta pappaledigt för annars tar deras barn skada för livet. Ingen logik alls, ingen hemma på loftet...

Och en annan tanke, det handlar även om kvalitetstid.

I en familj där båda vuxna arbetar heltid, är livet som en enda stress. Barnen ska släpas till dagis även om de helst vill sova, de ska släpas därifrån medan de gråter av trötthet, man måste hinna handla på vägen, sedan ska det lagas mat, sedan ska den ena fixa matlådor, plocka undan, diska och städa köket medan den andra underhåller barnen, någonstans där måste någon även hinna plocka upp och sopa upp gruset i hallen och lägga in en tvätt också, man måste lägga fram kläder och allt annat till nästa dag, barnen ska nattas och föräldrarna faller i sömn utan att knappt ha haft någon tid alls på tu man hand. Helgerna går åt till att storhandla, storstäda, göra trädgårdsarbete, i värsta fall även arbeta på renoveringar. Familjens byråkrati måste tas om hand etc., kanske har man även en gammal förälder som ska hälsas på och hjälpas.

I ett par där mamman är hemma, hinner hon med hushållsarbetet medan mannen är på jobbet och barnen sover middag eller "hjälper till" (vilket med tiden kommer att innebära att de kan göra hushållsarbete och hjälpa till på riktigt) eller är på dagis tre timmar om dagen när de uppnått åldern för allmän förskola. De behöver aldrig släpas upp i ottan, utan börjar i så fall klockan 9. Hon kan träffa väninnor som också har småbarn, hon kan gå till öppna förskolan eller kyrkans aktiviteter för mor-och-barn. 

När mannen kommer hem har hon maten framme på bordet, efter maten behöver bara diskmaskinen plockas i och diskbänken torkas av, allt annat kan mamman göra nästa dag. Så hela kvällen är kvalitetstid, först med barnen och sedan när de nattats, paret emellan. På helgen behöver inte heller mycket göras, för det har mamman hunnit under veckan. Så då kan familjen t.ex. åka direkt till fritidshuset när mannen slutar jobbet på fredag e.m..

Och även om mannen i exempel två skulle jobba över någon gång i veckan, och göra tre-fyra affärsresor med övernattning om året, så får han ändå oerhört mycket mer kvalitetetstid med sina barn än mannen i exempel 1. 

Men ni valde att inte gå ner i tid. 

Det är helt oviktigt vems jobb som är viktigast, varför skall man jämföra så? Vad har det med saken att göra?

Frågan är vem som helst vill vara med barnen ett par extra timmar varje dag, umgås med dem och ha kvaltetstid tillsammans, 

Om båda vill och har möjlighet är det ju toppen . 

Det är fortfarande så att om båda arbetar heltid så får båda mycket lite kvalitetstid med sina barn, om mamman är hemma får barnen mycket tid med henne och dessutom mycket kvalitetstid med sin pappa (då inte all föräldrarnas lilla fritid måste gå åt till hemmets, husets och trädgårdens skötsel och annat vardagens småkram). D.v.s dessa barn får mer tid med sin pappa ändå, än i familjer där båda arbetar heltid. 

Ja Arabvärlden kanske inte är något bra exempel för någonting här i världen!  Dock är det ett faktum, att det bara är här i Västvärlden som vi har en pågående explosion av "könsdysfori", d.v.s. att ungdomarna är förvirrade kring vilket kön de tillhör. Detta lider inte ungdomarna i Arabvärlden av (de lider av annat i stället såklart, särskilt flickorna lider av sin ofrihet och sin rädsla för att kosta sin far mycket i hemgift om de inte är vackra nog för att bli gifta annars) och inte heller i t.ex. Amazonas, där det är självklart att barnen är med mamma och andra kvinnor runt härden de första åren, och pojkarna från några års ålder sedan alltmer hänger med sin far, och lär sig att jaga, kriga och bygga hyddor.

Man fuckar inte med våra inbyggda könsroller gratis - någonstans blir det problem om man gör det.

Du ser ju inte din o-logik. 

Om både mannen och kvinnan arbetar heltid, så prioriterar båda bort barnen lika mycket - och då är allt toppen för barnen!

Om mannen arbetar heltid och kvinnan är hemmafru, så prioriterar mannen inte barnen och då är det synd om barnen. 

Det är ju vad du säger! 

Om man nu tycker att jämställdheten är det viktigaste av allt, så är det väl i så fall vettigare om båda föräldrarna arbetar 75 procent - och att de drar ner på sina utgifter. Eller?

Din man tyckte väl också att jobbet var viktigare då i så fall än barnen, eftersom han inte gick ner i tid? Och du också? Ni hade råd men valde att jobba heltid när var små, istället för att få mer tid för barnen. 

Jag förstår inte skillnaden, din man jobbade heltid trots att han hade rätt att gå ner i tid och hade råd. Han valde att jobba istället för att ha extra tid med sina barn. Precis samma var det för min man. Han såg inget behov av att ha mer tid för barnen. Precis som din man . Jag förstår inte var skillnaden skulle vara mellan din man och min? 

Dina barn blev inte lidande fast din man (och du) arbetade heltid, men när män som har en hemmafru som har all tid i världen åt att ägna sig åt barnen arbetar heltid, så blir barnen lidande? 

Jag är helt övertygad om att de flesta män inte vill gå ner i arbetstid för att hämta barnen tidigare på förskolan. För de ser inte behovet av det. Varför? Barnen blir ju omhändertagna på förskolan. Om män skulle gå ner i arbetstid skulle de flesta vilja antingen ägna den tiden åt något praktiskt och nyttigt eller något nöje. Inte för att umgås med sina småbarn två timmar varje eftermiddag innan frun kommer hem. 

Kvinnor har ett större intresse av att vara med små barn   , för vi är biologiskt anpassade, evolutionärt anpassade till att bära, föda , amma och ta hand om små barn. 

Kan bara vara i Sverige man måste förklara något så självklart.