Kan inte män och kvinnor bara låta varandra vara istället?

Jag är väl på tröskeln till att antingen göra mig fri från behovet av en kvinna ELLER att flytta till ett annat europeiskt land där kvinnor är lite mer vänligt sinnade mot män än här i Sverige. Den svenska tjafs-kulturen om kvinnor vs män kan få den mest tålmodige att ledsna och ge upp till sist. Jag har bland annat noll förståelse för hur vissa män på FL t.ex. kan fortsätta gagga med dessa uppenbara manshatare i tråd efter tråd. Vad tror de att de kan få ut av det?

Poängen är väl snarare att män och kvinnor inte behöver varandra i ett modernt samhälle. Trenden går mot att vi är på väg bort från tvåsamheten. Männen kan kolla på porr, medan kvinnorna kan använda IVF om de vill ha barn.

Jag tror färre och färre är beredda att leva tillsammans, med alla de uppoffringar som det innebär.

Kvinnor blir snabbt uttråkade och vill träffa andra. Behöver spänning. Det finns få bra män.

Så är det, och de få bra som finns är antingen upptagna, eller players.

Vanilj och vardag är vad man gör det till. Känslomässigt mogna personer fattar att man måste jobba på en relation för att få den att hålla. Tyvärr är gemene man lite dummare i huvudet än så och därför har vi också så hög skilsmässostatistik och bonusfamiljer åt alla håll.

Gräset växer där man vattnar det.

Definiera "jobba på en relation".

Hålla den vid liv på olika sätt. Se till att få kvalitetstid som par, umgås, visa närhet i vardagen, se till att hålla sexet igång osv. Kommunikation är så klart också väldigt viktigt, att man kan prata med varandra om saker som skaver, lösa problemen tillsammans utifrån en vi-känsla och inte bara jaget. Såna saker.

Att kunna ställa krav, och kunna säga nej.
Att vara beredd att kompromissa. 
Att ta konflikter när det behövs istället för att sopa allt under mattan. 
Att visa sin odelade kärlek med någonting litet varenda dag.
Att hålla sina löften och utfästelser. 
Att komma ihåg vad den andra sagt och berättat.
Att lita på den andra utan att behöva kontrollera.
Att kunna prata med varandra om sådant som den andra tycker är viktigt.
Att vårda sitt yttre så att man förblir fysiskt tilltalade för den andra. 

Det finns åtskilliga hyllmeter skrivet om detta.

Så vad händer när attraktionen försvinner, småbarnen spyr och skiter ned sig, och sexet uteblir? De flesta som separerar gör det under småbarnsåren.

Jag menar att om man behöver anstränga sig för att få relationen att hålla, så var den inte bra från början.

Det är just därför det är viktigt att bygga upp relationen från grunden innan man sätter sig med småbarn. Det är då det är extra viktigt att tänka på närhet och kommunikation, men också det där att hjälpas åt och dra åt samma håll.

Du tänker fel, men ändå rätt. Nej, man ska inte behöva "anstränga sig", men om det känns som en ansträngning så passar man inte ihop. Samtidigt så jo, man måste faktiskt "anstränga sig" för att få en relation att fortsätta, inte bara luta sig tillbaka och tro att allt ska rulla på.