När kärleken tagit slut...

Är i samma sits ungefär. Skillnaden är att jag inledde en affär med en man för ca ett år sedan. Det är över nu. Min man kom på oss och har förlåtit.

Vi har gått i familjerådgivning. Det har varit bra och det rekommenderar jag. För hur uttjatat det än kan låta så handlar det om kommunikation. Ni måste prata. Han kanske känner samma leda? Vem vet?

Vi har valt att fortsätta vara gifta i första hand för barnens skull. Min man säger att han älskar mig. Jag älskar inte honom. Det bara är så. Men vi har en hyfsat relation som snarast liknar en kompisrelation.

Jag tror inte på att man kan "lära sig" älska någon. Jag har älskat min man passionerat för många år sedan men det finns inte kvar. Och eftersom jag upplevt passion och kärlek med den andre mannen blev jag återigen påmind om vad det innebär.

Jag skulle väldigt gärna vilja känna kärlek till min man, men lyckas inte. Så jag har funnit mig min situation. Tycker att mina ganska små barn förtjänar en mamma och en pappa under samma tak. Ja retar mig på honom ganska ofta, men biter ihop.

Dock är en förutsättning för att detta ska funka att vi pratar. Att vi är ärliga. Berättar hur vi känner i stället för att sura i varsitt hörn av soffan.

Jag tror inte att du kanske blev så mycket gladare av detta. Det enda råd jag kan ge är alltså att ni lär er prata med varandra. Skilsmässa är dramatiskt och en process som jag tycker ska undvikas om barn finns med i bilden, så länge det inte finns något destruktivt i förhållandet.

Jag tror inte att vårt förhållande har en särskilt god prognos. Men så länge det funkar är det bra för våra barn.

Lycka till!

Du är inte ensam:
www.familjeliv.se/Forum-4-378/m53752841.html

Ts, jag känner igen mig på alla punkter, jag kunde lika gärna ha skrivit det där själv.. Jag och min man har det precis sådär. Jag vet att vårat förhållande kommer att ta slut förr eller senare. Jag älskar honom inte längre det är bara så. Vi har pratat massor om det här men inte blir det bättre för det. Just nu tiger jag om det istället för det är det som funkar bäst för oss just nu. Ju mer vi pratar om våra problem desto mer bråkar vi..

Jag funderar också på skilsmässa. Dagligen finns det i mina tankar, men för barnens skull måste vi försöka ett tag till. Fast å andra sidan så är det ju barnen som är "klistret" i förhållandet. Hade det inte varit för dom hade vi inte levt tillsammans idag..

Hej TS!

Vill inte skriva så mycket här eftersom jag inte skriver anonymt. Är inte anonym då jag skulle vilja fråga om du kan inboxa mig så vi kan prata. Tror vi har mycket gemensamt..

Kram

Jag har inte alls några goda råd att komma med, är i samma situation. Skilsmässa slår min tanke dagligen. Vi har varit tillsammans i 7 år, gifta i 3, har en liten dotter på 2. Jag var bara 21 när vi träffades och vi flyttade ihop efter 2 veckor.
Mina känslor är borta,  Jag känner också så som du gör, jag stör mig så otroligt mycket. Stör mig på hur han ser ut, hans skitdåliga och pinsamma skämt med främmande männsikor, hans oförmåga att ofta (inte alltid) tänka ett steg längre. Jag kan bli tokig på massa småsaker, som egentligen inte spelar nån roll, men det bara stör mig något enormt. Blir galen och känner "men gaah du fattar ju ingenting!"

Vi har pratat om det, har gått i terapi, som inte gjorde nån nytta överhuvudtaget. Det hela handlade om att mina känslor skulle "fixas" och det här skulle bli hur bra som helst. Ingen fattade vad jag sa, ens när jag sa att jag inte har känslor kvar. Det kändes som mina känslor var en trasig grej som skulle lagas lite bara, och sen blir allt bra.
Det som jag tycker är jobbigast är att han är upp över öronen kär i mig. Störtförälskad. Ibland känner jag mig kvävd. Han håller på hela tiden. Ibland har jag önskat att han tröttnade på allt och var otrogen, då skulle jag ha en anledning att vara sur. Nu känns det som jag inte har rätt till det eller vad man ska säga. Vi har det så himla bra, egentligen. Vi bor jättefint, jag älskar vårt hus, vi har absolut inget överflöd, men vi lever ganska gott. Överlag har vi det bra, i vardagen.  Vi samarbetar bra, hittar på ganska mycket roligt. 

Jag kan längta efter att få bo själv, jag har aldrig bott själv på riktigt. Har alltid delat med någon.
Men sen kommer ju funderingarna. Som någon sa så är det ju barnen som är klistret. Hade det inte varit för hennes skull så hade vi nog inte haft det här problemet. Jag som alltid har sagt att man inte ska hålla ihop bara för deras skull, att man har sitt eget liv att tänka på. Nu sitter jag där, och jag var visst inte så kaxig när det väl kom till kritan...
En annan sak är att han i många saker är fruktansvärt omogen. Det är jättesvårt att prata med honom om känslor och motgångar. Hans liv ska helst vara en enkelritkad motorväg, utan minsta krök. Inget får hända honom. Minsta motgång, (och då menar jag verkligen MINSTA) gör att han ser ut att ha sålt smöret och tappat pengarna. Han kan inte se nyanserat på saker och ting. Antingen är man dökär resten av livet, eller så är man skild. Han kan inte leva i ett förhållande som är OK, ett tag. Jag har försökt, och försökt, jag har tänkt att det är jag själv jag måste börja med, jag är fortfarande hemma med vår dotter. Jag känner att jag måste förändra min vardag lite, börja plugga lite smått på kvällarna kanske. Verkligen försökt att se på allt det positiva som finns, och tänkt att det här kan jag leva med, vi har det bra, det är OK. Men jag vet inte, han gör det inte särskilt lätt för mig. Han är så rädd att jag ska lämna honom, och han kör med så fula och låga knep och lögner, allt för egen vinning, för att det ska vara synd om honom, och det gör bara att jag tycker att han är ännu barnsligare.
Men lämnar jag honom kommer jag knäcka honom.  Men att leva såhär när man inte ens är 30, känns skrämmande. Och det känns som 7 år till går inte. Och dessutom, så känner jag inte att jag gör honom rättvisa. Det finns nog nån annan som är bättre lämpad för det, nån som älskar honom för den han är.

Känner igen mig. Vi står nu inför en skilsmässa efter 14 års äktenskap. Vi har 3 barn mellan 2 - 15 år. Livet är just nu piss. Behöver råd och stöd. Mår så fruktansvärt dåligt, det gör ont i bröstet, det smärtar och jag vet inte vad jag skall ta mig till.

Känner samma... Kunde varit jag som skrivit TS.
Känns tungt, men velar. Vara ihop för det är praktiskt? Eller flytta? Blir det bättre av att flytta? Kanske kan vi hitta tillbaks till varandra? Ja frågorna är många.

man ska aldrig vara kvar för barnens skull. mår man inte bra gör inte barnen det heller. dom känner på sig att det är nåt mellan mamma o pappa. man måste tänka på sig själv o på att man ska vara lycklig. är man inte kär eller älskar sin partner ska man inte vara kvar.

Har varit borta från datorn ett tag, och inte sett att det ramlat in lite svar...

Jag kan säga så mycket som att det går upp och ner, ibland är det bättre, ibland sämre. Mycket av det här ligger hos mig. Min önskan att bli kär igen, min längtan tillbaka till ett liv som var okomplicerat och enkelt (singellivet!), min förmåga att störa mig på diverse egenheter.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver 'fia'. Inte sista stycket, där skiljer det sig lite, men annars skulle jag ha kunnat skriva det där. Jag tror det är bra att tex plugga eller göra något för sin egen skull också, det tror jag är bra för båda parter. Ett råd jag fått är att ha en varsin 'egenkväll' i veckan, för att inte nöta ut varann för mycket. 

Som jag känner nu skulle en skilsmässa rasera livet på så många sätt, så jag tror inte det är ett alternativ. Inte i år i alla fall. Jag har grubblat och det jag kommer fram till är att vi har en kompisrelation som fungerar.Vi har två fina barn som vi tar gemensamt ansvar för. Utöver det har jag egna vänner och vi har gemensamma vänner. Vi har en hyfsat bra bostad. Mycket i livet fungerar faktiskt. Om jag bara kunde bli kär igen skulle livet vara riktigt bra, men hur blir man kär igen? 

IrreR - förstår att det är uppslitande, mycket i livet - hela livet - som förändras. Har du någon att prata med under processen? Om det är svårt att prata med vänner (och har man gemensamma vänner kan det ju vara svårt) vet jag att man brukar kunna få prata med familjerådgivningen som ensam part, eller så finns jourhavande medmänniska och svenska kyrkan som kan stödja (funkar även om man inte är troende). 

Jag vet inte om vi kommer hitta tillbaka till varandra, än så länge känns det som att det är så otroligt mycket på spel, så det är viktigt att vi åtminstone gör ett ordentligt försök. Familjerådgivningen, kanske. Självhjälpsböcker, någon som provat?

Det är så himla svårt det här. Jag känner mig inte alls redo för en skilsmässa nu, men jag vet att det kommer en dag. Å ena sidan vill jag att det ska funka, tror jag. Men ibland undrar jag om jag känner så enbart för att det känns så jobbigt att gå igenom en skilsmässa. MIna föräldrar är skilda och jag har absolut ingen dålig erfarenhet av det, tvärtom. Jag vet att skilsmässor kan fungera bra. Men jag tänker så mycket på allt det andra, allt det praktiska runt omkring. Självklart förstår jag att i det stora hela är det kanske inte hela världen, utan då finns det nog annat att tänka på, men ändå, det är så mycket som ska fixas i så fall. Men det är nog mest så att jag hellre hade önskat att det var HANS (eller helst bådas) beslut.  Nu känns det som att han bara kommer bli bitter och köra med ännu mer fula trix för att straffa mig

Å andra sidan så vet jag att jag inte är lycklig, jag känner inte det jag vill känna för en person som jag ska leva med.  Jag vill leva med någon som jag VILL lägga mig hos i sängen, inte hoppas på att han ska gå upp och somna så jag får sitta själv. Men å andra sidan så är det kanske jag själv som får lägga manken till, jag har verkligen letat inne i hjärteroten, men jag hittar inte det jag vill hitta. Vi har det ju bra på många sätt, och på många sätt inte, vi är inte alls på samma nivå, jag förändrades jättemycket när jag blev gravid, och de senaste åren har det hänt så himla mycket. Men han är exakt samma person som han var när vi träffades. Hade jag träffat honom idag är han ingen jag hade fallit för.

Vi har väldigt bra stämning här hemma, jag är bra på att hålla upp en fasad. Utåt ser nog allt perfekt ut. Ibland vill jag sticka ner huvudet i sanden och vakna upp om fem år för att se hur det blev. Velig är mitt andra namn...
Men det känns som att det här är en barriär va ildrig kommer ta oss över. Han är inte nöjd förrän jag säger att "jag älskar dig av hela mitt hjärta, jag vill leva vareviga dag med dig för resten av mitt liv, och kommer aldrig nånsin lämna dig. Vi lever ihop och är dökära, punkt." Men det kan jag inte säga.

Har egentligen ingen riktig vän att prata med när det gäller hur jag mår just nu. Bara mycket nära (föräldrar). Min mamma sa nåt bra till mig idag som jag skall anamma, för att visa mannen ifråga var jag står. Det är slut med att min nu snart ex make, son 12 år, son 15 år trycker ner mig och skyfflar all skit över på mig.
Hon sa så här till mig att jag skall stålsätta mig och svara: 1. Det är dina ord. 2. Det är vad du säger. 3. Jag lägger mig inte i. 4. Det gör du som du vill. 5. Jag tar inte det nu. 6. Det kan vi ta senare. Detta till mig själv: Jag vet vem jag är, jag är bra, jag är duktig, jag duger, jag är stark .

Min snart ex make har hotat med skilsmässa i flera år, men inte kommit till skott och gjort något själv. Nu var det jag som kom med papperna och bad honom skriva under, vilket han gjorde. Jag är "bad" i allt hemma och fått ta all skit från hela familjen. Det är jag som är den starke vanligtvis och nu är jag inte det längre. Har rasat helt. 

Du är verkligen inte ensam , jag har samma problem som dig jag är inte kär i min sambo längreå undrar över samma saker som dig.

Men min sambo gör inte sin del av hushållsarbetet , med barnen osv vi har haft en del problem med allt möjligt å han har haft andra tjejer ibland när jag vart med å jag existerar inte , han säger att han aldrig har haft sex med nån annan vad vet jag. Mycket av det jag sett osv har nog gjort att jag blir lite avtubbad å sex har jag inte alls nån lust att ha.

Han är inte så intresserad av att göra nått med familjen utan är hellre med kompisar å super.

IrreR: Det var kloka ord din mamma sa, och det låter som att du verkligen behöver anamma dom! Självklart är du alldeles bra precis som du är. Det verkar som att du inte har haft det så lätt i det här, strongt av dig att ta itu med det så som du gjorde.

Nu känns det som vi blir ovänner varenda kväll, jag blir galen snart. Och han beter sig som det största offret på jorden. Jag vet att han är ledsen och orolig, och det får han såklart vara, men som han kör med sina fulspel och lögner samlar han inte pluspoäng, och allt gör han enbart för egen vinning. Och tänk att varenda gång han tar upp det så är det vid skitdåliga tillfällen, precis när man är som tröttast och ska lägga sig, om vi ska iväg ut, eller om vi har varit ut på något kul, så ska han ta upp det när man kommer hem. Varför inte en vanlig tisdagkväll? vi får väl se vad som händer ikväll, om det blir samma visa idag.

Usch känner så igen mig!!

Ihop i 13 år, 2 barn, kompisfamijelivet funkar ok men inte kär och tror aldrig det kommer tillbaka samtidigt tänker man på allt man har ihop hus, vänner och framför allt dessa underbara barn som älskar oss båda, ska de slitas mellan 2 hushåll varannan vecka en 2 åring och en 4 åring för att mamma inte har kärlekskönslor för pappa? Samtididgt känns det ibland som om man inte står ut....

Det här är min tråd ser jag... gift sedan många år, har två barn som jag älskar över allt annat, älskar inte min man. Men vårt liv fungerar bra, det känns som att det enda lilla som fattas är att jag skärper till mig och visar lite kärlek! Men jag KAN inte, det finns ingen kärlek! Känns som att jag antingen kan leva ett hyfsat liv men min familj och ha det helt ok men utan riktig kärlek, eller så kan jag splittra familjen och leva ensam och KANSKE hitta någon annan, men vad är det som säger att nästa karl är bättre? Jag kanske tappar intresset för honom med? Fy vad detta är jobbigt!

Kan bara säga att kärleken kom tillbaka. Vi höll ihop och fem år senare hände plötsligt något. Min man var med om en bilolycka. Han klarade sig med enbart blåmärken, men känslan jag fick var oerhört stark. Jag undrade vad i hela friden jag har klagat på i sex års tid. Han är ju faktiskt ganska underbar. Jag kommer aldrig känna den här stormande passionen igen som när vi var nykära. Jag kommer aldrig känna den där attraktionen fullt ut heller. Men jag ser på min man och ler. Utan honom och vårt liv tillsammans skulle det kännas fattigt. Vi har kommit till en annan nivå helt enkelt. Ett samförstånd som inte innebär några överraskningar, men som innefattar trygghet, omtanke och kamratskap. Visst kan jag sakna passion ibland fortfarande, men då läser jag någon romantisk bok! För mig var det olyckan som hjälpte mig att acceptera att livet förändrats, och att det inte behövde betyda att det var sämre. Vi hade tappat något, men även vunnit en hel del genom alla våra år ihop.

Vill tillägga att vi varit tillsammans i 9 år, sedan ytterligare sex jobbiga år innan olyckan. Efter olyckan har vi haft tre år tillsammans. Sammanlagt alltså 18 år.

Gör slut om du inte är kär, du kanske inte utvecklas längre i ditt förhållande? men om jag vore dig skulle jag vara tscksam faktiskt av att ha en sånn fin och snäll man. Själv har jag en skitstövel hemma som inte gör ett skit och det är en större del av männen som beter sig så och det är verkligen inget jag önskar någon. Jag håller på att leta nytt boende för att all den psykiska påfrestningen det innebär att vara med en idiot. Jag skulle personligen vilja ha en snäll kille. öva annars på lite  tacksamhet istället och se vad du egentligen har framför dig?