Oj, vad duktiga ni är på att uttrycka er! Där ligger jag verkligen i lä och kan ha något att lära mig.
När man läser vissa infernaliska inlägg så blir man så trött och får ta till absurdum för att göra sig en poäng. Det behövs knappast här. Här kan man flyta med likt en fisk som flyter planlöst. Vilket kan vara skönt ibland.
Tyvärr är jag inte så duktig på att uttrycka mig fint och så. Jag skriver så som jag känner för stunden.
Dina ord är som änglasång som berörde mig en gång. Jag måste lätta på mitt hjärta. Det är bättre att fly än illa fäkta, men jag är smitten av den kitten. Jag ville bara få det sagt. Tack, för alla dessa fina ord. Det gör det lättare att leva här på vår jord.
Frivola ord blandat med telefonnummer och kärleksförklaringar berikade med hjärtan och symboler klottrade på en kakelvägg bildar en fond, en novell. Sorl av röster utanför den låsta dörren. En modern runsten, en skrifttavla. Spontant sprungen ur viljor och tuschpennor. En anslagstavla, en budbärare, en historiebok att ta del av. Snart borttorkad och förpassad till intet, precis som vi. Anslagstavlan ska komma igen. Vi ska komma igen.
. Jo, det kan det ju verkligen göra. Jag hittar inspiration vart som helst det skrivna ordet finns.
Jag drömmer mig bort från det liv jag lever till en värld bortom tid och rum utan alla värdsliga ting. Om en bara för en stund kan jag andas ut och känna något som skulle kunna vara glädje och lycka. Jag vet dock att jag måste återvända till denna värld och det gör att en stilla tår trillar ner från min kind.
Ta min hand och fly med mig bortom tid och rum. Längtan är stor. Längtan efter något nytt. Något tryggt. Tillsammans kan vi klara allt. Du är stjärnorna som glimrar på himlavalvet. Dig ska jag följa genom helvetets portar och till världens ände.
Att säga det man menar eller att mena det man säger, vilket är viktigast?
Vad är sanning, vad är lögn? Om du förtäljer mig en historia, hur ska jag veta om du talar sanning eller far med osanning? Vad har du för uppsåt? Är det för egen gagn eller är du uppriktig och inte har en gömd agenda eller onda intentioner?
Att bära på sanningens ok. Att vara sanningsenlig när de flesta far med osanning. Denna värld kan vara hård! Skulle du krypa till korset om jag klädde av din osanning?
Jag har en dikt jag vill dela med mig av. Här kommer den:
Det är bara jag och min segelbåt. På öppet hav seglar vi mot horisonten. Det är nästan vindstilla. Seglen får precis den kraft de behöver för att båten ska gå framåt. Jag är kapten och matros. Jag uppskattar ensamheten och tystnaden. Äntligen har jag fått ro. Havet sträcker sig så långt ögat kan nå. Jag seglar på öppet hav mot ett mål jag ännu inte vet om.
Det är inte målet som är målet, utan resan. Jag seglar vidare mot en ännu okänd destination. Bekväm i mig själv och i livet.