Meddelande borttaget
Inlägg från: Fröken Allvar
|
-
-
Svar på tråden Klarar inte av att se kända människor
-
Jag förstår kändisarna, det är inte det tråden handlar om. Tråden handlar inte om kända människors svåra situation, utan att jag tyvärr inte längre kan se kändisar, per se, rent generellt. Alltså ingen. Det är det ena problemet. Allt skapat känns meningslöst och smutsigt
Och inte heller ser någon mening med att skapa själv. Det är det andra problemet. Det är en kris helt enkelt, den löjligaste jag haft. Jag kom att tänka på en sång jag tyckte mycket om som barn. Lyssnade nyss på den och såg videon. Blev lite glad.
www.google.com/search%C3%A5r+illa&oq=Youtube+jag+m%C3%A5r+&aqs=chrome.4.69i57j0i22i30j0i22i30i625l3.21531j0j4&client=ms-android-huawei-rev1&sourceid=chrome-mobile&ie=UTF-8#fpstate=ive&vld=cid:ab51eb81,vid:m-VigThmLWg -
Men om jag ska kunna se en känd människa igen säger vi, så kanske jag får tänka, okej, även om alla kända människor kanske tänker likadant om sin position så behöver det ju inte vara så med just den här kändisen.
Jag slutade titta på tv i veckorna ungefär när krönikan kom, eftersom jag såg något fjantigt på Morgonstudion och insåg att jag nog tyckt att hela upplägget är rätt fjantigt länge, massor av korta kändis in, kändis ut, bara, nej, det passar inte mig, så det är bara att hoppa över. Men nu går det knappt att läsa tidningen heller. Så fort jag ser ett Porträtt tycker jag bara att det är fult. Bildbyline går bort. Osv osv. Det skulle ju kunna handla om en mognadsprocess som jag måste igenom bara, för det känns som en väldigt jobbig fobi att ha. Det är kända människor överallt alltid där nyheter finns och jag är inte typen som stänger in mig i en grotta.
Tack för att du försökte ge mig ett annat perspektiv, jag är antagligen inte riktigt mottaglig även om jag bad om andras syn. Jag vill bara må bra igen och aldrig mera tänka på kändisar eller hur det var att vara ett fan överhuvudtaget. Jag gissar att det är som att ha blivit dumpad ungefär, ens gamla jag blir brutalt dumpad av ens nya jag, typ Vad såg du i den där där människan? Vad såg du i konst/musik/böcker överhuvudtaget? -
Definitivt. Ingemar Stenmark, Rolf Lassgård, Hanna Hellquist och Mats Jonsson har mycket gemensamt.Tow2Mater skrev 2023-02-20 02:22:33 följande:
Känner du samma om Ingemar Stenmark?
-
Ja, och det skrev ju även Complicit om. Jag kommer säkert att kunna vara mer nyanserad i hur jag uppfattar kända människor i framtiden igen. Allt annat blir olidligt då de finns överallt. Min sambo är rätt bra på sammanfattningar och han sa att media bygger på kända människor. Jag har inte ens reflekterat över det, men så är det ju. Om en annan person än en känd person är med i media så kallas det "den lilla människan" eller "vanlis". Jag har bestämt mig för att minimera mediaintaget, åtminstone tillfälligt, och istället fokusera på att läsa böcker av döda människor eller andra som jag inte vet vilka de är.Tom Araya skrev 2023-02-20 03:53:30 följande:
Ditt problem verkar vara att du tror att alla kändisar är likadana som den du läst om som tog avstånd från sina fans. Så är det naturligtvis inte.
Kändisar är människor och har olika personlighet som alla andra. En del är dryga, självupptagna divor, andra är jordnära och trevliga och så finns såklart allt däremellan.
-
Det känns bra att höra att någon annan förstår. Jag har inte ens sett det som kändisdyrkan, det jag hållit på med, utan jag har tänkt att jag är intresserad av kultur och då beundrar jag de som är duktiga inom sina områden. Inga konstigheter. Men det är klart att det tangerar dyrkan om man läser varenda text som någon skriver och tror att det som står där är sant. Nu har jag förstått mer av hur det fungerar och då känner jag mig både lite dum och ganska lurad.Stiffy skrev 2023-02-20 06:23:25 följande:
Känner igen mig i din beskrivning. Jag tycker vår kändisdyrkan är ganska löjlig och jag blir ofta irriterad när jag tittar på sådana program. Klarar inte riktigt av det längre. Jag blir ofta ganska provocerad av tidningsartiklar där man berättar att den kändisen hittat eller visar upp kärleken eller blir arg för något eller liknande. Lite för att en del föraktar sina fans men också för att de tjänar pengar och får mediautrymme på att vara korkade. En artikel om när den eller den typ sket senast. Eller inslag på nyhetsprogram när "experter" uttrycker sig och det enda som kommer ut är en rad komplicerade ord som när man analyserar innehållet betyder absolut ingenting. Klyschor och floskler som bara yr och vi säger "åh va bra sagt!"
-
Uppenbarligen har du tänkt på detta. Snösmocka är relativt beskedligt jämfört med ord som orgasmglappet, men det stämmer att påhittade ord triggar uppmärksamheten. Så har jag inte sett det tidigare, och nu kommer det här i förlängningen möjligen även slå mot min formuleringsglädje. För vem ska jag formulera mig när det ändå inte leder till förändringar? Jag vill inte vara en del av det här längre. Jag vill lägga tid på att korrekturläsa mina inlägg, om jag ens gör några, och jag är gladeligen världsfrånvänd en tid om det kan hjälpa mig att återvinna mental balans. Eftersom det inte är jag som bestämmer över exempelvis NATO och eftersom jag redan tappat respekten för de politiker som vi har så är det nog klokt att bli lite mer som din kollega.Stiffy skrev 2023-02-20 08:09:32 följande:
Jag får klåda av när artister sitter i morgonens nyhetsprogram och pratar om sin nya låt och "jag vill bara göra min grej" och sedan pumpas vi med matlagning med kända kockar och sedan klagar man på att vi blir dumma av att bläddra sociala medier.
Jag tror mediapaus är bra, det försöker jag också med men det går sådär. Samtidigt tycker jag man har ett litet ansvar att hänga med om vad som händer. Har särskilt en kollega som inte läser något och inte hör något. Vi bor nära. Inte ens när en skjutning skedde på gatan utanför hade han noterat händelsen. Kriget i Ukraina och bränslepriserna har han hört om men det är ungefär där gränsen går. Ganska världsfrånvänt istället.
Men även media är full av folk som inte kan korrekturläsa sina artiklar och jag får kli av ord som "bombcyklon" och "snösmocka". Tänker att det hör lite ihop. När vi blir allt mer avtrubbade kommer fler kändisar och fler starka och påhittade ord för att trigga vår uppmärksamhet. För det är ju det allt handlar om.
Nyss scrollade jag kvällstidningarnas förstasidor. Jag läste en översatt text om minskat valdeltagande, det var allt. -
Så här är det med denna typ av inlägg, så kan jag passa på att berätta vad jag tycker om dem också.Magical skrev 2023-02-20 08:28:22 följande:Du behöver hjälp av terapi.
Om man tycker sig se att en person är i behov av terapi och vill dela med sig av att man tycker så, så skulle jag säga att det är mer effektivt att som flera andra skriva några rader om var man tycker att personen hamnar snett, för att lotsa personen vidare i tanken.
Att som du här, Magical, sätta sitt tassavtryck med en kort rad om att jag eller någon annan behöver terapi, vilket mycket väl kan vara fallet, får enbart effekten att du ser lat och dryg ut. Men för att tolka dig välvilligt och svara på ditt inlägg som om du verkligen tänkte att jag skulle må bra av terapi (varför? Hur utlöser du det? Vilka terapeuter tar sig an kändisfobi? Är kändisfobi något som kan gå över?) så finns om inte annat en rad kändisterapeuter, så som Bengt Ohlsson, Jenny Jägerfeldt och Per Naroskin, att skriva till för att få offentliga råd. Jag kanske borde skriva till någon av dem.
Jag har inte råd att betala 1500 kronor i timmen för att jag varit en idiot som läst och tagit innehållet i krönikor av Hanna Hellquist och Greta Thurfjell till mitt hjärta. Jag läste nyss en nyskriven krönika av Kristina Lindquist där hon förklarade att eftersom hon alltid tänker på pengar så kan hon tänka sig att skriva personliga texter, då dessa är mer populära bland läsarna. Det betyder att jag åtminstone inte är ensam om att vara lurad som läsare, vilket ju är en tröst. Kristina Lindquist verkar vara en mycket kapabel kvinna med vänsteråsikter. Jag är säker på att hon skulle smälta in väl i många av insatserna som man kan få via Arbetsförmedlingen om hon väljer bort att skriva personligt och skulle bli av med sina uppdrag på grund av att alla vill läsa det som är personligt och ingen vill läsa om hennes vänsteråsikter.
www.dn.se/kultur/kristina-lindquist-vill-du-inte-betala-for-mina-principer-sa-har-jag-andra/
Så nu har jag läst även DNs kultursida idag. Det blir en lång klickfri dag idag. -
Det här är alldeles för långt från ämnet, men jag blev ändå full i skratt. Som en Kaffedraketolkning utifrån Kaffedrakens livssorg av Fröken Allvars livssorg.pump skrev 2023-02-20 09:06:25 följande:Det är inte bara kändisarna själva som anser sig vara förmer. Det ser man ofta när det gäller åldersskillnader. Folk tycker att det känns mer ok om äldre skådisar träffar unga tjejer. Dom är berömda och rika. Kändisar är inte riktiga människor.
Vi kommer att må bättre men måste släppa vissa saker bara. Jag tror egentligen mycket av problemet ligger hos mig, precis som folk har sagt. Jag har lagt min tid och energi på helt fel saker, och texten om jobbiga fans blev en katalysator. Inte nog med att jag själv känner att jag engagerat mig för mycket i kultursidorna eftersom jag är intresserad av kultur, dessutom ska jag få en örfil på grund att jag därför vet vilka de här människorna är och känner igen dem på stan. Det blev för mycket. Meningslösheten i alla mina klick och min inlevelse för stor. -
Tack för ett trevligt svar. Jag utgår frå svaret för att göra nya reflektioner. Om vi börjar i det vi har gemensamt, att vi inte står ut med våra politiker. Regeringen. Herregud, som du säger. Du blir liksom jag irriterad allt som oftast när du ser presskonferenser och intervjuer. Jag tänker att man retar sig på dem som har inflytande över en, vars inflytande man inte kan avlägsna. Vi har en demokrati och de som hamnar i regeringen gör det för att den som vunnit flest röster tycker att de är bra nog. Om man då inte håller med, utan känner att det är synd att det inte är andra politiker, så är det inte konstigt att bli irriterad.nytt eller gammalt skrev 2023-02-20 10:22:28 följande:
Det känns spontant som att du fäster för stor vikt vid vilka de där människorna är som du aldrig har träffat och inte har något band till och som inte påverkar ditt liv det minsta? Har du reflekterat över varför?
Själv är jag totalt ointresserad av kändisar och har noll koll på vad de heter eller vad de gör. Visst vet jag vem Ingemar Stenmark är, haha. Och kungafamiljen. Och ett fåtal andra som vissa författare som jag tycker är bra. Men alla kändisar som florerar i tv och radio. Kunde inte bry mig mindre, de har liksom inte med mig att göra.
Jag har märkt att andra tycker det är konstigt att jag inte vet vem den eller den artisten är eller vet vem som framför den ena eller andra låten. Men nej, jag har så mycket annat som tar upp min tankeenergi så jag har inte tid med kändisar i min hjärna.
Undantag är våra politiker. Regeringen. Herregud, där blir jag irriterad allt som oftast när jag ser presskonferenser eller intervjuer.
Lite OT, men vi har väl alla något som vi blir irriterade på. Jag t ex avskyr reklam och känner ilska när jag ser tv-reklam. Undviker så gott det går. När jag ser en produkt i reklam så tänker jag undermedvetet att den är dålig och så undviker jag den. Det har faktiskt gjort att jag har missat bra produkter och haft felaktiga uppfattningar. Kanske kan man dra en parallell till dina känslor inför kändisar här?
På samma sätt är det för mig med kultur. Jag är intresserad av kultur och blir äcklad över på vilket sätt man hanterar kultur på kultursidorna. Greta Thurfjell har gift sig och tagit över en betydande del av litteraturrecensionerna på DN, som hon delvis ägnar åt att beskriva sig själv och sin läsning. Det är jag ofta ointresserad av då jag blir ledsen över att läsa om hur hon (säkert för kulturvärlden allmängiltigt) tänker, vilket gör min upplevelse av DNs kultursidor sämre. Vi bytte morgontidning till Svenska Dagbladet för kultursidornas skull, men tyvärr har de förändrats i samma riktning. till och med Under strecket har blivit en plats för personlig reflektion. Det har skett gradvis det senaste året. Jag är den kokta grodan. Tidningar där jag tidigare kunde läsa om kultur och ibland hitta något att gå iväg på har förvandlats till platser där jag får läsa om skribenternas skilsmässor, celibat, negativa känsla för barnens kärlek till influencers med fel dialekt (östgötska är fult) , renoveringsprojekt, husköp, husförsäljningar, cancer, otrohet, förlossning, planer för ett andra barn och utifrån detta förplanerat sex, och så vidare. Alltså ungefär samma ämnen som ymnigt förekommer på Familjeliv. Det är inte så att jag varit helt ointresserad av ämnena. Till exempel Hanna Hellquists texter om sin egen alkoholism och smuts har intresserat mig, då det är ovanliga ämnen i en tidning. Just därför blev jag så knäckt över att hon skrev som hon gjorde om någon som kunde varit jag, en liten tant som kom fram.
Jag kan även känna att jag undrar vad jag egentligen gör här på forumet när det som skrivs ofta är så nedlåtande och har sådan låg kvalitet. På sista tiden upplever jag dock att det blivit något bättre hur folk skriver, men det kan vara en slump.
Vi har alla något vi blir irriterade över säger du, javisst, om det bara var lite irriterande, men min värld som bygger på intresse för kultur och intresse för andra människor har kantrat betänkligt.
Så min fråga är hur jag ska räta upp mig igen. Går det ens utan att släppa allt som har med den så kallade kulturvärlden att göra.?Till saken hör att de flesta skriver på ett sätt som gör att man lär känna deras tankevärld och känslovärld, vilket gör det hela ännu mer intimt. Lösningen får nog bli de döda. På Under strecket tas döda författare och konstnärer då och då upp.
De döda som inte är bortglömda är ofta människor som många fäst så stor vikt vid att man minns dem århundraden senare. Så ja, jag ska väl sluta att fästa vikt vid vad tidningskrönikörer uttrycker. Och inte titta mer på exempelvis Babel.
