Bör hon kalla mig mamma?

Det här är ganska egendomligt egentligen. Jag har sett en massa trådar om folk som hatar sina bonusbarn och gör allt för att slippa dom.

Nu dyker det upp en kärleksfull och ansvarstagande vuxen som älskar sitt bonusbarn och vill göra allt för att barnet ska få en trygg uppväxt hos henne och pappan.

Då ska man genast hoppa på henne och anklaga för allt möjligt.

Man slutar aldrig att förundras över folk.

Typiskt FL

För dig och i er situation är det möjligtvis totalt fel att dina barn skulle kalla sin styvmamma för mamma, men TS situation är annorlunda. Jag förstår att du är starkt emot TS, men ser man bilden utifrån så bör barnet absolut få säga mamma till henne.

Mitt inlägg vände sig framför allt mot kommentarer om att det inte är rätt mot biomamman att låta barnet kalla TS för mamma. Biomammans känslor tycker jag är totalt oväsentligt med tanke på att hon svikit barnet. 

Jag vill nog citera dig: "Att sitta och spekulera om att saker är helt annorlunda mot vad som står i TS känns faktiskt inte friskt."

Jag vet inte varför du tar det så personligt att jag känner att det saknas bitar av berättelsen för att alls kunna ge något råd. Det är inte alls rimligt att Socialtjänsten skulle blunda som Ts påstår att de gör, bara för att de inte orkar med pappersarbetet. Jag har väldigt svårt att tro på det. Jag har väldigt svårt att tro att de skulle anse att barnet har det bättre hos en cancersjuk mormor som är f.d knarkare och kriminell och att hon ska vara skriven hos sin alkoholiserade mamma som hon inte träffar, om hon har en stabil pappa som är lämplig boendeförälder. Men för all del, du får tro det så fortsätter jag att fundera på vad det är som saknas för att det hela ska stämma.

Jesus. Vad sjutton händer här egentligen? Jag vet inte ens längre vad man ska svara på eller inte... Jag har inget behov av att "ta bort" biomamman från vårt liv. Hon finns där och kommer att vara i 16 år till om inget oförutsett händer och det har jag kommit att acceptera. Sen kan jag väl reflektera över hurvida hon är(just nu och det senaste året) närvarande och hur sjutton det är praktiskt att flickan står skriven hos en kvinna hon inte bor hos mer än ett par dagar i månaden.

Vi vet hur lite mamman har dottern eftersom att dagis har gått tillbaka och kollat åt oss hur ofta barnet varit där. Och hon började på dagiset i augusti = vi vet inte med säkerhet hur umgänget såg ut innan det mer än att det alltid var mormor som hämtade och lämnade hos min sambo. Utöver det har vi mött henne på buss och liknande med System-påsar på de helger hon påstått att hon haft dottern eller jobbat. Såklart fanns inte barnet att se någonstans. Så jag "svartmålar" inte någon. Jag konstaterar utifrån mina och sambons erfarenheter och vår kunskap kring människan.

Så är det så märkligt att jag känner ett agg mot kvinnan för att hon väljer spriten framför umgänge med sin dotter? En snäll och oskyldig tvååring? Klart som sjutton att jag blir ledsen. Har själv haft en sådan pappa som valde div olika fruntimmer, pengar och whisky framför mig och mina syskon. Så kanske jag tar det personligt också, men ingen ska behöva ha det som jag hade det.

Min sambo är fullt kapabel att ha heltid. Soc har inte sagt att han inte är det, det enda som är problemet egentligen är att han har svårt för konflikter då han är så rädd att de båda ska tappa vårdnad trots att det ej finns någon grund för att han skulle tappa. Nu har de tack och lov lyckats komma överens själva om att han har heltid och mamman tar då hon "kan". Men ska tydligen stå kvar skriven hos mamman.

Sen har vi kommit överens om att jag tänker inte rätta lillan mer än möjligtvis bonusmamma. Så tack och hej, för det här spårar ur alldeles för mycket för att jag ska kunna fortsätta vara delaktig.