• ns1991

    Allt var ju så perfekt.. vad ska jag göra nu?

    Jag behöver stöd och vägledning. Jag vet inte vad jag ska göra.
    Som alltid.. lång historia kort..
    Är 28 år, utan barn, har pcos. Lever sambo med en 10 år äldre man som har två barn sen tidigare. Båda barnen kom till genom IVF. 
    När vi träffades så var jag direkt väldigt ärlig om att jag har stor barnlängtan, och från början var han öppen och sa att det som sker det sker. Inte långt efter det kom min diagnos fram. Jag blir inte gravid. Enligt läkarna ska jag inte vänta för länge och köra igång med IVF. 
    Han berättar att han absolut inte vill göra IVF igen, då han tyckte att det var en hemsk upplevelse. Så nu står vi här. 
    På mitt senaste läkarbesök för flera månader sen skrev dom ut mediciner åt mig, för att dra igång den första processen. Jag har dock inte tagit ut dom. Han tvekar ju? Jag har rört vid ämnet flera gånger, men jag får inga svar. 
    Vad händer? Han visste ju att jag ville ha barn. Jag älskar hans barn, men min längtan efter egna är enorm! 
    Innan jag träffade honom levde jag i en hemsk relation, när vi träffades kände jag att ÄNTLIGEN har jag hittat hem. Men betyder detta att vi inte kommer att funka?
    Jag vet inte hur jag ska prata med honom? Vad ska jag ta upp? Hur?
    Jag tappar hoppet, är livrädd för att leva utan min familj. Ska jag behöva lämna för att ha chans till eget barn? Detta är hemskt! 
    Samtidigt har vi snuddat vid tanken om jag skulle skaffa barn själv, men det vill jag ju inte!! Jag vill ha en familj med honom! 
    Det känns som livet straffar mig. Jag mår hemskt. 
    Tänker på detta varje jävla dag. Det äter upp mig. 
    Jag vet att vi behöver ha DET DÄR samtalet. Men jag vet inte hur? 
    Altid är något i vägen, och när vi äntligen har en fin lugn stund hemma själva vill jag inte sabba det med ett SKA VI GÖRA SLUT? samtal. 
    Mentalt har jag börjat förbereda mig på hur det kommer se ut om jag ska flytta ut. Och gråter varje gång jag tänker tanken. Både tanken på att mista honom och att aldrig få chansen till att skaffa barn är hemsk. 
    Hjälp mig. Vad ska jag göra? Säga? 

  • Svar på tråden Allt var ju så perfekt.. vad ska jag göra nu?
  • ns1991
    Anonym (E) skrev 2019-12-04 00:33:16 följande:

    Du ska klargöra att om han inte vill försöka skaffa barn så kommer du lämna honom nu. Sedan lämnar du honom om han bestämmer att han inte vill. Detta baserat på att du inte vill skaffa barn själv. Det hade jag gjort i din sits. Då kan ni fortfarande vara tillsammans men även du får barn (han har ju redan sina). Lämnar du honom kan det ta väldigt lång tid innan du hittar rätt man och du kan då behöva skaffa barn själv ändå om du vill hinna få några. Då hamnar du slltså i samma situation som nu (skaffa barn själv) fast står även utan honom.


    Jag förstår vad du menar. Men blir det inte konstigt?

    Att hans barn är hans och mitt blir bara mitt? Han kommer aldrig se sig själv som pappa till det barnet.
  • ns1991
    Anonym (Letrozol) skrev 2019-12-04 18:06:53 följande:

    Ett tips om du vill avvakta med IVF är att prova Letrozol. Vi som har PCO får ju ingen/väldigt sällan ägglossning och det är egentligen där vi har problem för äggen tenderar att vara av fin kvalitet. Letrozol hjälper till med ägglossningen och ger er en chans att bli gravida på naturlig väg. Vad jag vet brukar reproduktionsmedicin i Huddinge, Sthlm, kräva minst 6 försök med Letrozol innan de godkänner IVF. Sen kan det vara så att du behöver justera dosen och kanske även få en orivitell spruta för att få en fin ägglossning med allt beror på hur du reagerar på hormonerna. Jag känner flera som har blivit gravida med letrozol! Lycka till <3


    Det är bland annat det som läkarna skrivit ut, men har som sagt inte hämtat ut det än.

    Tack du! Kramar!
  • ns1991

    Tack för era meddelanden. Har läst era svar flera gånger om.

    Jag försöker att se hela situationen med nya ögon och inte drabbas av panik. Jag vill verkligen att det ska funka och det är därför andras åsikter och synpunkter är viktiga för mig. Så att jag inte snöar in mig i mina egna tankar.

    Som en av er sker så absolut är detta en kris. Framför allt rädsla. Innan jag träffade min sambo befann jag mig i en hemsk sits efter desperationen med mitt ex. Jag mådde hemskt dåligt, och var inte mig själv. Han och barnen fick mig tillbaka på banan. Det var dom som gjorde att jag kunde le igen. Tack vore dom kunde jag känna lycka igen. Och vårat hem har blivit otroligt viktigt för mig. Jag vill inte, jag VILL BARA INTE hålla på och försöka träffa någon ny. Jag har hittat mitt hem, och jag är rädd för att krossa hjärtan för en drift.

    För det är vad jag känner att det här är. En biologisk drift jag inte har någon kontroll över. Hade jag kunnat så hade jag valt bort denna känsla för ett lyckligt liv med honom. Men det är som att något skriker i mig. Jag kan inte se bort från denna känsla.

    Det är som sagt mycket känslor som blandas i detta.

    Jag funderar på att skriva ett brev, som jag läser upp för honom. Där jag samlar mina tankar. För om jag ska prata blir jag bara stum, hjärnan nästan stänger av. Jag blir livrädd och kan inte tänka klart.

    Ikväll tänker jag ta upp det.

  • ns1991
    Anonym (M) skrev 2019-12-09 00:53:56 följande:

    Hur har det gått TS?


    Hej!
    Fantastiskt! 
    (trodde inte jag skulle skriva det)
    Men vi pratade, det var SÅ SVÅRT att säga det högt. Men det var ett bra förstående samtal, och han gav mig tummen upp. 
    Så nu ska jag börja med mina mediciner! 
    Har bokat tid hos gyn. Har nu börjat äta tillskott för kroppen, och fått Letrozol och Provera utskrivet. Så nu ska vi försöka bli gravida! 
    Ett steg i taget helt enkelt, vi startar med medicinen och hoppas på att det ska funka!
Svar på tråden Allt var ju så perfekt.. vad ska jag göra nu?