Jag tror att många människor kompromissar med sina yttersta gränser. Det är ok i sig men om man inte vet att man gjort det kan man ju finna sig i en situation där livet inte blev som man ville utan att man riktigt förstår hur man hamnade där.
Sex tex. Det är en mkt viktig del för många människor men när sexlivet är i helt i osynk går det inte att kompromissa. Det är helt logiskt. Ingen ska ju behöva ha sex mot sin vilja och ingen ska behöva leva utan. Det är ett olösligt problem så länge förutsättningarna är desamma. Problemet är egentligen att människor överlag inte verkar våga välja det som är rätt för dem och sedan hålla fast vid valet och stå för det. Självklart går det att jobba igenom OM båda VILL FÖRSÖKA nå en annan nivå av sexliv. Inga garantier finns ju men viljan skapar gemenskap och närhet.
Om ett par har osynk i sexlivet finns det egentligen bara några alternativ.
1.Hitta en gemensam lösning som fungerar för båda. Dvs ingen kanske får så mycket eller lite sex den vill ha men båda kan nöja sig med frekvensen utifrån att själva familjelivet och all annan kärlek är gott nog. Här ingår faktiskt öppna förhållanden också. Nyckeln är ju att man måste vara överens om spelreglerna.
2.Bryta upp och bli nöjda var och en på sitt håll. Allt fint man delar räcker inte när sexlivet och intimiteten haltar (behöver bara gälla den ena) och det ÄR skäl nog för att gå vidare. Man kan älska varandra djupt utan att vara kära, känna attraktion, ha ngn form av förälskelse osv. Det är okej att inte leva i en ?kärleks?-relation med sin nära vän bara för att man en gång var kär i sin vän.
Det svåra är dels att känna efter vad just en själv behöver och dels att våga genomföra det. Är det en dealbreaker att inte ha ett sexliv? Är det en dealbreaker för min partner att inte ha ett sexliv men jag kan INTE förmå mig att själv delta i det ändå? Där ligger egentligen svaret svart på vitt.
Anledningen till att så många partners inte har lust beror på liten lust från början, osynk(kan vara småbarnsår, stress, sjukdomar, hormoner osv) eller förlorad attraktion. En av dem eller alla samtidigt. Osynk kan ge tjat som kan ge mindre lust som kan ge förlorad attraktion tex så det kan vara en kedjereaktion också.
Anledning till varför så många människor hamnar i dessa relationer är dock enbart den att man kompromissar med sina egna behov och yttersta gränser. När sexliv är en dealbreaker men man ändå väljer att leva kvar i relationen är det ju som att säga: jag behöver det här men får jag det inte så stannar jag hos dig ändå. Dvs dina handlingar och ord förlorar tyng.
När ni pratar i tråden om att föreslå öppet förhållande men att det inte går för hon skulle säga nej så är ju inte det grejen alls. Vaddå säga nej? Sakfrågan är egentligen att om du väljer ett öppet förhållande så lämnar hon dig och du är inte beredd att ge upp ett liv ihop.
Dvs du prioriterar ert gemensamma liv över ett sexliv när det kommer till kritan. Om inte kommunikationen i paret kan föras helt brutalt ärligt UTAN ultimatum och utpressning är det en återvändsgränd. Det är inte samma sak att säga får jag inte ligga med andra lämnar jag dig mot för jag kan inte leva längre utan ett sexliv så hur löser vi det? Jag ser tre alternativ. Antingen får vi igång vårt, eller så har vi öppet förhållande eller så bryter vi. Jag vill få igång vårt). Anledningen att ni aldrig kommer vidare är ju att när ni har diskuterat -jag kan inte leva utan så hur löser vi det och fått svaret (i handling över tid) det gör vi inte alls för jag bryr mig inte så stannar ni ju kvar. Däri ligger valet. Som ni gjort helt själv. Partnern får ju ha sitt liv intakt oavsett. konflikterna som kanske uppstår när du vill ändra premisserna kan leda till uppbrott så de svåraste frågorna diskuteras inte fullt ut.
Däri ligger också en källa till minskad attraktion för en del. En människa som inte står upp för sina behov och sitt självvärde genom förväntningar på vad livet ska innehålla respekterar man mindre över tid. Om jag kan skälla på min man för att han glömde ngt och han bara jaha,-förlåt,-dumt-av-mig-mumlar finns ju risken att jag över tid också börjar göra det när jag har en dålig dag. Om han skiter i husfriden och bara meddelar att det var dumt att han glömde men han uppskattar INTE att bli talad till på det sättet i en relation(dealbreaker) så kommer jag inte heller att göra det. Det betyder inte att man ska vara hänsynslös eller ego eller nå. Bara att man ska tala om vad man vill ha och behöver. Sen ska man kunna kompromissa om man vill uppnå saker och kunna byta perspektiv. Man ska tala om när ens gränser närmar sig. Och man SKA hålla på de yttersta gränserna för sin person. Ofta tummar man på just dem när man riskerar att förlora ngt. Till exempel ett sexliv med sin partner eller ett med någon person öht. Ens partner säger nej till sex, nej till älskare/älskarinna och nej till att skilja sig. Accepterar du det rakt av har du gjort ett aktivt val att leva utan sex. Då borde energin gå till att hantera det utan att må dåligt över det. Ställer du kravet på att positivt sex måste ingå för eventuell fortsättning så är du också beredd att ta konsekvenserna av det kravet. Där tror jag det svåra ligger som gör att många har det så här idag.
jag ber om ursäkt för hur stilen på texten blev samt stavfel. Skrev på mobilen och familjeliv har så jobbig stavningsgre.
