Abort - Sorg - Ångest

För ungefär en vecka sedan så gjorde jag en medicinsk abort. Var då gravid i den 13e veckan. Jag hade sen stunden jag fick reda på att jag var gravid varit väldigt glad och lycklig över detta. Jag är 26 år, har tillräckligt bra inkomst och känner mig redo för att sätta ett nytt liv till världen. Klart att det alltid finns frågetecken och att det är mycket som måste ordnas innan ett barn kommer, men i sann "optimist-anda" så tänkte jag självklart att allting löser sig. 

Min sambo sen 3 år kände sig däremot är inte lika positiv och ser alltid nackdelarna först. Han analyserar och vrider och vänder på saker, lider av konstant obeslutsamhet och allt måste vara planerat till punkt och pricka. 
Den här graviditeten var absolut inte planerad men definitivt önskad, i alla fall av mig. 
När jag berättade för honom att jag var gravid så fick jag aldrig den reaktionen som alla hoppas på, den där drömreaktionen när han säger "Åååh vad härligt, oroa dig inte, allt kommer bli bra och jag kommer stå vid din sida oavsett vad". Hade sagt till honom från första början att jag aldrig skulle skaffa barn med någon som inte verkligen vill ha dom. Jag väntade i ungefär 8 veckor på att han skulle ta ett beslut om vad han ville och när han aldrig kunde säga att han ville ha barnet, trots tjat från min sida, så valde jag helt enkelt att stänga av alla mina känslor och bara få det överstökat. Jag var helt inställd på att göra abort. Jag mådde knappt dåligt över det. Blev helt kall och hjärtlös. Jag tog den första tabletten för att avsluta graviditeten, kände fortfarande inte varken ånger eller sorg. Jag var helt likgiltig. 
Två dagar senare så var jag på sjukhuset och genomförde aborten. Den var medicinsk men eftersom att jag var så långt gången så ska den göras på sjukhuset. I samma stund som fostret kom ut så började jag störtböla! Jag såg det lilla barnet med mina egna ögon. Den hade fingrar och tår, öron och näsa. Vad hade jag gjort? Det här är ju mitt barn. Jag såg det med mina egna ögon. Jag hade seriöst tagit livet av ett litet barn, mitt barn! Jag mår så fruktansvärt dåligt över detta och kan inte släppa bilden av det lilla lilla fostret. Jag önskar verkligen att jag kunde få det ogjort. Jag ville ju ha det här barnet. Jag ville ju inte göra abort. 
Jag hade till och med börjat tänka på namn och barnvagnar, kollat på vilka babyskydd som är bäst, frågat min kille om vi skulle gå och handla det första klädesplagget, vilket aldrig hände eftersom att han inte ville ha kvar det. Men även fast jag egentligen inte ville så genomförde jag ändå den här aborten och jag känner mig som världens sämsta människa. Jag känner mig helt galet egoistisk. Jag känner sorg, jag känner ångest, jag känner skuld. För mig så känns det som att jag, med vilja, har valt att döda mitt barn.

Är det någon annan här inne som har gått igenom någonting liknande? Hur kommer man någonsin vidare efter något sånt här? Hur ska man lära sig att leva med sig själv och alla skuldkänslor?