Problemet är ju inte dessa moment utan att sin man inte hjälper till trots sin låga tolerans för "röra".
Kan barnen gå? Då slipper du ju böka med vagn i tvättstugan. Involvera dem mer och mer i vad du gör. Ska ni gå med soporna - ge dem varsin skräppåse också. Passa på att återvinna och sortera.
Det finns saker som jag ALDRIG skulle göra ensam med twinsen sedan dom blev ett år. Ta med dom och handla, ta med dom på cafe, ta med dom i princip överallt där det inte är barnsäkrat. Åka tåg en längre bit. Åka bil med dom en längre resa.
Om vi är två så går det bra. Men ensam..över min döda kropp. Jag skulle inte kunna slappna av en sekund eller njuta av något. Det här var enklare när dom var 6 månader, men nu..never ever!
För att ha två stycken som drar åt två olika håll och du är ensam, det skapar faror! Och det problemet har inte du som skev så fint om attt du alltid kan ta med dina till butiken. För när din ettåring är två, då är din två åring tre...och det är inte samma sak som att ha två i värsta riva ner allt, sätta allt i munnen åldern.
Jag har ju inte tvillingar själv men jag går ju inbland på t ex utflykt med fyra-fem stycken tvååringar. Då handlar det om att planera, kommunicera, engagera och involvera dem i det vi håller på med. Barn är ju ofta mer medgörliga på förskolan än hemma men visst råkar vi ut för trots och vägran. Man kommer dock oftast längst med planering och att vara förutseende.
En fråga: varför kallar många dina tvillingar för twins och benämner dem som twin 1 och twin 2 istället för tvilling 1 och tvilling 2?
Lämnar ensam gör man bara om det gäller liv och död. Säg att du lämnar barnen och går till affären och blir påkörd? Och inte kan förmedla att barnen är ensamma? Eller det börjar brinna hemma hos barnen när du är ute.