Könstillhörighet - biologi eller känsla?

Men biologisk könstillhörighet handlar inte bara om vad man har för könsorgan. Den sitter i minst lika hög grad i hjärnan och bara för att vi inte kan se den så vet vi att det är skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor och likaväl är det nog så att för många transpersoner så är de strukturerna i hjärnan som definierar ens upplevelse av kön annorlunda än hos cis-personer. Att säga att det bara är en känsla är som att säga att någon som lider av kronisk smärta bara har en känsla. Vi är trots allt vare sig mer eller mindre än vad våra hjärnor är.

Jag håller i och för sig med om att könsbyten på minderåriga är fel, å andra sidan är det inte så lätt att dra gränsen för när de ska tillåtas. Hur man än gör blir det fel - antingen att någon som är helt på det klara med sitt kön inte får behandling i tid att styra puberteten i rätt riktning, eller att någon ångrar ett könsbyte senare. Det behövs mer forskning på att hitta pålitliga sätt ett bedöma vilka som har störst sannolikhet att gagnas av ett könsbyte och vilka som gör bäst i att avvakta eller inte alls göra det.

Dina upplevelser, tankar, känslor är vare sig mer eller mindre än anatomiska,  biokemiska och elektriska strukturer i hjärnan. Det är därmed ingen som helst skillnad mellan kronisk smärta (som beror på att delar av hjärnan signalerar smärta trots att det inte finns någon skada) eller en instinktiv känsla om vad du har för kön. Lika lite som homosexuella bara har "en känsla" av vad de attraheras av har transpersoner bara "en känsla" av deras könstillhörighet. Det är nog precis lika ovanligt att transpersoner "inbillar" sig att de är ett annat kön än de fötts med som att homosexuella bara "inbillar" sig att de är homosexuella. Könsdysfori uppstår när strukturerna i hjärnan inte stämmer överens med kroppens anatomi. Problemet är att eftersom hjärnan förändras så mycket i puberteten och tidig vuxen ålder är det inte självklart att vad man upplever som 15 åring är detsamma som man gör som 18 åring, så risken finns att det beslut man fattar (om att byta eller inte byta kön) när man är 15 kan vara helt fel när man är 18.

Självklart ska en 18 åring ha rätt att göra vad de vill - är man myndig så är man myndig.

Nej, du har fel. Låt mig förklara varför från en vetenskaplig synvinkel - låt mig tillägga att jag är hjärnforskare och faktiskt vet vad jag talar om.Du gör antagandet att könstillhörigheten enbart avgörs av vilka könsorgan man har. Men det argumentet hackar eftersom vår könsdrift och sexuella beteenden, precis som vår självupplevda föreställning om vår sexuella läggning och tillhörighet, är en direkt konsekvens av aktiviteten i olika strukturer i våra hjärnor. Dessa strukturer kan vara lokaliserade (t ex ansamlingar av nervceller i specifika anatomiska strukturer i hjärnan) eller mer utspridda (t ex i form av kopplingar mellan spridda grupper av nervceller, precis som minnen lagras i distribuerad form). De senare är svåra att avbilda men icke desto mindre finns de. Hur dessa strukturer är utformade och kopplade till varandra är det som avgör vårt sexuella beteende och självuppfattning. En del av dessa strukturer är flexibla och kan påverkas av inlärning, andra är styrda av genetiska faktorer, och dessutom påverkas både deras aktivitet och utveckling av könshormoner under fosterstadiet och barndomen och även i vuxen ålder. Lika lite som vi kan påverka vår längd eller utseende genom att "tänka" kan vi ändra på den genetiska grunden i dessa strukturer bara mentalt. Problemet är att kopplingen mellan dessa strukturer och det rent anatomiska könet inte alltid matchar. Vi kan inte se dessa hjärnstrukturer på samma sätt som vi kan se ett könsorgan, men det betyder inte att de inte finns. Och eftersom vårt sexuella beteende är en direkt spegling av hjärnans aktivitet - inte könsorganens aktivitet vilken styrs av hjärnan - så är det rent intellektuellt snömos att påstå att könstillhörigheten är enbart definierad av vilket könsorgan man är född med. Så svaret på fråga 2 är att med tillräckligt bra utrustning skulle en forskare utan problem identifiera massor med individer som inte entydigt kan definieras som män eller kvinnor därför att deras hjärnstrukturer inte matcher deras könsorgan. Men det är betydligt lättare att göra den bedömningen genom att helt enkelt fråga personen vad de upplever. För upplevelsen ÄR en direkt spegling av hjärnans funktionella och strukturella anatomi.

Du verkar som så många i den här frågan tro att folk vill "inbilla" sig att de är icke-binära. Varför skulle någon överhuvudtaget frivilligt välja att utsätta sig för de psykiska påfrestningar det innebär att låtsas att man är transsexuell? Vilken man skulle "komma ut" till sin omgivning med att han upplever sig som en kvinna och klä sig som en sådan bara för att få tillgäng till en damtoalett? Det är helt befängt. Och det är skillnad på att vara cisperson men med icke typiskt könsbeteende och att vara faktiskt icke binär. Jag är man men är nog mer feminint lagd än normen i många avseenden, men känner trots det ingen tvekan om vilket kön jag är. Jag är helt övertygad om att om man definierar sig som icke binär, som en del skrivit om redan här, så är det en mycket mer djupgående känsla av att ens könsorgan och ens mentala könstillhörighet inte passar ihop.

Jag har väldigt svårt att förstå varför så många blir så upprörda över tanken på att vissa individer inte känner sig bekväma i sin kropp och att en del väljer att byta kön för att råda bot på det medan andra helt enkelt väljer att inte definiera sig i termer av man eller kvinna för att de innte passar in i vardera facket. Är det för att dessa personer själva har en dold osäkerhet om vad de egentligen är och försöker undertrycka dessa känslor? Eller varför är det så viktigt att tala om för andra människor hur de ska leva sina liv? Live and let live.

Slutligen, till alla er icke binära som skrivit i tråden, tack! Det är väldigt lärorikt för en som inte själv är i den situationen att få en större förståelse hur det är för er (jag förstår att det inte är en homogen grupp förstås). Jag beklagar att ni har blivit till en slagpåse för högerextremister och kulturkrigare, men förhoppningsvis kommer samhället att bli mer tolerant med tiden, precis som homosexualitet äntligen börjat normaliseras även om det tog många årtionden.

Jag har inte kollat i tråden på flera månader så mitt svar är något sent, men dina argument behöver bemötas.

1) Det finns egentligen bara två ståndpunkter vad gäller kopplingen mellan medvetande (vilket innefattar upplevelsen om ens personlighet och könstillhörighet), beteende och materia (alltså i detta sammanhang, hjärnan och kroppen). Den ena, materialism, är att allt beteende, inklusive jagupplevelsen, är i slutänden en direkt avspegling av eller resultat av hjärnaktivitet. Denna uppfattning är den totalt förhärskande bland i princip alla forskare inom neurovetenskap - jag har under drygt tjugo års karriär på olika lärosäten i Sverige, Europa och USA ännu inte träffat en enda neurobiolog vars forskning inte bygger på just ett antagande om ett 1:1 förhållande mellan materia och medvetande. Alla andra filosofiska teorier är i någon form varianter av dualism, dvs de gör antagandet om att medvetandet uppstår genom någon form av icke-materiell substans som på något vis påverkar materien (allt vårt beteende yttras som bekant genom muskelrörelser så någonstans måste ju icke-materien kontrollera materien i våra hjärnor), men samtidigt är omätbart eller okontrollerbart (gick det att mäta eller kontrollera så skulle det ju falla inom ramen för materialism, bara med skillnaden att denna "medvetandesubstans" vore av ett hittills okänt slag för vetenskapen). Dualism är metafysik och bygger på antaganden som inte går att verifiera, och som hypotes saknar den därför vetenskapligt värde. Att sedan det inte idag finns (eller kanske någonsin kommer att finnas) en metod som låter oss mäta aktiviteten i varenda synaps i en levade hjärna - vilket möjligen är den detaljnivå som skulle behövas för att kunna förutspå vad en person upplever mentalt - är inte väsentligt, poängen är inte huruvida det går att mäta eller ej utan att allt beteende är en direkt reflektion av hjärnaktivitet.

2) Självklart kan individers beteende påverkas av trender mer eller mindre djupgående. All inlärning leder till förändringar i kopplingar mellan nervceller, att vi sedan i dagsläget har alldeles för primitiva metoder för att kunna se detaljerade förändringar i hjärnaktivitet som speglar inlärning motsäger inte det faktum att det är så inlärning sker rent biologiskt. Elallergiker har uppenbarligen inte tydliga "fel" på sin hjärna på ett sätt vi kan mäta med funktionell MR eller andra primitiva metoder, men garanterat är det så att kunde vi mäta alla de synapser på alla de nervceller vars aktivitet speglar deras medvetande skulle vi principiellt kunna identifiera skillnader i aktivitetsmönster mellan elallargiker och "normala" individer. Precis som skillnader mellan individer vad gäller alla deras upplevelser - minnen, jagupplevelse, kognition, intelligens, känslor - till syvende och sist återspeglas i de (oerhört komplexa) mönstren av aktivitet och kopplingar mellan nervceller i hjärnan (såvida du inte vill hävda att dessa har ett icke-materiellt ursprung, men då är vi ute på dualismens mark där rationella argument är meningslösa).

3) Om man definierar kön baserat på könsorganens anatomi är ditt argument helt korrekt. Men jag syftar på känslan av könstillhörighet, inte kön, och den är bevisligen mer komplex än huruvida man har en penis eller slida, och i likhet med alla andra känslor och upplevelser kopplad direkt till hjärnans aktivitet (se 2). 

4) Jag tror absolut att upplevelsen av könstillhörighet kan variera över tiden, och att det är kopplat till förändringar i hjärnans aktivitetsmönster (precis som vi kan ändra ståndpunkt när vi lär oss nya saker som också återspeglar förändringar i hjärnan). Nu är upplevelsen av könstillhörighet och sexualitet kopplat till en massa hormonella system och hjärnstrukturer som är genetiskt styrda, vilket gör det osannolikt att man kan förändra sin könsuppfattning enbart genom inlärning (t ex för att man råkat haka på en trend) utan samtidiga förändringar i dessa system (som knappast sker över en natt, om ens alls). Att vår sexualitet styrs i väldigt hög grad av kroppsliga funktioner är ju tydligt, t ex är det ytterst vanligt att kvinnor som genomgår en hysterektomi tappar all sexlust över en natt (och motsvarande för män som blivit kastrerade), men jag tror inte att deras upplevelse av könstillhörighet förändras på samma sätt.

Problemet med att individer ändrar sin könsuppfattning över tiden är ju just att många ingrepp för att byta kön är irreversibla, eller i varje fall har långtgående konsekvenser, och jag tycker definitivt att man ska vara ytterst restriktiv med sådana ingrepp just för att undvika att man oåterkalleligen byter kön på någon som senare ångrar sig. Det är ju förstås svårt att bedöma och säkert försvåras det av att många transpersoner lider av psykiska problem som orsakas av deras svårighet att bli accepterade som de är, vilket antagligen gör det ännu svårare för dem att så objektivt som möjligt avgöra vilket fysiskt kön de vill vara. Om nu könstillhörigheten är varierande så är det väl inte heller så konstigt att många ligger i gränslandet mellan man och kvinna rent mentalt och varför skulle de inte kunna glida fram och tillbaka över denna gräns över tiden? Det rör sig ju knappast om personer som över en natt går från att känna sig ultramaskulina till ultrafeminina eller tvärtom, utan individer som är konstant osäkra på vad de är. Och just denna grupp behöver ju mest av allt få tryggheten i att accepteras för att vara just icke-binära och tillåtas vackla i sin könstillhörighet utan att trakasseras eller hotas eller bli måltavla för högerextremister, som det tyvärr är i nuläget.

Vad jag värjer mig mot är enkelspåriga argument som bygger på att kön (i bemärkelsen vilka könsorgan man har) och upplevelsen av könstillhörighet är ett och detsamma, och att transpersoner bara är vilseledda av nya trender, i synnerhet när dessa argument hävdar att de är baserade på biologi. Tvärtom är det så att just biologi stöder uppfattningen om att upplevelsen av könstillhörighet kan vara flytande för (ett relativt litet antal) individer och bara för att majoriteten upplever sig klart och tydligt som man eller kvinna behöver det inte gälla för alla - lika lite som det faktum att de flesta är heterosexuella inte innebär att homosexualitet bara är en grill eller trend.