Hur vet man om man vill ha ett till barn?!
Både jag och sambo är/blir 35 år i år, och vi har en tjej på 7 åroch en pojk på 4 år.
Detta har jag grubblat på i typ 3 år, sen mim sambo först frågade om vi skulle försöka få ett tredje. Han sätter ingen press på mig utan har förklarat att han är nöjd hur det än blir. Känns dock som att jag sviker honom om vi inte försöker. Sista tiden har jag grubblat mer intensivt, jag känner att det är dags att fatta beslut nu med tanke på vår och barnens ålder. Men det verkar vara omöjligt och jag mår så dåligt. Det är det sista jag tänker på innan jag somnar, det första jag tänker på när jag vaknar.
Det som hindrar mig är att jag är väldigt pessimistisk inför framtiden. Klimatförändringarna syns tydligare för varje dag, världen brinner, vill jag medvetet sätta ett oskyldigt barn in denna ev apokalyps? Kanske blir det bättre än vad vi tror - eller ännu värre. Jag är även rädd för medfödda, grava psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar. Jag tror inte jag kan klara av stressen, pressen och oron man får över ett barn som aldrig kommer att kunna klara sig själv.
Dessutom är jag äldre än vad jag personligen vill vara med en bebis, det är lite för stor åldersskillnad mellan syskon och ev minsting ( jag är själv sladdis och det var ingen positiv erfarenhet för mig). Barnen har en väldigt nära relation, de bråkar absolut en hel del, men de leker och umgås varje dag,leker med gemensamma kompisar och grabben får ofta vara med och leka med storasysters kompisar. Är rädd att minstingen kommer sakna dessa upplevelser, och känna sig utanför och ensam. Mina föräldrar har en nära relation till barnen, men de är äldre och jag undrar om de kommer orka vara lika mkt med den nya.
Det som talar för ett barn till är att vi vill ha större familj, ett till syskon för barnen att vända sig till. Vi har inte så många vänner, utan familjen är vårt sociala nätverk. Det ökar chansen att få ev svärbarn eller barnbarn i framtiden (hur framtiden nu ser ut). Är livrädd att det ska hända mina barn nåt som det är, men tänk om en av dem dessutom blir ett ensambarn?? Då är det mitt fel att det inte finns ett syskon till!
Men vad jag tror att jag vill varierar från dag till dag. En gång hade jag nästan bestämt mig att det blir inget, och då blev jag ledsen och grät nör jag såg en bebis på tv. Sen när jag nöstan bestämt mig för att vi försöker- då går jag i en leksaksaffär med bebisgrejer och känner mig så totalt osugen på en bebis men blir så glad av att kolla på legoavdelningen med sånt jag kan bygga med mina barn. Nu kan vi som familj hitta på så mkt saker tillsammans, om vi skaffa en minsting blir det så uppdelat och det lockar mig inte. Har länge haft ångets över att lägga småbarnsåren bakom mig, men nu känner jag mig taggad för den ålder de är i, och taggad i allt de har framför sig. Pallar jag börja om, nu när jag börjar få lite tid för mig själv?
Samtidigt är jag otroligt rädd för att ångra mig en dag i framtiden.
Jag vet att det här är löjligt, folk kämpar med blod, svett och tårar för att få ett barn, och här gnäller jag om ett tredje? Men det har blivit ett sånt ångestmoment. Det är det första jag tänker på när jag vaknar,det sista jag tänker på innan jag somnar. Vill vara helt säker om jag ska skaffa ett planerat barn. Fattar att ingen kan ge mig ett svar, men kanske att nån utomstående kan ge några kloka råd eller visdomsord som jag inte tänkt på innan? Vore väldigt, väldigt tacksam!