Outsäglig smärta, framtidsvånda... Era råd?

Åh, kära vän, vad jag önskar att ingen behövde var med om att ens barn dör! Jag tror jag förstår vad du känner, förlorade vår tredje son för drygt två år sedan, i v. 21. Det gjorde så ont, så ont. Jag skulle kunna ge båda mina armar och ben för att få honom tillbaka. Du är en änglamamma, och ditt barn kommer alltid att finnas med dig. Jag vet att det gör så ont i dig, men jag vet också att det kommer en dag då det inte gör så ont längre. Klen tröst just nu, men tillåt dig att sörja, gråt, gråt, gråt, du måste igenom sorgen. Och vill du inte träffa alla dom som är gravida eller har små nyfödda, så gör inte det (om du kan). Jag undvek allt sådant tills jag blev gravid igen. Och ja, jag tror att du kommer att våga igen! Kom ihåg att chansen att det ska gå bra är större än risken att det ska gå dåligt. Kram