• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Litet My
    Minfina skrev 2014-11-25 09:51:12 följande:
    Du tolkar nog lite väl mkt! Är inte det minsta arg. Är själv adopterad.
    Har du läst dina egna inlägg? Om inte gör det. Uppenbarligen blir du provocerad av att TS syn på saken som adopterad är en annan än din. Ingen som ifrågasatt om om du är adopterad eller inte heller
  • Minfina
    Litet My skrev 2014-11-25 12:01:40 följande:
    Har du läst dina egna inlägg? Om inte gör det. Uppenbarligen blir du provocerad av att TS syn på saken som adopterad är en annan än din. Ingen som ifrågasatt om om du är adopterad eller inte heller
    Men lilla du tagga ner nu! Hetsa inte upp dig så mkt det är inte bra :)
  • Litet My
    Minfina skrev 2014-11-25 12:33:04 följande:
    Men lilla du tagga ner nu! Hetsa inte upp dig så mkt det är inte bra :)
    Inte det minsta upprörd. Den biten står du för så bra själv
  • lilith88

    Den här frågan är inte svart eller vit. Jag har träffat många adopterade och samtliga har blivit utsatta för rasism i någon form. Dock sällan i samma grad som TS. De flesta har haft ett bra liv och har det fortfarande. De mår inte sämre än infödda svenskar. Men många har i tonåren brottats med existentiell ångest. Inte bara "varför finns jag?", som alla kanske gör. Utan även "varför övergav mina föräldrar mig?"

    Så jag tycker inte att man kan säga att internationella adoptioner per definition är dåligt. De flesta jag har träffat skulle förmodligen haft ett betydligt sämre liv på barnhem i ursprungslandet. Men frågan är komplicerad och det är viktigt att allas röster kommer fram. Vi får inte låtsas att detta med adoptioner är enkelt heller.

    Även jag undrar dock vad alternativet skulle vara? I första hand adoption inom landet, givetvis. Men så sker också tror jag.

  • Starkast
    Saturos skrev 2010-12-31 12:47:19 följande:

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.


    Tack för din berättelse.

    Jag lever ihop med en adopterad partner som beskriver det på ungefär samma sätt som du. Det har gjort att jag börjat ändra min uppfattning om adoptioner. Han har haft en bra uppväxt på alla sätt. Men det går aldrig att komma ifrån vad det är NI känner.
  • Nulli Secundus

    Jag kom till Sverige från Chile som spädbarn 1976. Jag känner inte alls igen mig i hur TS beskriver sina känslor kring sin adoption.

    Att adoptera ett barn ställer stora krav på föräldrarna, kanske större krav på dem än vad som ställs på föräldrar med biologiska barn. Jag vet att det inte är helt ovanligt att barn som adopterats senare under uppväxt och som vuxna får identitetsproblem och svårt med olika tankar kring ursprung osv. Men jag själv har aldrig kännt av ngt sådant. Och ej heller flera av d andra med bakgrund som adopterade som jag känner. Många känner att de måste åka tillbaks till dina ursprungsländer, söka sina rötter, för att få bot och bättring i sina funderingar och identitetskriser. Jag har själv varit tillbaks i Santiago, Chile och återförenats med min biologiska familj. Men aldrig för att "hitta mig själv" eller för att kunna gå vidare i livet. Utan pga andra olika saker.

    Jag respekterar naturligtvis TS berättelse om sina känslor kring sin egen adoption. Men jag tror inte att sådana problem måste prägla varenda adoptivbarn. Långt ifrån.

  • anidue

    vad vet du om din mamma la dig i en papperskorg på ett ställe där du skulle bli upptäckt
    just för att de skulle hitta dig
    för att hon inte ville döda dig i magen

  • Siv747

    Nu tror jag inte att allt du skriver är bokstavligt talat, utan du känner en frustration emot dina adoptivföräldrar OCH biologiska föräldrar, varför just jag? Varför just jag? Du ska veta att du inte är ensam, även svenskfödda adoptivbarn kan känna sig utanför så du ska inte enbart basera detta på ditt ursprung om det i enskilda fall kan vara så. Vissa kanske inte ens bryr sig?
    Jag ska inte heller sitta här och säga hur du ska känna och tycka detta är bara mina egna åsikter. Men ibland hjälper det att få någon annans synpunkter då man få perspektiv på saker och ting.

  • Viktor.DTL

    Hej!

    Till alla er som INTE är adopterade, kan ni snälla sluta försöka relatera till våra känslor och hur vi adopterade känner sig? Visst jag förstår att det är för att ni vill försöka hjälpa oss men det är riktigt störande ibland när ni inte vet ett dugg om hur det känns att vara bortlämnad ifrån sina biologiska föräldrar. Och jag tror att jag talar för NÄSTAN alla som är adopterade. Jag är själv adopterad från Vietnam och vet att min mamma födde mig men sedan stack och skrev in sig på sjukhuset under ett falskt namn och jag vet att jag ALDRIG kommer kunna hitta mina biologiska föräldrar. Men jag lever världens bästa liv med världens bästa föräldrar som älskar mig och min syster ( också adopterad ) mer än något annat i världen. Men bara för att vi har ett underbart liv på utsidan betyder det inte att vi har det på insidan.

    Så snälla sluta försöka att relatera till våra känslor, vi är ALLA tacksamma för ert stöd det är vi men som sagt så blir det irreterande när ni inte vet någonting om oss.

  • DizzyMissy

    Jag förstår TS här, jag känner 2 st som adopterats och inte ser "svenska" ut. Jag är själv andra generationens invandrare och kanske tycker många samma om mig? Oavsett så har jag också haft en identitetskris angående de frågor TS har / haft. Vart hör jag hemma, egentligen?

    I mitt fall kan jag inte se mig som en riktig svensk, men ej heller som från mina föräldrars land. Jag kan inte ens mitt modersmål. Tyvärr är det kanske något komplicerat för en utomstående att förstå, alla dessa känslor....

    Så, TS, tack för denna tråden. Du är inte ensam.

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.