I den stora sorgens famn

Hej?Vi miste vår son i v39 för två veckor sedan i intrauterin fosterdöd. Alla besök hos bm har varit topp, jag har mått fantastiskt hela graviditeten men en morgon vaknade jag och allt kändes annorlunda, inga rörelser i magen. Sorgen och saknaden äter upp mig inombords, är så ledsen hela tiden? Ett vakuum av tid och rum. Därtill förståelsen om att man varit med om ett trauma, dels att förlora sin efterlängtade son, men också att behöva föda fram ett barn som inte lever?

Idag har vi varit och sett ut hans begravningsplats. Så overkligt, så ont i hjärtat och så mycket tårar. Det som skulle bli vår lyckligaste tid i livet blev istället vår stora sorg. 

Hur överlever man något sådant här? Finns fler som varit med om samma helvete vi nu går igenom?