Hm, hund som är farlig? I rätt händer, väldigt få. I fel händer, de flesta så även en liten kaxig sak som en tax eller pudel, för att inte tala om en golden som slår slint.
Det var en kuggfråga va? Jag tycker nog att FEL ÄGARE i alla lägen är farligast oavsett ras. (min ras är belgare by-the-way).
Ang fjärilshundarna/pappilon, så skall man nog vara glad att de endast finns i tetrapack. Det är mkt hund i den lilla förpackningen, icke att förakta!!
Vissa raser har ju avlats för deras kamp- och vaktinstinkter, ofta i någon form av kombination som ändå gör dem lätthandtelliga, som tex god flockklänsla, förarvekhet etc. (dock inte riktigt alla) men de föds absolut inte aggressiva. En aggressivitet är ju en generell stressreaktion som måste väckas vid varje tillfälle, men sen kan det förstås finnas de som är väldigt lättväckta eller som har en störd hormonproduktion eller annat. Men själva aggressiviteten eller stressen uppkommer vid yttre retningar, de går ju inte omkring och är allmänt aggressiva om de är friska.
Sen finns det förstås hundar som är dåliga mentalt och det kan ju bero på såväl avel som ägarna. Men även "snälla" hundar kan ju ha ruskigt fel ägare som inte har en susning om vad det är det har i kopplet.
Men jag kan itne förstå var du har fått det ifrån att st bernardt skulle vara farligast? Jag skulle nog välja en ras som inte är så domesticerad eller som inte har någon större flockmedvetenhet i förhållande till människor, en självständigare ras som inte är så präglad av människan. Som tex vissa draghundar och dyl. Inte alls att leka med.
Kan ts definiera "farlighet" och "aggressivitet"? Själv är jag inte rädd för "aggressiva" hundar om den har lite pondus; den behöver inte gå på hårdare än tills den uppnår rätt signal, i de flesta fall. En rädd eller ångesladdad hund däremot, är direkt livsfarlig i många fall. Många "aggressiva" hundar är ju i själva verket rädda, det är min erfarenhet. Men, många saknar kunskapen att avgöra vilket som är vilket.
Har själv tagit en belgisk vallhund som hade gått igenom sju (!!!) omplaceringar pg aggressivitet. Ursäkta mig, men det fanns inte tillstymmelse till varken mentalt fel, eller aggressivitet hos den hunden, och med en trygg hand/förare som tog viss dominans, mycket jobb, lite raskunskap och envishet så fanns det en störthärlig hund under den "farliga" ytan. Han var 2,5 när han kom till oss- en tvåbarnsfamilj med småbarn- och han blev nästan 16 år innan det var dags för honom att kila vidare. Jag får nog aldrig en bättre hund än honom någonsin! Och som sagt, någon aggressivitet har jag nog inte skådat hos honom, någonsin, inte ens hanhundsaggressivitet, trots alla uttalanden om hans farlighet och aggressivitet.
Men visst, god försvarlust, reaktionssnabbhet, dådkraft, bytesmedvetenhet och en känslighet för signaler, det ägde han.
Men jag hade nog kunnat lägga ett spädbarn mellan tassarna på honom utan att han hade gjort spädbarnet något (altså, det har jag aldrig gjort, men spädisarna har ju lagt sig där själva så fort de har kunnat krypa, de nästkommande efter de som redan fanns). Men om någon utomstående hade försökt att ta spädbarnet ifrån honom utan mitt tillåtande, så hade han klippt direkt. Men det har inte ett uns med aggressivitet att göra!
Anesha, vi verkar vara fullständigt överens, såg det i dina tidigare inlägg ochså. Är du själv aktiv? Jag har inte varit aktiv på några år, men jag har tidigare såväl jobbat med egna som andras hundar och lagt mkt tid på bruks, mitt tidigare andra hem.
Hm, jag är nog väldigt glad att själv-hävdelse-behovs-folket inte hittat min ras. Säg vad man vill, men pittbullarna och de andra doggarna är nog betydligt mycket mer stabila mentalt. Och så har min ras lite andra kombinationer som är olyckliga i fel händer. Så angående det så håller jag fullständigt med dig. Må se ut som bokhylleprydnader, men de är det långt ifrån. (min variant är dock inte så bildskön som en del varianter är).