Bör hon kalla mig mamma?

Hej! Har en underbar liten bonustjej på två år som bor varannan vecka hos sin pappa och mig. Den andra veckan spenderas hos mormor, av det enkla skälet att mamman är inte intresserad av att ha henne men vill ändå inte att pappan och jag ska ha heltid(och då förlorar hon såklart underhållet och barnbidrag, något som säkert är ytterligare en av anledningarna) Mamman har totalt haft henne ungefär 12 dagar sedan augusti.

Jag och sambon delar ungefär lika på vardagsbestyren(han sköter hämtning/lämning på dagis) och jag är i princip hennes mamma i allt utom blodet. Jag älskar flickan så otroligt mycket, saknar henne då hon är borta och älskar att umgås med henne oavsett hennes påhitt och humör :D
Så nu till saken, för ungefär 4 veckor sedan(våra veckor dårå, 8 veckor totalt) började hon kalla mig för mamma! Vi har aldrig använt det ordet här hemma, utan vi har alltid använt mitt namn. Fram till nu har jag försökt rätta henne, men sambon, våra familjer och våra vänner tycker att jag ska låta henne kalla mig mamma för att jag är i princip den enda mammafiguren hon känner till. Jag har absolut ingenting emot det, men jag är så himla orolig för hur hennes egocentriska biomor ska reagera... Jag vill inte att hon ska bråka på sambon, men jag vill inte heller göra bonus ledsen eller på något sätt göra så att vår relation blir sämre :(

Snälla ni, hur hade ni hanterat situationen? :(

/ledsen bonusmamma

Nej, mormor ska självklart ha både underhåll och barnbidrag eftersom hon i praktiken gör vad ett familjehem skulle göra. Hon ska inte ha mindre betalt - utan MER betalt. Kanske borde hon ansöka om "lön"/bidrag från socialtjänsten?

I övrigt tycker jag definitivt INTE att ts ska låta dottern kalla henne mamma. I så fall är ju mormor lika mycket mamma som har henne 50% av tiden. 
Nej ts heter sitt namn, mormor heter mormor och sedan får man hoppas att mamman kommer tillbaka till sin dotters liv inom kort!

Vi har ingen bra relation till mormorn heller, sambon och hans ex gick inte skilda vägar som vänner och jag tror att det är en av anledningarna till att hon vägrar låta honom ha heltid och att hon får ha när hon "känner för det". Lillan står även skriven hos sin biomamma men det tycker vi är himla märkligt. Utöver det är mormor sjuk i cancer och fd knarkare och fängelsekund men ändå anser både soc och bio att det är ok. Fattar ingenting...

En av anledningarna är att hon vill festa, något hon gör varje helg och inte alltför sällan på veckodagar(alkoholistvarning?), byter pojkvänner varje vecka och kan därför inte ha lillan, halvt flyttar varje gång det är en ny pojkvän osvosv. Och att ha lillan då hon själv är sjuk är omöjligt, hon verkar alltid ligga för döden när det kommer på tal om en förkylning. Jag och sambon har influensan nu och nästan 40 graders feber, men inte klagar vi på att vi har lillan för det? Åh suck!

Hur som helst, så jag ska bara låta henne kalla mig mamma och se om det är en fas? För hon vet att någon är mamman till henne, men hon verkar aldrig känna igen sin mamma när vi träffar henne på stan och liknande. Så kanske hon precis som ni säger bara känner efter hur det känns och testar?
Och även om hon fortsätter med det har jag redan klargjort för sambon att jag kommer förklara för henne att jag inte är riktiga mamma sen när hon är gammal nog att förstå :)
/ts

Jo, det tycker vi också.
Men ska jag rätta till namnet hundrasjuttioelva gånger om dagen? Hon kallar mig nästan aldrig vid namn längre. Och som ovan skriver, är det inte okej då hon nästan aldrig träffar sin riktiga mamma och alla inblandade parter känner sig bekväma med det? :) Jag kan ju berätta för henne om något år att jag inte är mamma. Och min sambo och jag kan ju kalla mig för mitt namn till henne så kanske hon slutar självmant? För att göra en sån stor grej av det hela till en tvååring känns dumt när hon ändå lär sluta med det :(

Mamman har haft barnet hos sig 12 dagar sedan i augusti. Utöver det träffas dom knappt vad vi vet, för om de träffades mer vore det ju konstigt att lillan reagerar som hon gör de få gånger vi träffat mamman på tex stan. Hon ryggar undan och börjar nästan gråta, vilket jag tycker är heltokigt då lillan inte reagerat på det viset gentemot någon annan. Och i och med att mamman aldrig har flickan så blir det helt enkelt så att vi pratar inte om henne heller, men vi pratar ofta om vad lillan gjort hos mormor eftersom att det är där hon spenderar andra veckorna. :)
Jag förstår om det kan tyckas konstigt, men vi tänker inte pusha på någon relation till mamman när mamman så uppenbart inte vill ha något riktigt föräldraskap. Och varför skulle vi prata om mamman när det är hos mormor hon befinner sig?

Oj. Det var en bitter kommentar må jag säga.

Det bästa är väl om det är många vuxna runt våra barn som tycker om dem? Måste det ena ta ut det andra?