Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?

Hej

Jag är verkligen ledsen för din och din sambos skull. Jag önskar att ni kunde få föda fram ert barn, friskt och levande.

Jag miste min dotter för snart ett och ett halvt år sedan. Hon föddes död i v.41+5. Hon fick syrebrist av värkarna på grund av att jag hade fått proppar i moderkakan. När vi kom upp till förlossningen i tro om att vi skulle föda vårt första barn fick vi veta att hon var död, att hon hade dött under natten medan jag hade uthärdat värkarna.

Det gör ont att föda ett dött barn. Inte fysiskt men psykiskt. Den kroppsliga smärtan går inte att jämföra med den du genomlider i ditt hjärta och sinne. Jag kan inte föreställa mig att det kan finnas en större smärta. Eftersom barnet är dött får man, om man vill, all tänkbar bedövning som finns. Du behöver inte känna så mycket fysiskt, om du inte vill. Jag kan också tänka mig att eftersom ditt barn inte är i närheten av att vara fullgånget kommer han/hon vara så liten att du inte känner så mycket. Under min förlossning sa också barnmorskan att det brukar vara "lättare" att föda döda barn.

Hur går man vidare efter detta? Jag bestämde mig för att leva, inte överleva. Det var så mycket i mitt liv jag var nöjd, stolt, tacksam och lycklig över innan jag miste min dotter. Därför sa jag till mig själv att det måste få fortsätta vara så, även utan henne. Jag återvände till arbetet ganska snart efter hennes död, för att jag ville att livet skulle bli så "normalt" som möjligt. Sorgen är ingenting man genomlider en period efteråt och sedan är den över. Du får leva med den och den är fruktansvärd. För att orka behövde jag också glädjen och jag har tillåtit mig att känna den i varje ögonblick det har varit möjligt, utan att ha dåligt samvete. Den delen av mig och mitt liv som handlar om att jag har fött ett dött barn kommer alltid att kännas svart, sorgtyngd, förtvivlad... men jag låter det vara "en del" av mig och inte mitt hela jag.

När man föder ett dött barn känner man genast en stark önskan att vara gravid igen. Kroppen skriker ju efter det där barnet du inte fick. Den förstår inte vad ditt hjärta inser, att du har förlorat en stor kärlek. Kroppen är bara redo att ta hand om och vårda det där barnet. Så man blir nästan besatt, skulle jag vilja påstå, av att bli gravid igen. Av denna anledning bestämde jag mig att det fick ta den tid det tog. Vi skulle försöka igen, men det fick inte bli vår enda källa till lycka, en eventuell ny graviditet. Så vi fyllde livet med så mycket vi bara orkade och önskade. 5 månader senare blev jag gravid och vi har en frisk, vacker pojke på fyra månader som är så otroligt lik sin syster som han aldrig kommer att få träffa.

Kramar till dig!