• S23

    Pappa som inte gillar sitt barn.

    Vår dotter är 9 månader.
    Min man har aldrig varit särskilt förtjust i små barn generellt, men har alltid velat ha egna barn. För att ge perspektiv på situationen så har han tidigare utryckt att om vi får tre barn av samma kön så vill han nog ha ett fjärde. Idag är det på gränsen att han kan tänka sig ens ett till sedan.

    Under graviditeten var nog ingen av oss helt känslomässigt med på att en bebis skulle komma. Han har dessutom någon form av fobi för gravidmagar, jag fick en mage som knappt syntes, men han hade ändå svårt för den (något som jag helt enkelt bara accepterade och inte lagt särskilt stor vikt vid). Men som kanske ändå påverkar hans känslor för vår dotter idag?

    Vi var båda övertygade om att det är som alla säger... Att man alltid älskar sitt eget barn. RIktigt så blev det nog inte för någon av oss från början. Själv har jag vuxit in i det, men min man har fortfarande inga känslor för vår dotter och saknar henne inte om vi åker bort utan honom i några dagar.

    Han pratar inte med henne. Det faller sig inte naturligt för honom och är en ansträgning att göra det.

    Han tycker att snor och dreggel är äckligt.

    Han tycker inte att hon är söt

    Han tycker inte att hon är rolig

    Han är ljudkänslig och får panik när hon skriker

    Han ger henne ingen form av närhet och bär på henne som att hon vore en hösäck (troligtvis för att han inte hyser någon form av ömhetskänsla för henne).

    Han kan sitta med henne och se helt borta ut. Ger henne alltså då inte bekräftelse genom ögonkontakt eller dylikt.

    Jag kan inte lämna dem ensamma mer än möjligtvis en timme (då när hon sover). Han vågar inte vara själv med henne ifall hon blir gnällig. 
    Hans "kvot" blir liksom fylld och när den är det spär allt umgänge med henne på den dåliga relation de redan har, vilket gör att jag inte vill utsätta honom för att hamna i situationen att han är själv med henne och det blir för jobbigt.

    Han gör sitt bästa! Och oj vad vi har pratat om hur vi ska lösa detta. Det har blivit bättre. Tidigare hade han henne aldrig själv ens när jag var hemma.

    För honom är allt som har med dottern att göra ett lidande. Han får plåga sig själv till att prata med henne men vissa dagar när han är på "fel" humör så går det bara inte.

    Så han försöker. Han gör sitt bästa och är själv besviken över att det inte är som alla sagt. Att man alltid tycker om sitt eget barn. Besviken över att han inte kan hantera detta bättre.

    Känner någon igen sig? Tips på vad vi kan göra? Att söka hjälp hos psykolog tror inte någon av oss på då vi är oroliga att han kommer se psykologen som ännu en "jobbig" grej med dottern vilket isf skulle kunna komma att försämra relationen ännu mer.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-12 21:04
    Uppdaterar nu 2 månader senare ifall någon i liknande situation snubblar in här.

    Situationen har absolut förbättrats och barnets pappa har mer och mer börjat kommunicera med dottern. I takt med att hon blivit mer "människa" har han också börjat tycka att hon är roligare.
    Problemet är troligtvis att han själv behöver få ut något av dottern för att tycka att hon är rolig/få känslor för henne. Nu när hon börjat säga sina första ord och få en mer tyslig personlighet så får han ut något av henne (bekräftelse av honom själv kanske) och har således lättare för henne.

    Det som framförallt underlättat situationen är att vi nu bestämt att jag tar ALLT ansvar för henne i tio veckor. Detta gör att han inte känner press och förväntningar på sig. I kombination med att hon följer med honom ut och matar fåren varje dag, för att man inte skall hamna i en situation där han ofrivilligt fatsnar i någon form av bekvämlighet. Detta funkar toppen för oss båda, blir lättare för mig när jag inte behöver bli frustrerad över hans oförmåga.

    Att dottern är mer nöjd gör också sitt till. Nu kan hon leka "själv" på golvet. Tidigare har det knappt gått att sätta ner henne och hon har blivit gnällig väldigt snabbt. I dessa situationer reagerar pappan för sent och vet inte vad han skall göra, vilket resulterar i missnöjd bebis. Dessa situationer uppstår sällan nu då dottern som sagt är mer nöjd.

    Mannen har av andra skäl träffat en person för samtal vid två tillfällen (mer än så anses inte behövas, rörde egentligen ett annat problem men samtalskontakten ansåg inte att mer hjälp behövdes gällande dottern). Det ända denna person egentligen tllfört gällande dottern är att vi tänker helt rätt i hur vi valt att lösa problemet. Först med att han bara skulle ha dottern när det kändes bra, och nu med ännu tydligare avgränsning att jag tar allt ansvar. Detta innebär naturligtvis inte att dottern inte är i kontakt med sin pappa när han är hemma. Han är bara avsagd allt oficiellt ansvar, vilket bidrar till en mindre stressig situation.

    Med detta skrivet vill jag säga att det går att komma till rätta med problem av denna typ utan professionell hjälp, även om jag tror att det är något som i de allra flesta fall behövs.

  • Svar på tråden Pappa som inte gillar sitt barn.
  • S23
    Anonym (allvarligt läge) skrev 2019-11-03 22:13:13 följande:

    Oj, jag tänker lite så att du måste väl ha vetat om de här sidorna hos honom innan? Han verkar inte vara en person som gillar närhet rent generellt. 

    Risk för att ert barn växer upp med brister i sin egen utveckling. Även om du finns där är hans närvaro nog för att skapa en större brist än om du har hand om henne ensam för dottern kommer märka av det mer och mer ju äldre hon blir.

    Om ni skulle separera så skulle ert barn få mer omsorg av dig, än nu när ni finns där båda men han inte ger barnet minsta smula av känslor, omsorg osv. Du skulle kunna slappna av och inte behöva överkompensera för att han har brister. 

    Sen får du ursäkta men det sista du skrev om varför han inte skulle vilja gå till psykolog - vad ska han annars göra? Hur ska han kunna bli en bättre förälder utan hjälp utifrån? Det där låter som undanflykter och jag hoppas att du inte accepterar det . Det kan knappast göra relationen med dottern sämre, den är ju verkligen inget bra nu. Gör han något nu kan han kanske förbättra innan hon hunnit bli alltför mycket äldre, och minns hur det var när hon var liten.

    Hur psykolog skulle göra det ännu jobbigare kring dottern är ju i så fall hans eget val av inställning - han måste givetvis tänka att det är tvärtom.

    Tänk på dottern - pappas beteende kommer påverka hennes uppväxt, hennes liv, hur hon formas som person - är det inte värt att prova allt då för att går det så bra som möjligt?


    Tack för ditt svar. Om du läser noga så är vi båda skeptiska till psykolog. Inte bara han. Utifrån hur han är som person så är vi båda oroliga att det bara skall göra saken värre. Som jag också nämnt så har det blivit lite bättre än vad det var förut, så uppenbarligen görs långsamma framsteg utan hjälp utifrån.

    Det är inte undanflykter från hans sida. Han är allt annat än lat om jag gett en omedveten felaktig bild om att det skulle vara så.
  • S23
    Anonym (GG) skrev 2019-11-03 22:18:38 följande:

    Är han möjligen autistisk?


    Inte omöjligt. Pappa och bror har Aspbergers (är dock mer uppenbart gällande dem)
  • S23
    Anonym (GG) skrev 2019-11-03 22:18:38 följande:

    Är han möjligen autistisk?


    Inte omöjligt. Pappa och bror har Aspbergers (är dock mer uppenbart gällande dem)
    Anonym (Agnes) skrev 2019-11-03 22:25:07 följande:

    Hej.

    Jag är en kvinna på 35 som känner igen mig ganska mycket i din mans beteende. Det är kanske inte fullt så allvarligt hos mig men jag ser ändå stora likheter - min dotter är 2.5 år och jag känner absolut inte alls den där stora överväldigande kärlekskänslan trots att jag FÖRSÖKER Så jag blir blå, jag har gjort ALLT. Jag har länge haft oerhört mkt ångest för detta och för 6 mån sedan sökte vi hjälp hos BUP hela familjen. Jag var väldigt skeptisk först men vi har fått oerhört bra hjälp där. Jag måste säga att mina känslor för dottern långsamt, långsamt förändras, även om det tar tid. Rekommenderar det verkligen. För barnets skull.


    Tack för bra input. Jag skall prata med det familjestöd vi har i kommunen så får vi se hur vi går vidare
  • S23
    Anonym (GG) skrev 2019-11-03 22:18:38 följande:

    Är han möjligen autistisk?


    Inte omöjligt. Pappa och bror har Aspbergers (är dock mer uppenbart gällande dem)
    Anonym (Agnes) skrev 2019-11-03 22:25:07 följande:

    Hej.

    Jag är en kvinna på 35 som känner igen mig ganska mycket i din mans beteende. Det är kanske inte fullt så allvarligt hos mig men jag ser ändå stora likheter - min dotter är 2.5 år och jag känner absolut inte alls den där stora överväldigande kärlekskänslan trots att jag FÖRSÖKER Så jag blir blå, jag har gjort ALLT. Jag har länge haft oerhört mkt ångest för detta och för 6 mån sedan sökte vi hjälp hos BUP hela familjen. Jag var väldigt skeptisk först men vi har fått oerhört bra hjälp där. Jag måste säga att mina känslor för dottern långsamt, långsamt förändras, även om det tar tid. Rekommenderar det verkligen. För barnets skull.


    Tack för bra input. Jag skall prata med det familjestöd vi har i kommunen så får vi se hur vi går vidare
  • S23
    Anonym (Sara) skrev 2019-11-03 22:26:43 följande:

    Du funderar väl inte på att skaffa fler barn med honom? Hade jag varit du hade jag separerat. Hade inte kunnat leva med någon som skiter i ens barn och under så lång tid dessutom. Varför stannar du kvar med honom? Han är ju inte ens intresserad av att få hjälp med detta och försöka få någon slags relation med dottern eftersom han nekar psykologhjälp. Klart han ska till psykolog om han verkligen ser allvaret i detta.

    Du är redan heltid med flickan eftersom din kille inte är beredd att ta något som helst ansvar för henne så det skulle ju inte göra någon skillnad för dig om du skiljde dig från honom. När din dotter blir äldre kommer hon definitivt märka att hennes far inte älskar henne.

    Ställ åtminstone ett ultimatum: gå till psykolog regelbundet och ansträng dig eller flytta!


    Det blir inte fler barn om inte situationen löser sig. Det kommer inte han vilja (och inte jag heller) och jag skaffar inte barn med någon som inte vill och skulle heller andrig tjata mig till det.

    Han är garanterar angelägen att lösa problemet. För honom är det en ansträngning att engagera sig i lek. Och han anstränger sig dom gånger han kan. Men det är alltifrån många gånger han har förmågan att göra det.

    Han skiter inte i sitt barn men har inga

    Känslor för henne. Självklart vill han att hon ska må bra och av den anledningen känner han sig också misslyckad. För att han inte kan fylla rollen som pappa som han borde.

    Han nattar henne. Men skriker hon för mycket får jag ta över. Han kan sitt med henne och leka. Men kan inte hantera när hon blir gnällig och har inte förmågan att göra henne intresserad av något nytt när hon tröttnat vilket gör att jag då får ta över.

    Om jag skilde mig skulle min dotter garanterat få mindre bekräftelse och tid då jag skulle behöva ta all disk/städ/tvätt. Och vad skulle det gynna dottern med egentligen? Att skilja sig finns inte på kartan. Ska man bara ge upp vid första motgång? Det är ju inte som att vi två har problem med varandra
  • S23
    viseversa skrev 2019-11-04 09:25:25 följande:

    Och du lever med det psycot och utsätter ditt barn för denna sjuka människa Dahlén FÖR ATT? Han låter allvarligt talat sjuk i huvudet och ska inte vara nära barn någonsin.


    Lite hårt kanske? Min man är ingen hemsk människa men har problem med känslorna kring vårat barn. Hur tänker du att denna kommentar ska hjälpa?
  • S23
    Anonym (M) skrev 2019-11-04 08:52:45 följande:

    Om han menar när han säger att han själv tycker att det är jobbigt att han får dessa känslor så borde han vara villig att söka hjälp med det. Annars känns det lite som att han skiter i vilket.

    Kanske inte så konstigt om du inte riktigt hade de känslor du ville från början, om du har fått stänga in alla glädjekänslor över att få mage och längtan efter bebis, hur hade du mentalt kunnat känna sån glädje och ömhet när bebisen kom. Man delar oftast på alla känslor över allt som händer med kropp och runtomkring med spänning och nervositet men mest glädje under väntan tills bebis kommer om det nu är så att båda ville ha barn. Låter väldigt märkligt om han är medveten om beteendet men inte har vilja att göra något åt det.

    Hoppas nte du tänker tanken på fler barn med honom sålänge han inte rett ut sina problem!


    Nej jag vill inte utsätta någon av oss för ett till barn om inte detta rett ut sig.

    Han vägrar inte gå till psykolog. Vi är båda två skeptiska till att det kommer hjälpa. Jag frågade efter andra som upplevt liknade men tyvärr verkar denna tråd mer ha börjat handla om vilken idiot han är och att jag borde lämna honom. Tråkigt kan jag tycka
  • S23
    Anonym (Johanna) skrev 2019-11-04 09:40:23 följande:

    Det är inte alls bra att barnet är hos pappan när han inte speglar henne och istället är tom i ansiktet. Det påverkar hennes anknytning jättemycket! Det finns en dokumentär där man visar effekten av det: Jag älskar inte mitt barn.

    Det kan leda till att barnet inte längre kommer söka kontakt eller uttrycka sig genom ansiktsuttryck. Barn som saknar den kontakten blir deprimerade! Nu får hon ju spegling från dig, vilket också blir extra betydande. Dock bör det ju minimera tiden med pappa så länge han inte kan tillgodose behovet, för att undvika anknytningsproblem senare.


    Skall kolla dokumentären. Jag tror att min och hennes relation räcker för att hon inte ska bli känslomässigt störd. Men visst är det tråkigt om hon inte kan ha en relation till sin pappa
  • S23
    viseversa skrev 2019-11-04 09:50:33 följande:

    Håller med. En sån människa skulle inte ens få ta i mitt barn. Obehagligt som satan. Autism eller inte mitt barn ska inte bli lidande för att pappan har allvarliga problem.


    Tråkig inställning. Jag har heller aldrig sagt att pappan ALDRIG ger dottern bekräftelse.
Svar på tråden Pappa som inte gillar sitt barn.