Förlorat barn i magen.. :(

Beklagar så att ni förlorade er efterlängtade dotter. Jag vill också gratulera er till att ha fått henne, ni har blivit mamma och pappa. Ingen ta ta henne ifrån er, då hon alltid kommer att finnas i era hjärtan och minnen.
Den 30 september 2008 förlorade vi vårt första barn, en liten dotter som fick namnet Ester. Vi hade varit på vanlig kontroll hos bm dagen innan och hjärtslagen slog så fint och allt var bra....Dagen efter ( v.40+2) fick jag värkar och åkte till förlossningen, då ctg lades hittades inga hjärtljud och efter en extrakoll med ultraljud konstaterades att vår dotters hjärta slutat slå :(
Jag kände som att jag själv dog och jag ville inte leva vidare. Jag hade också svårt att acceptera att hon inte fick leva och har det än idag. Att vakna på morgonen var hemskt då man fort slogs av verkligheten att vår älskade bebis inte var med oss. Jag grät och skrek, jag sörjde. Jag sörjer än idag, men för varje dag så lever jag vidare med henne med mig. Man hittar ett sätt att leva vidare och det gör inte så där förtvivlat ont hela tiden som det gör i början av sorgen. För mig tog det lång tid att komma så långt som att inte gråta flera gånger om dagen. Känn det du känner, gör allt du känner för. För mig var det så viktigt att vårt barn fick vara synligt, jag pratade om henne och gjorde väldigt mycket symboliska saker. Vi ordnade allt själva med begravning och jag har även gjort minnesvideo och skrivit mkt om mina tankar och känslor.
Jag blev efter ca 4 månader gravid igen och Ester har fått en lillebror. Jag lever med den största sorgen och den största lyckan på samma gång. Jag har glädje i livet igen. Man blir aldrig densamma, men man finner ett nytt jag och bär med sig sitt "förlorade" barn. Jag är en stolt tvåbarnsmamma till två älskade barn.

Ta hand om er. Massor av kramar....
Jag vet att det gör så ont, man tror inte att man kan överleva, men man gör det. Fortsätt andas och ta en minut i taget, sedan en timme i taget...en dag i taget....Ljuset finns där, även om man inte tror eller ens vill höra att det gör det när man är i början av denna oerhörda sorg. Jag minns så väl hur jag hade det för ett år sedan och det smärtar mig att ni är där nu. Önskar jag kunde bära en del åt er....