Vad har du för fördomar om barnfria?

FrökenK: Vilka privilegier då?

Att jag och min man inte har ett lika stabilt förhållande som de med barn, att det är något i vår relation som gör att vi inte skaffar barn.

Att jag är empatilös och inte lika godhjärtad som kvinnor med barn. Att jag är självisk, och att jag bara är intresserad av mig själv. Jag antas vara mindre lycklig, och många utgår från att jag inte har en lika "djup"mening med livet som de har.

Dessa fördommar stöter jag på i vissa kretsar. I min egen umgängeskrets har jag aldrig noterat dessa synpunkter.

Min fördom är att många utan barn aldrig riktigt "växer upp". Som tonåring kretsar världen runt dig men med åren får du mer insikt i att du inte är universums medelpunkt. När ett barn föds ställs allt detta i fokus. Den vetskapen går plötsligt inte att missa. Några av mina vänner utan egna barn lever kvar i det jag ser som en känslomässig tonårstid. De har missat en hel del insikter, några väldigt jobbiga. Har alltså stannat av lite i utvecklingen jämfört med mina vänner som är föräldrar. Är dessutom i mina ögon rätt lata/bekväma. Det är på gott och ont alltihop, säkert rätt skönt att leva kvar i den "yngre andan", men för mig kan det kännas påfrestande att diskutera med de vänner som stannat av i utvecklingen. Det här stämmer förstås inte alltid och säkert är det en högst överdriven fördom, men det är mitt svar på ts fråga.

Det jag verkligen inte känner inför barnlösa är att de skulle ha ett mindre stabilt förhållande. Tvärtom kanske med tanke på vilken belastning för relationen föräldraskapet kan vara. Samt att de som väljer att inte skaffa barn verkligen älskar och trivs med varandra, inte behöver fler i familjen utan redan har det riktigt bra tillsammans.

Jag vet inte varför jag fått höra det, kanske för att vissa tycker att man är mer "en riktig familj" om man har barn. Barn är ju också något som binder samman två människor, ett gemensamt ansvar på en helt annan nivå, ett band som man delar (oftast) hela livet.

Jag var på en fest förra helgen , och där utbister en kvinna, " du och din man har inga barn! Ni ser helt bekymmerslösa och avslappnade ut! "

Hon sa det absolut inte på ett fördomsfullt sätt, utan mer bara som en spontan reaktion.

Jag tycker att vi barnfria är roligare och har tid för vår omgivning. De med barn bara gnäller över hur jobbigt det är, hur sjuk ungen är alltid och de är varken intresserade av sin gamla mormor eller vänner som stått dem nära förr. Världen kretsar kring deras barn. Att det skulle vara omoget tonårstänk att världen kretsar kring en själv håller jag inte med om. Det är väl klart att man ägnar sig åt vad man tycker om när man inte har barn?

Att jag och min man inte har ett lika stabilt förhållande som de med barn, att det är något i vår relation som gör att vi inte skaffar barn.

Att jag är empatilös och inte lika godhjärtad som kvinnor med barn. Att jag är självisk, och att jag bara är intresserad av mig själv. Jag antas vara mindre lycklig, och många utgår från att jag inte har en lika "djup"mening med livet som de har.

Dessa fördommar stöter jag på i vissa kretsar. I min egen umgängeskrets har jag aldrig noterat dessa synpunkter.