Lämna tvillingar 10 minuter?

Hej, och tack för alla synpunkter och råd - skicka gärna in fler erfarenheter!

Jag har all respekt för att det i alla lägen kan vara knepigt och kräver planering att ha barn - små barn, större barn osv - men de jag vill ha råd från i denna tråd, är bara från dem som har eller har haft just tvillingar (eller annan flerbörd) som varit i ålder under tre år och de enda hemmavarande barnen i en familj just då.
 

Du svarar så bra, Twinmom, så att jag som tvillingförälder får både argument och egna reflektioner.

Visst är det så att tvillingar trissar upp varandra. I alla fall mina: Om de är ensamma med mig är det helt andra barn! DÅ kan de följa med till tvättstugan, soprummet, ja vart som helst. DÅ är de både lugnare och har mer uppmärksamhet på mig och härmar mig. Men om de är två - då beter de sig helt annorlunda.

Och det är väl det som är bakgrunden till att jag lämnat dem ensamma ibland, vilket gjorde att jag startade denna tråd för att fråga hur andra tvillingföräldrar gör. Om tvillingarna t ex sitter och tittar på TV tillsammans så gör de detta koncentrerat och jag har tyckt att jag kunnat gå ner med sopor eller göra något snabbt i tvättstugan. Jag har alltid avvaktat ett tillfälle som de varit lugna tillsammans, så jag har inte gått ner slumpvis eller när det varit "liv i luckan".

Det stämmer att jag inte får mycket hjälp hemma och därför ibland hanterat vardagen på detta sätt. Även om jag hade så mycket delaktighet från partnern som jag önskade skulle det uppstå liknande situationer som Twinmom beskriver.

Men ju äldre barnen blir desto skickligare blir de på att t ex öppna dörrar (vilket mina inte kan än). Nu vid tvåårsåldern är det dags att jag låter dem följa med mer, även om det finns risker med det också (t ex fallrisk i trapphuset, klämskador i hiss och dörrar). Jag "tränar" dem nu, och det är riktigt läskigt kan jag säga! Men, som många påpekat, är det ännu mer olämpligt att de lämnas ensamma. Både rationellt och i hjärtat upplever jag det ändå som farligare - just nu - att ta dem med än att låta dem sitta och se på något fängslande på TV en liten stund.     

Tack och lov för förskolan! Jag hade ambitionen att vara "en delaktig hemmamamma" tills de blev tre år, hade jag fått för mig. Men jag fick snabbt tänka om. Att ensam ta med två ettåringar till en inhägnad lekpark, det var inte min melodi. Folk tittade snett på mig som stod och vaktade barnen på avstånd - det var enda sättet att se båda på samma gång. Då och då fick jag välja vilket barn jag skulle springa efter: Den vid rutschkanan eller den vid klätterberget? Båda hade alltid sele (utan snoddarna hängande) så att jag snabbt skulle kunna haffa dem! Vi överlevde, och idag mår de bra på förskolan från 18 månaders ålder! De leker på en säker lekgård och har ännu fler barn som de kan inspireras av och härma, och detta gör att de faktiskt kan gå bredvid barnvagnarna när de är på utflykt med förskolan.

Enda gångerna jag varit på kafé med dem är om jag haft sällskap av en annan vuxen eller att jag tagit en semesterdag med ett barn i taget.

Slitage på kropp och psyke, ja det blir det. Allra värst var det de första månaderna. Snacka om att lämna barnen ensamma! De störde nämligen varandra så mycket när de skulle ammas/dricka flaska att jag fick ha dem i olika rum. Om den ena hörde den andra gråta så kunde hen inte äta. Matvägran! Så det enda sättet att få dem att överleva, så att säga, det var att se till att Tvilling 1's gråt inte hördes för Tvilling 2. Stängda dörrar flera gånger om dagen och ett brustet hjärta för mig. (Nu finns det säkert en hel del metoder för dubbelamning, dubbel flaskmatning etc, men av olika skäl fungerade detta inte för mig fast jag försökte. Det är inte ovanligt att tvillingar föds motoriskt outvecklade och därför inte kan matas tillsammans. Därför ska man ju egentligen vara två som vårdar babytvillingar, men dessa möjligheter hade inte jag).

Jag gick på BVC-träffar med enlingmammor, som i likhet med mig hade barn för första gången. De gick ut med sina bebisar i vagn flera gånger om dagen "för att få dem att sova". De var jättetrötta av alla promenader och deras bebis vaknade så snart vagnen stod still. Jag kunde inte bry mig om huruvida mina tvillingar sov, det var bara att ta nästa barn och börja mata så snart det ena var mätt och kunde läggas i sin säng. Och så höll det på. Dag som natt en första tiden. Jag hann diska nappflaskor och låta mannen se till dem på kvällarna (faktiskt!) medan jag åkte och storhandlade Det positiva var att barnen faktiskt hade väldigt lätt att somna när de blev ett halvår gamla för de hade inte "pressen" på sig att de måste sova. De kunde ju prata och skoja med varandra i stället eftersom spjälsängarna stod bredvid varandra. Om de behövde vila, då somnade de till sist ändå. De har aldrig varit ledsna när de ska gå och lägga sig. Deras sängar innebär gemenskap för dem.Det första de säger på mornarna är varandras namn - och så pussas de.  

Det blir lättare att hantera tvillingar någonstans mellan 2 och 3 år, där jag befinner mig nu. På något sätt kommer de överens om vem som ska trotsa (!), så jag har alltid en som agerar "duktig" medan den andra gallskriker och inte vill göra någonting. (Men till tvättstugan kan jag inte driva dem på ett säkert sätt eftersom så mycket annat lockar dem.) Eftersom tiden inte går att planera så bra händer det att jag får svepa in den trilskande tvillingen med en öppen åkpåse eller täcke för att få hen till/från förskolan inom en viss tidsram, vilket ser pinsamt ut för dem man möter på vägen ("vilken dålig mamma man är!").

Detta är också bakgrunden till min fråga om att lämna tvillingar ensamma: "Ska jag ta med barnen till postlådan/tvättstugan/sovrummet för 30 minuters kamp med påklädning, eller ska jag klara av ärendet själv på 2-3 minuter?"

Men det lättar nu, tack och lov!

"soprummet" ska det förstås vara i kommentaren ovan!