• Miloue

    Ex-frun får bo i vårt sommarställe när hon vill.

    Min man frågat mig om hans vuxna son får bo med sin mor några dagar på vårt sommarställe, men tillsammans med sin mor. Sonen har bott hos oss tidigare eftersom mamman har bestämt sig för att förverkliga sin dröm. Det är inget fel i det men det hade varit uppskattat om hon dessförinnan talat med mig och mi man. Men så planerade hon saker med sin son utan att prata med mig och min man. Jag vill förstås att hon och sonen ska fortsätta ha ett nära förhållande (de träffas ofta eftersom de bor nära varandra i samma stad) men frågan är om de inte kan ta in på hotell eller vandrarhem i stället utan att ta illa upp. Kvinnan har en riktig bra lön och medan jag tar in på hotell så hör hon sig för om hon inte kan bo gratis eller få bilen lånat här och där. Det kan ha varit sonen som föreslog att de två skulle bo i "pappas hus". Vi har inga konflikter med ex-frun och vill inte heller ha några, MEN tanken på att hon ska vistas i vårt hus får mig att må illa. Min man har nämligen inte verkat vilja säga ifrån henne när de varit gifta och hon fått som hon velat i de flesta avseenden man. I en relation ska man ibland kunna kompromissa tycker jag. Så jag vill inte att denna bestämda och självcentrerade kvinna har vårt sommarställe som sitt. En annan sak om jag och hon haft en närmare relation och känt varandra bättre, kunnat samtala öppet. Men hon ville inte prata med mig om barnets uppfostran när han var 10+. Barnet betedde sig exemplariskt enligt henne och så var det en sak mellan pappan och henne.


    Min man frågade mig om sonen och ex-frun får bo i stugan när vi inte är där. Jag sade "nej!" eftersom förra gången sade jag "ja" för att sonens skulle få ha en trevlig semestervecka med sin mor. Men då har sonen åkt iväg när mamman kom ned och så bodde mamman ensam i torpet i några dagar. Min man lånade också ut sin bil till henne så jag hade ingen bil, men det var ett mindre problem som jag kunde lösa. När jag sagt "nej!" denna gång blev min man upprörd och sade att han att han inte kan neka sin son att bo på vårt sommarställe! Jag förstår att han är rädd att sonen uppfattar det som att han inte kan bo där. Sonen är ju alltid välkommen dit.


    Jag känner som att mina känslor i sammanhanget inte spelar någon roll. Jag har berättat hur jag känner för mig man och att det är som om sonens och mammas planer alltid gått före. Att jag vill ha ett enda ställe där jag och min man får vara ifred och bjuda in andra när vi bägge tycker det är ok, med hänsyn till varandra. Min man argumenterar att där vi har vårt lantställe så har man bra kontakt med sina ex och de får vara med på familjemiddagar m.m. Det är nu MITT fel att hans släkt inte tänker umgås med exfrun när hon kommer dit eftersom de nog "tycker synd om mig" eftersom jag inte såg glad ut när ex-frun kom förra gången, och kvinnan har rätt att känna sig välkommen eftersom hon är pojkens mamma. Hon är inte någon ex-fru enligt min man. För mig är hon en ex-fru som dessutom byter män som handskar. Jag sägs vara en hemsk människa som bara vill skapa konflikter på grund av min dåliga självkänsla, enligt min man. Varför kan jag inte acceptera alla och tillåta alla att komma. Ja, jag har accepterat mycket i mitt liv, bl. a. psykiskt och fysiskt misshandel och samtidigt tagit skulden på mig på det inträffade, men nu ser jag saker klarare. Har jag fel så har jag det och då kan jag ändra på mitt sätt att se på saker och ting. Men jag känner enorm obehag som min man ser som bevis på att jag inte tänker väl om andra. Min man tycker dessutom att kvinnan kan höra av sig när som helst och låna stugan när jag och han inte är där.


    Jag har varit gift med min man med ett antal år och känner inte att hon är ett "hot" så det är inte avundsjuka det handlar om. Det känns helt enkelt inte bra att ha en människa jag inte känner att ensamt vara i vårt hus och vem vet, kanske bara kika i ett skåp eller annat. Eller till sonen säga eftersom jag och min man har äktenskapsförord: "Du kommer se. Allt det här ska bli dit en dag. Lät inte HENNE få någonting!" När hon hälsade på sin son då han bodde hos oss planerade sonen själv hur våra vardagsrumsmöbler skulle stå! Mamman kom med råd. Jag kom fram och sade att vi inte ska ha tömma vårt vardagsrum på flera möbler. Jag känner mig osynlig.


    Jag älskar min man väldigt mycket, men saker han kastade mot mig vid vårt senaste samtal får mig att fundera över om jag ska stanna eller gå. Det skulle bli ett stort steg eftersom jag sade upp min lägenhet och det skulle ta tid att få en ny.  Han sade att om jag kommer bråka varje gång sonen/mamman eller sonen plus någon tillfällig flickvän ska komma till huset eller låna vår lägenhet, så vill han inte leva med mig under sådana omständigheter. Jag känner att det inte spelar någon roll att jag säger "nej" eftersom det inte blir accepterat. Säger jag bara "ja" så är allt fritt och fröjd för min man. Men jag kan inte bara fortsätta säga "ja" när jag verkligen inte kan kompromissa.


    Vad tycker Ni om saken?


    Tänker jag fel? Vad är jag rädd för?


    Varför kan jag inte låta kvinnan bo i vårt hus och känna den glädje som min man känner när hans son mår bra i samband med att han åtminstone får ett val att få bo med sin mor (och sen kanske gör det, eller inte)?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-11-15 21:29
    PS! Ursäkta för stavfel här och där i texten. Jag känner mig ledsen och hade svårt att tänka klart. Sen vet jag inte än hur jag kan korrigera texten efter att jag har postat denna.

    Det är inte min man som varit fysiskt våldsam mot mig. Klumpigt uttryckt. Med att "kasta saker" mot mig menar jag att kasta med ord. Jag kände inte igen honom när han sade att jag ser alla som fiender och att alla bli osams på grund av mig. Vi har inga gemensamma vänner och jag jobbar på sunda relationer med mina.

    Min man och hans ex-fru gick i samförstånd skilda vägar och har sedan dess "diplomatisk bra" kontakt för sonens skull. Sonen är 20+ och har för första gången ett eget bostad.

    Nu kommer sonens mor få komma till sommarstället när hon vill. Med eller utan son. Och jag vet inte hur jag ska hantera detta.
  • Svar på tråden Ex-frun får bo i vårt sommarställe när hon vill.
  • Miloue

    Tackar för ditt ärliga svar.


    Jag äger inte huset juridiskt sett. Min man köpte det efter att vi gift oss. Jag bidrar till huset så gott jag kan, exempelvis köper saker och lägger ned min arbetskraft och lite pengar på renoveringen och på att hjälpa min man med trädgården.


    Jag är inte den som tänker "mitt" och "ditt" i ett förhållande och när jag i framtiden kommer tjäna mer än min man så tänker jag ändå se till att han har det bra om jag skulle "gå vidare".


    Ja, problemet är att jag inte räknas på samma sätt. Jag har nog bidragit till detta själv. Jag har inte vågat säga ifrån under alla dessa år.


    Jag var tvungen att säga "ja" till att kvinnan får bo på vårt sommarställe eftersom min man sade att han annars inte kan fortsätta vårt förhållande om jag "ska vara så negativ varje gång sonen vill ta med mamman". Han kan inte säga nej till sonen för det vore inhumant att göra. "DET ÄR JU MIN SON!" sade han.


    Det känns som att min man nu ser mig som en människa som söker konflikter, en kvinna som ser alla som tjuvar som kommer till huset för att kanske ta något, vilket saknar substans. Jag känner mig befläckad med hans anklagelser, som en person som har dömts för ett brott som jag inte har begått. Min älskade man talar nu som en främling. Jag har en sådan smärta inom mig att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, än. Jag har för första gången tappat lusten att vara fysisk nära min man. Det gör ont att se honom, och gör ont att vara ifrån honom. Jag älskar honom förstås fortfarande väldigt mycket, människan och inte hans ord och handlingar. Min dröm om en fridfull familj med honom känns aldrig ha börjat. Det har alltid varit jag, han och andra människor med i vår lägenhet och i huset.


    Jag måste nog skaffa mig ett eget ställe, dit han eventuellt får komma någon gång om han vill.


     


     

  • Miloue
    VIDE MI skrev 2014-11-15 22:32:14 följande:

    Nej du är inte fånig. Inte sjutton skulle min mans ex få bo i vårt hus! No, no! Ingen av mina gamla ex heller för den delen, det känns som du blir väldigt överkörd och att exet har mer än lite problem med vart vanliga sociala gränser går. Bara för att någon annan har skrivit att de tycker det är ok så är ju inte situationerna i familjerna samma, om alla tycker det är roligt att ha ex boende så är det super, men om man är oense och är tydlig med att man inte vill så är det ju att bli totalt överkörd. Herregud, föreslå att ett ex till sej lånar er stuga för att bo där, kanske med dej så får du se om svaret blir självklart. Jag tror att många pappor har lite svårt att sätta gränser pga osäkerhet i papparollen vilket ger en gränsöverträdande exfru. Skyll inte på exet bara, det är di.n man som har problem tror jag. Det brukar vara så när ex och bonusar hamnar i bråk.


    Tack! Jag har egentligen också känt på samma sätt: om jag haft öppen kommunikation med pojkens mamma och känt mig bekväm med hennes sällskap så skulle det inte vara något problem! Jag känner mig INTE bekväm med hennes sällskap trots att jag försökt. Jag känner mig väldigt spänd.


    Tack! Då vet jag att jag inte ska hänga upp mig på mamman utan fundera på vilket problem min man har och vad jag kan göra åt det. Det blir svårt att inse min man att han har ett problem. Han tycker att det är JAG som har det.

  • Miloue
    Anonym (Olika) skrev 2014-11-15 22:34:31 följande:

    Ja, skaffa dig ett eget ställe, det låter bäst. Som jag skrivit i så många trådar om detta med bonusfamiljer; de största bovarna till att det går åt helvete är männen som mjäkar med sina ex eller med sin nya.

    Däremot så är stället ditt lika mycket som hans även juridiskt om ni inte skrivit avtal om annat eftersom det är köpt EFTER att ni gift er.

    Begär bodelning inom äktenskap (då får han köpa ut dig) så kan du köpa dig något eget och så är ni särbos istället. Eller så skiljer du dig om han inte vill gå med till samtalsterapeut så ni kan reda ut detta.


    Tack snälla för ditt råd. Men det skulle kännas som att ta något ifrån min man om jag skulle begära en bodelning. Jag kan bara inte göra det. Om jag skulle lämna honom skulle jag inte begära en krona trots att jag det kanske är värt en del pengar och jag har laglig rätt till hälften. Huset som han köpte av mäklaren tillhörde hans släkt i flera generationer (huset ville dödsboet inte sälja till oss eftersom de velat få ut högt pris på marknaden). Han köpte det för dyrt tycker jag. Vi jobbar med det och det kostar mer än det smakar. Min man drömmer om att hans son ska få komma dit varje sommar med sin familj och han tillåter att mina syskonbarn ska få komma dit när de är större. Om jag begär bodelning så kommer min man säkert se mig som en hemsk människa, och det mest smärtsamma är att bli anklagad för sådan av den man man älskar mest i hela världen.
  • Miloue
    Påven Johanna skrev 2014-11-15 21:27:04 följande:

    Vi lånar ut både bil och lantställe till min mans ex-fru. Det har jag aldrig sett som något märkligt. 

    Men jag är säker på att du kommer att kunna håva in 1300 inlägg som talar om för dig hur rätt du har.


    Tack. Det beror på vilken relation man har med en ex-fru/ex-man. Min mans ex-fru har hamnat i försvarsställning de gången pojken bestämde att bjuda in sin mor hem till oss (utan att jag blev förvarnad). Jag kunde tyvärr inte prata öppet med henne. Dessutom kunde hon ställa krav på min man trots att vi är gifta och min man verkar inte våga säga "nej" en enda gång. Om inte jag sagt ifrån en gång skulle ex-frun fortfarande bruka min mans bil, trots att de är skilda sedan många år. Det är fint att man bryr sig om sin ex-fru. Jag önskar att alla skilda par hade ett bra förhållande, inte bara för barnets skull men eftersom man en gång varit så nära varandra, fysiskt och mentalt. Om min man hade mått dåligt av att jag bjuder mitt barns pappa så skulle jag självklart ta hänsyn till det och inte hota med att göra slut.
  • Miloue
    Anonym (Olika) skrev 2014-11-16 10:22:11 följande:

    Min man har två barn med två kvinnor. Den ena skulle gladeligen få komma och bo hemma hos oss om hon ville.
    Den andra kunde vad mig anbelangar flytta till Mars.

    Men som jag ser det är det ändå den bristande respekten din man visar som är det stora problemet, och den bristande respekt du visar dig själv. Hjärta


    Tackar för ditt inlägg. Ja, jag har insett att jag måste visa mer respekt för mig själv. Jag har på sätt och vis brytt mig bara om vad andra tycker och levt för andra. Jag har kommit närmare mina känslor och det är därför jag började sätta gränser. Jag har insett att om jag inte respekterar mig själv så har jag inte mig själv kvar. Det är kanske det min man menar med dålig självkänsla. Jag har ofta inte upplevt någon respekt mot mig från mina föräldrar eller mitt ex, men jag har inte tyckt illa om dem utan känt mig som ett offer. Det är mitt ansvar att veta vem jag är och vad som är mina gränser. Det är skönt att vilja se verkligheten, oavsett hur den är. Nu har jag åter en chans att utvecklas mer som människa.


     

  • Miloue
    Miloue skrev 2014-11-16 11:51:53 följande:

    Tackar för ditt inlägg. Ja, jag har insett att jag måste visa mer respekt för mig själv. Jag har på sätt och vis brytt mig bara om vad andra tycker och levt för andra. Jag har kommit närmare mina känslor och det är därför jag började sätta gränser. Jag har insett att om jag inte respekterar mig själv så har jag inte mig själv kvar. Det är kanske det min man menar med dålig självkänsla. Jag har ofta inte upplevt någon respekt mot mig från mina föräldrar eller mitt ex, men jag har inte tyckt illa om dem utan känt mig som ett offer. Det är mitt ansvar att veta vem jag är och vad som är mina gränser. Det är skönt att vilja se verkligheten, oavsett hur den är. Nu har jag åter en chans att utvecklas mer som människa.


     


    Jag menar "känt mig som ett offer i allmänhet".
  • Miloue
    Anonym (Olika) skrev 2014-11-16 02:22:11 följande:
    Frågan är: på vilken plats kommer du på hans 'älska'lista?

    Det har jag undrat och frågat min man också. Jag sade att hans son och hans fru kommer på en första plats. Sen kommer hans mor och syster. På tredje plats kommer jag. Han sade att det är tråkigt att jag säger så och att det inte stämmer.


    Det är fruktansvärt smärtsamt att inse att jag inte är lika viktig för honom. Hade jag flyttat skulle han nog inte ens springa efter mig och söka mörker hos mig bara för att hitta en giltig ursäkt för vår separation.


    Ett av de värsta saker i livet är att älska någon så djupt som jag gör, men ändå ha svårt att leva med personen. Om inte för problem med hans släkt, barnet och mor så skulle vi inte ha mycket att bråka om.

  • Miloue
    Påven Johanna skrev 2014-11-16 11:59:30 följande:
    Jag förstår inte dina inlägg fullt ut, måste jag tyvärr säga. Vad menar du med att ex-frun hamnat i försvarsställning den gången sonen bjöd hem henne och du inte blev förvarnad? Och vad betyder att du inte kunde prata öppet med henne? 

    Ja, som sagt så lånar vi ut både bil och sommarställe till min mans ex-fru. Och då äger jag och min man det tillsammans. Jag lånar också ut det sommarställe jag själv hade med mig in i äktenskapet till henne (och till andra med för den delen). Vi lever ett väldigt avdramatiserat och harmoniskt liv, ingen av oss går runt och mår dåligt över sådant - då hade vi inte varit tillsammans, kan jag säga. 

    Skummade igenom din andra tråd, och du verkar ju ha jobbigt i relationen med svärmor och svägerska också. Du kanske skulle må bättre i en relation med en man som delar din inställning till ursprungsfamilj och tidigare relationer. Det verkar inte så troligt att du kommer att kunna ändra på den man du har. 

    Hej!


    Tack för ditt inlägg!


    Jo, min styvson har bott hemma hos oss i flera år. Han far bad mig inte ens be honom att diska eller gå ut med soporna eftersom han måste plugga mycket, och ännu  mindre fick jag inte kritisera hans sätt att vara någonsin enlig min man och med risk för att sonen smäller i dörren bakom sig. Har hänt. Pappan ville INTE HA NÅGON KONFLIKT med sin son nu när sonen valt att bo hos oss. Han är en fin kille men ungdomar gör ibland fel och då måste man kunna prata om det.


    En dag fick vi ett samtal från polisen om att sonen stoppats med whiskey flaska på tunnelbanan. Vi hade ingen aning att han drack alkohol. Sen dess kunde jag komma hem från jobbet och hans mamma var i vår lägenhet. Det har hänt några gånger per år. Sonen skulle bara umgås med sin mor en stund hos oss och kanske sen äta ute med henne. Det är inget konstigt med det men jag hade gärna varit förvarnat om gästen eftersom jag inte alltid känner mig fräsch efter en lång arbetsdag och kanske vill ha något att bjuda på hemma.


    Modern brukade hövligt  säga "Hej! Hur är det?" till mig varje gång. Jag kände att det är hövligt att säga några ord så jag brukade berömma hur duktig hennes son var och då kunde hon prata med mig några minuter. Om sonens bra betyg, om sonens idrottsengagemang, om hans planerade språkresor med mera. Vi har inte haft många problem med sonen och jag är stolt över hans framgångar, men jag önskade att jag kunnat prata med mamman om det som inte var så bra. Som att sonen gjorde stora fester i vår lägenhet utan att berätta om det för mig och min man när vi rest iväg. Jag brukade hitta ölburkar bakom soffan, cigarettfimpar m.m. Jag fick inte prata med sonen om det, enligt min man, så jag pratade med min man och ville prata med hans fru om det också.


    När jag ville prata med modern om de saker sonen hittade på så tittade hon på mig med förskräckta ögon som om hon inte trott på mig, sade ingenting och gick. Eller så sade hon något i stilen med att han har rätt att göra som han gör. Hon ville inte prata med mig om det som man kanske normalt prata om och inte behöver vara rädd för. Det är det bra kommunikation handlar om, tycker jag.


    Jag kände mig inte delaktig i sonens uppfostran. När jag började säga något om sonens beteende som störde mig som vi skulle reda ut, ville min man inte ta något samtal med sonen. Jag vet att modern ändå hörde vad jag sagt och pratade med sonen med följd att sonen var sur på mig, men med mig ville hon inte prata ärligt.

  • Miloue
    Anonym (Bodde inte svagerskan dar?) skrev 2014-11-16 11:44:03 följande:

    Antar att det ar samma hus som i denna traden?:
    www.familjeliv.se/forum/thread/73995948-svarmor-hennes-dotter-tar-for-sig-fatt-nog
    Har det lost sig med dem?


    Hej!


    Ja! Det är samma hus. Min lösning var att jobba med mig själv och söka se det positiva i det hela. Jag känner exempelvis tacksamhet för att min mans släkt kommer dit när vi inte är det i stället för att huset ska stå helt tomt.


    Jag har gett tillbaka alla inredningsdetaljer som svärmor gång på gång försökte fylla huset med och tackade för hennes "omtanke". Hon verkar troligen ha förstått att jag inte vill ha det på hennes sätt.


    Av bekanta har jag hört att hon pratar illa om mig och det är rena påhitt. Men jag tänker inte ta illa upp längre. Det finns en viss gräns för hur mycket jag tål. Jag har pratat med min man om det. Han skrattade och sade att hon har inget annat för sig än att dricka vin och prata strunt om andra. Om inte det varit jag så skulle hon pratat om någon annan. Jag känner att det stämmer. Hon pratade också illa om min mans ex-fru i början av vårt förhållande och det ska man inte göra, tycker jag. Man ska låta någon annan bilda sig en egen uppfattning eftersom vi kan ha olika synpunkter på hur människor är. Idag förstår jag dock att min svärmor tyckte att ex-frun bestämde för mycket. Ex-frun verkade på något sätt skapa ett behov hos min man att ge, ge och ge och verkade aldrig nöjd. Förra året var det första gången hon sade "tack" till min man och han blev väldigt glad.


    Så jag har inga problem med min mans släkt eftersom jag har slutat se det som problem. Jag har lärt mig att koppla av trots att de kommer in i huset när de vill förutom när vi ska sova middag för då låser vi dörren.

  • Miloue
    Påven Johanna skrev 2014-11-16 10:19:08 följande:
    Det kan ju lika gärna vara pappan som sagt det där till sonen. Och ts skriver att hon sagt att de inte ska tömma vardagsrummet på fler möbler - jag undrar om det betyder att sonen tidigare fått möbler och att hans kommentar möjligen kom från det.
    Miloue skrev 2014-11-15 23:05:58 följande:
    Tack snälla för ditt råd. Men det skulle kännas som att ta något ifrån min man om jag skulle begära en bodelning. Jag kan bara inte göra det. Om jag skulle lämna honom skulle jag inte begära en krona trots att jag det kanske är värt en del pengar och jag har laglig rätt till hälften. Huset som han köpte av mäklaren tillhörde hans släkt i flera generationer (huset ville dödsboet inte sälja till oss eftersom de velat få ut högt pris på marknaden). Han köpte det för dyrt tycker jag. Vi jobbar med det och det kostar mer än det smakar. Min man drömmer om att hans son ska få komma dit varje sommar med sin familj och han tillåter att mina syskonbarn ska få komma dit när de är större. Om jag begär bodelning så kommer min man säkert se mig som en hemsk människa, och det mest smärtsamma är att bli anklagad för sådan av den man man älskar mest i hela världen.
    Ni har ju äktenskapsförord, skrev du? Gäller det bara sommarhuset alltså?

    Jag tror inte att det är min man som sagt till sonen att han får möblera om hur som helst. Sonen har vi flera tillfällen flyttat redskap i köket och i skåp hemma så jag inte kunde hitta någonting sen. Det var bättre efter förändringen eftersom han har bättre organisatorisk förmåga än jag, men jag kände mig paff att han bara gör det. Min man sade till mig att jag ska vara glad att han vill hjälpa till. Så när mamman kom sonen på hur vardagsrummet skulle förändras för att "bättre passa hans behov". Det är inget fel med det men pratar man inte om sådant med mig och min man i stället för att ta in mamman? Jag vet om att sonen tycker mycket om mig och berättar bara gott om mig för sina kompisar, men det handlar ju inte om det. Jag har insett att jag inte skulle ha varit en feg styvmor om jag haft den kontakt med mig själv jag har nu. Jag tror att mycket hade varit bättre om jag från början sökt reda ut det som inte kändes bra.
  • Miloue
    Miloue skrev 2014-11-16 12:41:53 följande:
    Jag tror inte att det är min man som sagt till sonen att han får möblera om hur som helst. Sonen har vi flera tillfällen flyttat redskap i köket och i skåp hemma så jag inte kunde hitta någonting sen. Det var bättre efter förändringen eftersom han har bättre organisatorisk förmåga än jag, men jag kände mig paff att han bara gör det. Min man sade till mig att jag ska vara glad att han vill hjälpa till. Så när mamman kom sonen på hur vardagsrummet skulle förändras för att "bättre passa hans behov". Det är inget fel med det men pratar man inte om sådant med mig och min man i stället för att ta in mamman? Jag vet om att sonen tycker mycket om mig och berättar bara gott om mig för sina kompisar, men det handlar ju inte om det. Jag har insett att jag inte skulle ha varit en feg styvmor om jag haft den kontakt med mig själv jag har nu. Jag tror att mycket hade varit bättre om jag från början sökt reda ut det som inte kändes bra.

    Ja, vi har äktenskapsförord på lägenheten men inte på sommarstället.


    Min man sade att hans ex förut till och med tagit med sig stekpannan vid skillsmässa så han ville skriva ett äktenskapsförord. Jag förstod honom eftersom jag inte haft det själv och sen gett det mesta till mitt ex som manipulerade mig med skuldkänslor och ville ha allt. Inom några år skulle vi ändra äktenskapsförordet till att allt var giftorätt. Han ville inte ändra det när jag frågade för ett år sen. Han kändes för första gången inte som min man utan som en främling. Jag kunde nästan inte äta på två veckor. Han är ju kärleken, mannen i mitt liv.


    Jag vet om att han inte träffar någon ny kvinna. Jag märker att han har känslor för mig. Han sms:ar när han ska vara på jobbet en timma extra och åker hem raka vägen.


    Det verkar som att vissa saker ändå går före mig. Han blir så "materiell" fixerad ibland. Han sade en gång att han inte vill att min syster och min mor ska få någonting av det han äger, trots att han inte umgås med min släkt. De tycker faktiskt om min man. Jag frågade honom varför han säger så? Hans mor har gett bort egendom till bekanta och sin dotter och inte till min man. Hans ex-har tagit det hon kunde. Jag har en känsla av att han inte litar på andra vad gäller den materiella biten. Men ska man tänka så långt som efter sin död?


    Han sade att jag "vill förstöra relationen med sonen" när jag talade om att ex-frun inte får komma till sommarstugan eftersom hon kommer vilja göra det i framtiden med. Att jag vill ta bort det han har. Jag förstår inte helt vad han menar. Jag antar att mamman skulle tycka att det är synd att inte få bo i huset men inte mera, men jag har kanske fel.


    Jag antar att sonen hade varit förvånad eftersom han också är van att få som han vill. (Sonen vet inte om att jag känner mig stel och kan inte koppla av när jag träffar hans mor och att låta hans mor låna vårt hus och varför inte vår lägenhet när vi inte är där känns som att gå för långt). Jag har försökt vara så trevlig jag bara kan mot hans mor eftersom det är hans mor. Det är inte sonens fel att modern gärna går över gränser. Men när barnet inte lär sig några gränser så kan barnet agera utan att tänka sig för vad andra tycker och känner. Jag tror inte att min man "förlorar" sin son om ex-frun inte följer med honom till huset. Man förlorar inte bara de man älskar så lätt. Man kanske inte får ha kontakt på ett tag men sen får man reda ut det (har jag nu lärt mig).

  • Miloue
    Emeli skrev 2014-11-16 21:38:59 följande:
    Men snälla du, varför är du så undergiven? Det är din bostad också, och du måste få ha något att säga till om. Jag tänker nu närmast på lägenheten och festandet. 

    Om din man inte vill att sonen ska behöva hjälpa till i hushållet, se då till att maken själv får göra hälften av hushållsarbetet. Du är ingen slav. 

    Är det inte du som är frun? Varför benämner du exet som frun? Bra att du informerade henne om sonens beteende, tycker jag. Jag är övertygad om att hon som mamma vill veta sånt. Vad sonen vill är ointressant. 

    Äger ni sommarstället ihop? I så fall har du vetorätt. Om det är hans enskilda egendom ska du inte lägga ner ett enda öre på den fastigheten, och inte en enda arbetsminut. Låt dig inte utnyttjas!

    Tack! Sonen har flyttat hemifrån för någon månad sen. Han är 20+ nu och vill nog bo på eget håll.


    Sommarstället ägs av min man. När jag sålde min förra lägenhet gav jag mitt ex halva vinsten trots att jag inte behövde det. Jag ville att han skulle ha det bra och jag har inte ångrat mig sedan dess.


    Jag tycker att det är normalt att investera i stället där vi tänker bo tillsammans resten av livet. Jag tycker att det är roligt och känns naturligt att bygga något tillsammans. Men jag förstår hur du menar. Jag saknar den här känslan nu. Jag har fått höra tydligt att det varken är mitt hus eller mitt lägenhet, så den som äger får göra vad han vill. Jag önskade att det här med vems egendom det är och inte är inte varit något problem. Tänk om jag i framtiden själv köper ett hus och min man säljer SITT egendom och flyttar in till MIG. Hur skulle han känna sig om jag säger att det här är MITT.

  • Miloue
    Anonym (Ingen kommer levande ur denna värld) skrev 2014-11-16 21:49:52 följande:

    Men TS, sätt ner foten och var beredd på eventuella konsekvenser. Eller fortsätt mesa och må dåligt. Jeezzz. Jag hade inte gått med på att hans ex bor i mitt hus, min sommarstuga, lånar bilar och gud vet allt. Men samtidigt så står jag ju för minst hälften av kostnaderna och har därmed lika mycket att säga till om. Jag hade blivit sur även annars men är det hans grejer får han väl göra vad han vill med dem. Det är bara så. Har man ingen egen inkomst och är inte beredd på att bli av med bekvämligheterna som en annans pengar ger blir nog lätt så att man blir undergiven, mesig och rädd. Det är ingen bra grund för ett förhållande.


    Det var intressant att höra att man kan bli undergiven och mesig när någon annan har pengar. Innehav av pengar gör mig inte mesiga eftersom jag valt bort en förmögen person för min man som jag fortfarande älskar djupt. Det att hans tillgångar har tiodubblats är en helt annan sak. Han ägde ingenting när jag träffade honom. Lägenheten och huset är inga "bekvämligheter" som jag ser det. Jag har levt i lyx. Nu lever vi spartanskt, utan att handla kläder eller utlandssemestrar för allt går år att betala lån och reparationer.


    Jag har lite egna pengar kvar och det är dessa pengar jag lever på. Jag har varit med om en olycka men är snart helt frisk och har ett riktigt bra jobb på gång. Jag har en bra medicinskt utbildning och är van att stå på egna ben då jag inte haft några fysiskt närvarande föräldrar. Jag är en naiv givare som trodde att alla andra människor är det också. Jag köper saker till lägenheten och huset men om du nu tycker att jag inte behöver göra det eftersom det inte är mitt, så hur ska man då leva ihop och ha en familj. Jag har sett folk räkna till och med gamla IKEA skedar när de skiljs åt. Är det verkligen kärlek att leva ihop men sen vilja ta så mycket som möjligt från den andre? Jag trodde förr att män var okänsliga egon, men jag vet att det finns män med gott hjärta med. Hur man är beror inte på kön.


    Jag har sålt mina smycken (som jag faktiskt har köpt själv) när min man skulle göra en insats vid köp av huset och satte in pengar på hans konto. Jag har känt mig på något sätt så pass förälskad i min man som om jag levde med en gud. Kanske hamnar man i underläge då. Det har jag definitivt gjort.


    Men inte nu längre. Nu känner jag mig snarare hemskt sårad och besviken på att man kan vara så fokuserad vid vem som har bestämmanderätt över vad. Var är relationen att vi är som ett fågelpar som flyttar ihop för att vara lyckliga tillsammans och alla hjälps åt?


    Nu förstår jag varför så många relationer spricker. När det kommer till pengar kan folk bli som främlingar. I vårt land kan vi få betala för oss när vi går på en födelsedagsfest eller bröllop men utomlands, exempelvis Spanien eller Italien blev jag bjuden på middagar av folk jag knappt känner. Om jag lägger ned en halv miljon på lägenheten så tackar mig mannen kanske inte i efterhand. Då är det plötsligt självklart att jag bidrar.

Svar på tråden Ex-frun får bo i vårt sommarställe när hon vill.