Outsäglig smärta, framtidsvånda... Era råd?
Allt gör ont. Men hjärtat och själen är utan tvekan värst... På skärtorsdagen (v.20+0) kl. 09.00 sattes jag igång och på långfredagen 07.15 föddes vår lilla trasiga ängel. På RUL torsd. 10/4 upptäcktes vad barnmorskan trodde var ett bråck på magen. Vi fick tid tisdagen (?!) därpå hos specialist i Lund. Min mamma tyckte att det var vansinne att skicka hem oss 5 dygn i denna ovisshet så vi trängde oss in på en tid direkt på fredagen 11/4. Vi fick träffa rätt specialist som konstaterade ett "enormt bukhinnebråck" på vår lilla bebis. Vi fick veta: "Det är inte fel att avbryta men inte heller fel att fortsätta. Om ni fortsätter ska ni dock ställa er in på långa sjukhusvistelser, flera operationer och livslånga men. Förutsatt att den klarar hela graviditeten". Så var det med det. Sedan följde en helg i svåra psykiska plågor... Jag sov 4h från torsdagen till måndagskvällen. Det ledde till en psykos under måndagen och akut färd till Lund där man ordinerade besök hos kurator och sömntabletter. På tisdagen fick jag svälja första "dödspillan" (jag ser det så...) för att sedan återvända på torsdagen för mitt livs värsta upplevelse. Det är en lång historia hur allt förlöpte och ännu mycket svårt att tala om... Vi valde att inte ta reda på om det var en son eller en dotter vi hade mist. Det är illa nog att det var vår lilla bebis. Detta var min och min blivande mans första graviditet. Kommer jag någonsin våga utsätta mig för risken att detta sker igen?! Varje fiber i min kropp gör så ont. Jag gråter i timmar i sträck, sömnen är störd och jag har ingen lust med någonting. Alla verkar gå vidare, t.o.m sambon traskar på. Varför kan inte jag?! Vi väntar på obduktionsrapporten och att vår ängel ska få vila i minneslunden tillsammans med sin gammelmorfar. Jag vet inte vad som är värst. Är det genetik bakom och förhöjd risk nästa gång? Eller var det (som läkaren befarade) "ett naturens nyck" á 1 på 10000 som låg bakom. Hur fan är det möjligt?! Sen är alla gravida. ALLA. En av mina äldsta och bästa vänner väntar barn i juni. Hur kommer det att kännas? Alla kollegor som nyligen fått och som jämt kommer och hälsar på. Alla mina elever/föräldrar som visste som man ska möta när man kommer tillbaka till jobbet. Alla jävla blommor som folk skickar. Jag gillar inte ens blommor i vanliga fall. De bara dör. Det är tillräckligt med ting som dött i min omvårdnad den senaste tiden..... Det gör så ont att vara såhär tom. Allt blod, vilken plågsam påminnelse under vart toabesök. Jag skulle kunna ge vad som helst för att hålla min lilla Räka (arbetsnamnet under graviditeten, vi ville ju ha en överraskning i september) i min famn. Kunna trösta, berätta varför. VARA MAMMA. Är jag mamma? Jag känner mig som en mamma. Men var är vårt lilla barn? Vår lilla ängel.