• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Emeli
    solskina skrev 2011-01-02 22:22:12 följande:
    Så gjorde min mans mamma, och grät och sa vad har jag gjort för fel. Det var den dagen som min man fick sin diagnos att han aldrig kommer att kunna fungera utan medicinering för den ångest han fick under sin uppväxt.

    Han var 18år jag var 14år och vi var hos psykologen med hans mamma och pappa.  Jag var stöd åt min pojkvän.
    Där tappade vi som unga vårat förtroende för henne. Hon satt helt öppet framför oss och grät om att det var synd om henne som hade gjort något fel. Att min man mådde skit det har dom aldrig accepterat inte nu heller.
    Det var ca 25år sedan.

    Så ni i tråden om ni någonsin hamnar i den situationen och det gör vi väl alla som är föräldrar så visa det inte för barnet. Ja man gör fel ibland, men inte framför barnen.
    Och när det gäller just den här historien så är det inte någon enskilts fel.
    Men är du säker på att din mans mamma grät för att hon tyckte synd om sig själv? Du skriver ju att hon precis har fått ta del av din mans diagnos och hon var så klart chockad. Jag frågar för att jag tror att jag skulle reagera likadant själv, men inte av den anledningen du skriver.

    Om jag hade varit i din svärmors situation skulle jag gråta av förtvivlan över att mitt barns mådde så dåligt och det hemska faktum att han aldrig skulle komma att må bättre, tvingas till medicinering livet ut och på många sätt få sitt liv begränsat. Jag skulle klandra mig själv och gråta av förtvivlan över min egen otillräcklighet, att mitt bästa inte hade varit tillräckligt bra. Jag skulle gråta för att jag skulle vara utom mig av oro för mitt barn och hur det skulle komma att bli i framtiden.  

    Varför är du så dömande mot din svärmor? Du var bara 14 år när detta inträffade och kanske inte föstod fullt ut hennes förtvivlan då, men jag tycker det är konstigt att du inte kan se mer nyanserat på hennes reaktion nu när du är vuxen. Hur skulle du reagera själv om du fick veta att något av dina egna älskade barn var allvarligt och obotligt sjuk?
  • Ethi
    Renesmee skrev 2010-12-31 22:56:40 följande:
    Hatar att ingen fattar , hatar att ingen se, hatar att ingen hör

    hade det varit bättre kavr i ditt hemland?
    Men vad fan då tänker ni bara på materiellla saker!!
    Och om ni inte vet det då kan inga pengar i värlen gära ett barn lyckligt!

    Det är skillnad på att veta i huvudet att man övergavs för ett bättre syfte än vad som sägs sjupt i hjärtat!!

    Hoppas verkligen att alla adoptioner mellan länder STOPPAS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!

    Endast inom samma land eller inget alls. Skona oss.  Jag vill inte komma hit. Jag bad inte om att få komma hit.
    frågar ni mig nu...så  JA jag hade haft det bättre där.
    Fattig som en rått men lycklig
    Här har jag bara varit rik och olycklig.

    Vi är inte skräp och vi är INTE skit!!!

    Ni som adopterar gör det för er skull INTE FÖR OSS!
    Ni adopterar för att NI vill HA ett barn. INTE för att vi vill ha föräldrar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
    Kan ni fatta det??!?!
    Ni gör det för er skull.
    Säg det till alla de föräldralösa barn som bor på barnhem världen över just nu... Att de INTE vill ha egna, riktiga föräldrar utan att de vill bo kvar där. Att de är lyckliga där. Jag undrar om de skulle hålla med dig... Jag som varit på ett barnhem tycker att det här låter helt verklighetsfrånvänt. Faktiskt. Barnen längtade inte efter materiella saker - de längtade efter egna vuxna som skulle se dem, krama dem, hjälpa dem växa! De sög i sig varje liten uppmärksamhet, varje liten närhet, varje liten blick, som svampar. Den lilla bebisen som inåtvänt låg och sög på fingret och såg i taket - tills han kom i min famn och plötsligt började leva. Den lite större flickan som försiktigt kröp upp i min famn och med ett mjukt leende började ordna med mitt hår. Få ha någon att pilla på för en stund. Den lilla pojken som försökte trycka sig förbi min egen, sovande, son, sträckte armarna mot mig och försökte häva sig upp samtidigt som han vädjade "Mama?".

    Kom inte och trampa på de barnen och tro dig vara deras språkrör. Vad vet du om dem?

    Du har inte levt alternativet. Du vet inte om du hade varit lycklig.
  • Manchester
    Helle333 skrev 2011-01-05 10:50:12 följande:
    Detta var något jag misstänkt ett tag att det kan finnas i många. Jag har två vänner som är adopterade. Killen blev adopterad som 6-åring ifrån Korea och har aldrig knutit an med sina adoptivföräldrar. Hans adoptpappa dog för ett tag sedan och killen kände ingenting. Han sa att han lika gärna hade kunnat snubbla in på en främmande människas begravning.
    Min andra kompis blev adopterad som 1-åring. Hennes föräldrar har alltid varit öppen med att hon är adopterad, att hon kommer ifrån Indien. Så hon har aldrig undrat varför hon ser så annorlunda ut mot sina föräldrar. Däremot har hon gått in i en oerhört stor livskris som jag misstänker har väldigt mycket med hennes bakgrund som adopterad att göra. Hon och hennes familj var på semester i tre veckor. När de kom meddelade hennes adoptpappa helt plötsligt att han inte ville leva med sin fru längre, att han inte älskade henne längre och bara någon enstaka dag efter att de hade kommit hem ifrån semestern flyttade han ut, direkt in till en ny tjej. Flickan som har skitsvårt för förändringar, det har hon alltid haft, reagerade direkt. Hon slog bakut. började få vredesutbrott, slå sina föräldrar, ljuga, stjäla m.m. Då var hon nio. Hade precis fått mens. Först i klassen med det. Efter ett år när det äntligen hade börjat lugna ner sig och hon äntligen verkade ha hittat lite stabilitet i livet så åkte hon, hennes adoptmamma och adoptmammans föräldrar till Indien där de bla besökte barnhemmet som tjejen kom ifrån. Jag säger TYVÄRR så överlämnade personalen ett brev till henne, som hennes biomamma hade skrivit. Tjejen hade inte funderat så jättemycket kring sina bioföräldrar innan men nu slog det ner som en bomb när hon fick veta att hennes mamma hade haft en affär med en gift man och blivit gravid. Att i Indien är det otroligt fult att få barn som ogift och eftersom mannen redan var gift kunde hon inte gifta sig med honom. Jag tror inte tjejen var såpass stabil att hon klarade av att höra det där just då. Hade brevet fått vänta några år kanske men nu fick hon höra det där. Och hennes tankar började mala.
    Under tiden undrade hennes adoptmamma varför hon mådde så illa hela tiden men viftade bort det med att de var ju i Indien. Klart hon mådde illa. Men det fortsatte när de kom hem. Till slut gjorde hon ett gravtest och där kom nästa stora smäll i tjejens liv. Hon skulle få ett syskon. Och syskonets pappa flyttade in pang bom.
    Så på 1,5 månad hälsade hon på det barnhem hon bott på under ett års tid. Hon fick reda på varför hennes föräldrar inte behöll henne, hon skulle få ett syskon och mammas rätt nya kille flyttade in.
    Tjejen mår fruktansvärt dåligt idag. Hon har inte ens fyllt 13. Jag är orolig för henne varje dag.
    Problemen med henne fortsätter. Hon bara bråkar med sin mamma när hon är där så hon har bestämt (äntligen) att bara bo hos ena föräldern eftersom hon inte orkade med att flytta fram och tillbaka. Jag begriper inte hur hennes föräldrar tänkte när de beslutade över hennes huvud om veckoväxelboende när de VET hur svårt deras adoptdotter har för förändringar. Så just nu hoppas jag över allt annat att hon äntligen ska få lite lugn och stabilitet i sitt liv för första gången på över fyra år. Att hon hittar någon som kan hjälpa henne att bearbeta alla jobbiga känslor som fladdrar och far i hennes kropp, huvudet och själ hela tiden.
    Detta med svårighet att klara förändringar är nog ganska vanligt bland adopterade. Vår dotter är lite åt det hållet också. När vi skulle flytta (inom samma stad, men till ett område ett par kilometer bort) så gick vi som tur var redan på BUP. Där fick vi hjälp med att förbereda vår dotter och vi fick rådet att låta henne börja förskoleklass med sina gamla dagiskompisar, trots att det inte längre var den närmaste skolan. Ibland kan vi tycka att det är synd att hon inte går i skolan här i närheten. Det gör att hon inte har några kompisar som bor i samma område. Samtidigt tror jag att vi gjorde rätt, hon behövde få ha kvar något som var som vanligt. Vi märkte ju ändå att flytten påverkade henne rätt mycket. Och då var det ändå ingen enorm förändring. Familjen såg likadan ut som tidigare och vi bodde även på förra stället lite för långt ifrån hennes kompisar för att hon skulle kunna gå hem till dem ensam. Jag vågar inte tänka på hur hon skulle reagera om vi separerade.

    Kanske att man som adoptivförälder får se lite längre än till sina egna behov och önskemål? Visst finns det säkert en gräns när man inte längre klarar att leva ihop efter att kärleken tagit slut, men ofta kan man nog jobba på att lappa ihop förhållandet. Och går inte det så får man väl sköta det lite bättre. Låta barnet vänja sig vid tanken lite långsammare. Inte genast flytta ihop med någon ny. Sådana saker. Och boende varannan vecka verkar helt vansinnigt. Bättre då om mamman och pappan kan skaffa bostäder nära varandra och sedan låta barnet ha en fast punkt hos den ena föräldern men med möjlighet att vara hos den andra närhelst andan faller på. Jag har tyvärr också sett adoptivfamiljer som hanterat skilsmässor riktigt illa för barnen. Åtminstone en liten tjej som mådde eländigt. Att skilja sig när man har barn är säkert aldrig enkelt, men är barnen adopterade så får man nog vara dubbelt försiktig och inse att barnens bästa måste få komma i första rummet.
  • Emeli
    AronNora2 skrev 2011-01-05 15:04:20 följande:
    Men det man gör när man adopterar eller blir fosterhem - det är ju att man tar hand om ett barn som har det dåligt. Det var kanske snarare så jag menade. Jag försökte anlägga barnperspektivet på frågan.
    Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption. Det enda motivet för att välja adoption framför att bli fosterhem måste ju vara rent egoistiskt - att man vill att det barn man tar hand om blir avskuret från sitt ursprung, så att man får känna sig som de enda föräldrarna. Just samma grej - bl a, utöver rasism etc - som orsakar psykisk ohälsa hos de adopterade.
    Jag tror säkert att psykisk ohälsa är vanligare bland fosterbarn. Men jag tror knappast att det beror på att de, till skillnad från de adopterade, har mer kontakt med sin biofamilj... det är väl ett välkänt faktum idag att barn som ej har möjlighet att bo med sina bioföräldrar mår bäst om kontakten med dem upprätthålls.
    Mer sannolikt att det har andra orsaker, eller hur? Kan t ex bero på att det ofta går väldigt långt innan ett barn omhändertas i Sverige, och att barnet därför blivit traumatiserat under längre tid, medan adopterade kanske oftare överges i späd ålder.

    Ang själva adoptionsprocessen, du uttalar dig väldigt generellt där med tanke på att adoption sker från ett stort antal olika länder. Och den ser ju väldigt olika ut i olika länder, eller hur? Jag är ingen expert på området, men har sett/läst en del reportage om att internationella adoptioner inte alltid går så exemplariskt till som du beskriver - ens idag.

    Du blandar fortfarande ihop begreppen. Övergivna och föräldralösa barn behöver trygghet, ett eget hem och en egen familj. Motivet att vilja adoptera är för att man vill bli förälder, inte göra en insats. Adoption är en win - winsituation. Familjehemsplaceringar är ingen bra lösning för ett övergivet eller föräldralöst barn. De här barnen finns, och de behöver föräldrar - nya föräldrar. Tänk tanken för ett ögonblick: en tragedi inträffade och dina barn blev föräldralösa. Det fanns inga släktingar som kunde ta sig an dem. Skulle du vilja att de fick växa upp på ett barnhem, eller skulle du vilja att de fick nya föräldrar? Skulle det vara bättre med familjehem, en placering som skulle omprövas med jämna mellanrum och som de aldrig kunde vara säkra på att de fick stanna kvar i, än ett adoptivhem. Vad vore bäst för dem?

    Forskning har visat att det går bra för ungefär 75% av alla adopterade. De mår ungefär som alla andra, med de ups and dows som hör livet till. Ca 25% har någon form av problem som de behöver hjälp med. Det kan handla om psykisk sjukdom, men också om t.ex. inlärningssvårigheter. Vidare har forskningen visat att adoption är den överlägset bästa lösningen för ett föräldralöst barn. Uppväxt på ett barnhem för att sedan som ung vuxen kastas ut i samhället utan pengar eller familjetillhörighet, kanske utan utbildning, utan jobb, utan hem innebär en dyster framtid. Det är inte lätt att klara sig på egen hand i ett samhälle och i en kultur där familjebanden betyder allt.

    På grund av det begränsade utrymme man har på FL kan man bara uttala sig kortfattat och generellt. Jag hänvisar till FN:s barnkonvention http://www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=44 och Haagkonventionen http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970191.htm , som Sverige och 81 andra stater har undertecknat. Om du seriöst är intresserad av att lära dig något om internationella adoptioner tycker jag att du ska börja läsa här www.mia.eu.

  • villsågärna38
    Emeli skrev 2011-01-05 19:39:15 följande:

    Du blandar fortfarande ihop begreppen. Övergivna och föräldralösa barn behöver trygghet, ett eget hem och en egen familj. Motivet att vilja adoptera är för att man vill bli förälder, inte göra en insats. Adoption är en win - winsituation. Familjehemsplaceringar är ingen bra lösning för ett övergivet eller föräldralöst barn. De här barnen finns, och de behöver föräldrar - nya föräldrar. Tänk tanken för ett ögonblick: en tragedi inträffade och dina barn blev föräldralösa. Det fanns inga släktingar som kunde ta sig an dem. Skulle du vilja att de fick växa upp på ett barnhem, eller skulle du vilja att de fick nya föräldrar? Skulle det vara bättre med familjehem, en placering som skulle omprövas med jämna mellanrum och som de aldrig kunde vara säkra på att de fick stanna kvar i, än ett adoptivhem. Vad vore bäst för dem?

    Forskning har visat att det går bra för ungefär 75% av alla adopterade. De mår ungefär som alla andra, med de ups and dows som hör livet till. Ca 25% har någon form av problem som de behöver hjälp med. Det kan handla om psykisk sjukdom, men också om t.ex. inlärningssvårigheter. Vidare har forskningen visat att adoption är den överlägset bästa lösningen för ett föräldralöst barn. Uppväxt på ett barnhem för att sedan som ung vuxen kastas ut i samhället utan pengar eller familjetillhörighet, kanske utan utbildning, utan jobb, utan hem innebär en dyster framtid. Det är inte lätt att klara sig på egen hand i ett samhälle och i en kultur där familjebanden betyder allt.

    På grund av det begränsade utrymme man har på FL kan man bara uttala sig kortfattat och generellt. Jag hänvisar till FN:s barnkonvention www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=... och Haagkonventionen www.notisum.se/rnp/sls/lag/19970191.htm , som Sverige och 81 andra stater har undertecknat. Om du seriöst är intresserad av att lära dig något om internationella adoptioner tycker jag att du ska börja läsa här www.mia.eu.


    Tack för det, kunde inte sagt det bättre själv!!!
  • Manchester
    AronNora2 skrev 2011-01-05 15:04:20 följande:
    Men det man gör när man adopterar eller blir fosterhem - det är ju att man tar hand om ett barn som har det dåligt. Det var kanske snarare så jag menade. Jag försökte anlägga barnperspektivet på frågan.
    Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption. Det enda motivet för att välja adoption framför att bli fosterhem måste ju vara rent egoistiskt - att man vill att det barn man tar hand om blir avskuret från sitt ursprung, så att man får känna sig som de enda föräldrarna. Just samma grej - bl a, utöver rasism etc - som orsakar psykisk ohälsa hos de adopterade.
    Jag tror säkert att psykisk ohälsa är vanligare bland fosterbarn. Men jag tror knappast att det beror på att de, till skillnad från de adopterade, har mer kontakt med sin biofamilj... det är väl ett välkänt faktum idag att barn som ej har möjlighet att bo med sina bioföräldrar mår bäst om kontakten med dem upprätthålls.
    Mer sannolikt att det har andra orsaker, eller hur? Kan t ex bero på att det ofta går väldigt långt innan ett barn omhändertas i Sverige, och att barnet därför blivit traumatiserat under längre tid, medan adopterade kanske oftare överges i späd ålder.

    Ang själva adoptionsprocessen, du uttalar dig väldigt generellt där med tanke på att adoption sker från ett stort antal olika länder. Och den ser ju väldigt olika ut i olika länder, eller hur? Jag är ingen expert på området, men har sett/läst en del reportage om att internationella adoptioner inte alltid går så exemplariskt till som du beskriver - ens idag.
    Du har fått flera svar pch jag har svarat dig tidigare, men jag skriver ändå igen.

    Det är inte bara så att de flesta hellre vill adoptera än att bli familjehem, det är till och med så att den som är ofrivilligt barnlösa ofta inte får ta emot ett barn för familjehemsplacering. När man placerar ett barn som sannolikt snart ska återföras till sina föräldrar så vill man inte ha ett hem där föräldrarna kommer att försöka göra barnet till sitt. Anknytningen mellan det placerade barnet och familjehemsföräldrarna får inte bli sådan att den försvårar en återflytt.

    Dessutom är det lite hårt att lägga hela ansvaret för svenska barn som har det svårt på de ofrivilligt barnlösa - som ju är den stora majoriteten av adoptivföräldrarna. Vet du vilka barn som brukar placeras? Du tror kanske att det är små rosa bebisar eller möjligen kramgoa femåringar. Det stämmer inte, annat än för en ganska liten minoritet. Huvudsakligen är det barn som redan är i tonåren eller åtminstone hunnit gå ett par år i skolan. Det är dessutom barn som mår dåligt på många sätt. En del är "bara" traumatiserade av det de varit med om i sin bio-familj. Många har dessutom olika diagnoser. En del är skadade av att mamman missbrukat under graviditeten, andra har ärvt svåra psykiska problem av sina bio-föräldrar. En del har själva redan hunnit börja missbruka och/eller begå brott. Förutom att de flesta som längtar efter barn inte riktigt ser en supande psykotisk 16-åring framför sig, så är det inte heller så att vem som helst klarar av de här barnen. Det händer att relativt "enkla" barn behöver placeras, men ofta behöver familjehemmet både utbildning och kontinuerlig handledning under den tid de har barnet boende hos sig. De bör också ha ett jobb där de kan gå ifrån när som helst för att exemplevis skolan har ringt och krävt att barnet hämtas på stört. Många familjehemsföräldrar måste gå ned på deltid eller helt sluta jobba för att få det att fungera. För detta får de givetvis betalt. Att vara familjehemsförälder är ett jobb. Hur går det att jämföra med att få ett eget litet barn?

    Jag tror nog att många av oss som adopterar får upp ögonen lite extra för barn som har det svårt, men att hjälpa utsatta barn är något annat än att adoptera. Själv gör jag det genom att ha ett fadderbarn genom SOS Barnbyar och genom att nattvandra ibland. Att få adoptera min dotter var något helt annat. Det var att uppfylla drömmen om att få bli förälder.

    Och angående att adopterade barn får banden med sina biologiska föräldrar avskurna: I de allra flesta fall skedde det långt innan adoptionen. Från många länder kommer bara hittebarn. Vilken kontakt tror du de kan ha med sina biologiska familjer, ens om de blir kvar i landet? I min dotters ursprungsland ska barn ha bott på barnhem i minst 12 månader utan att den biologiska familjen ska ha gjort minsta försök att kontakta dem innan de får adopteras utomlands. Ett enda brev under den tiden skulle ha gjort att vi inte kunde adoptera just vår dotter. Dessutom ska man ha sökt adoptiv- eller fosterfamilj inom landet och misslyckats. Internationell adoption är alltså verkligen den allra sista utvägen för att barnet ska slippa växa upp på en institution. Om du någonsin har besökt ett barnhem i något fattigt land så inser du förmodligen att en egen familj är oändligt mycket bättre, även om den familjen råkar finnas i ett annat land.

    Slutligen: Ja, det förekommer adoptioner här och var i världen som inte går till på rätt sätt. Det har förekommit sådana adoptioner även till Sverige. Men risken för att det gör det idag är väldigt liten. Vi har ett helt annat regelverk än för 20-30 år sedan. Vi tillåter inte längre att den som vill adoptera själv åker till något annat land och hittar ett lämpligt barn. Vi ställer mycket höga krav på att både den svenska adoptionsorganisationen och de utländska kontakterna kan redovisa sina arbetssätt. Även vid små misstankar om oegentligheter så mister den svenska organsiationen sin rätt att bedriva adoptioner från det land eller det barnhem där något kanske inte gått rätt till. Vi tillåter inte heller vinstdrivande adoptionsförmedlare.
  • Ethi
    lyckligjanuari skrev 2011-01-01 17:18:38 följande:
    Jag tycker det är knäppt att skriva att TS ska vara tacksam han ska inte vara ett dugg mer tacksam än någon annan svensk han har knappast som bebis valt att bli adopterad till Sverige.

    Jag är just tacksam över att vara svensk.Jag är tacksam över att jag lever i ett land där vi har åsiktsfrihet, socialt skyddsnät, där jag som kvinna har samma valmöjligheter och rättigheter som en man, där vi slipper tvingas lämna våra barn pga sjukdom, fattigdom, ensamhet m.m. m.m. Jag hade lika gärna kunnat bli född i något annat land. Jag hade lika gärna kunnat vara en av mina söners biologiska mamma, som tvingats lämna mitt barn enbart för att jag blivit född i ett land där jag under de omständigheter jag levde under inte kunde behålla det. Men hade jag bott i Sverige hade jag det.

    Jag är innerligt tacksam över att jag är svensk. Varje dag. Vi fattar inte hur bra vi har det...

  • solskina
    Emeli skrev 2011-01-05 18:15:54 följande:
    Men är du säker på att din mans mamma grät för att hon tyckte synd om sig själv? Du skriver ju att hon precis har fått ta del av din mans diagnos och hon var så klart chockad. Jag frågar för att jag tror att jag skulle reagera likadant själv, men inte av den anledningen du skriver.

    Om jag hade varit i din svärmors situation skulle jag gråta av förtvivlan över att mitt barns mådde så dåligt och det hemska faktum att han aldrig skulle komma att må bättre, tvingas till medicinering livet ut och på många sätt få sitt liv begränsat. Jag skulle klandra mig själv och gråta av förtvivlan över min egen otillräcklighet, att mitt bästa inte hade varit tillräckligt bra. Jag skulle gråta för att jag skulle vara utom mig av oro för mitt barn och hur det skulle komma att bli i framtiden.  

    Varför är du så dömande mot din svärmor? Du var bara 14 år när detta inträffade och kanske inte föstod fullt ut hennes förtvivlan då, men jag tycker det är konstigt att du inte kan se mer nyanserat på hennes reaktion nu när du är vuxen. Hur skulle du reagera själv om du fick veta att något av dina egna älskade barn var allvarligt och obotligt sjuk?
    Ja, jag var ung, men jag kommer ihåg precis vad hon sa. Det vill jag inte skriva här.

    Och dom har aldrig acceptera olikheter under alla år. Dottern är tex tillsammans med en kille med annat ur sprung. Snacka om kulturkrock.

    Jo jag kan förstå hennes ledsamhet till vis det eftersom jag har två barn med allvarliga problem och jag har varit i sorg för båda och bearbetat dom hos psykolog. INTE framför barnen.

    Men det finns folk som går genom livet med skyddlapparna på.

    Jag själv då, jag har ju varit i sorg för att jag inte fått "friska" barn, vad gjorde jag? Jo jag sörjde på mitt vis, och sedan pluggade jag på och läste allt jag kom över om deras "problem". Jag är mycket väl utbildad på mina barn. När då dottern kom hem med en pojkvän från annan kultur. Vad gör jag då? Jo jag läser på om hans kultur. Och frågar honom det jag behöver veta. MEN det verkar som jag är ganska ensam med att leva livet på det sättet. Jag utgår alltid från att jag ser människan framför mig. Jag ser mina barn, men det har krävt massor av träning. Det finns massor av människor där ute och jag är öppen för alla som inte skadar mig och min familj.
    När det gäller svärmor så är hon inte en elak person men hon har dömt ut oss. Och då dömmer jag ut henne.
    Jag tycker om min svärmor men inte alla sidor av henne, men det gäller ju min mamma med. Och hon har mer sidor som man inte älskar. Oskyldig
  • Emeli
    solskina skrev 2011-01-05 21:18:15 följande:
    Ja, jag var ung, men jag kommer ihåg precis vad hon sa. Det vill jag inte skriva här.

    Och dom har aldrig acceptera olikheter under alla år. Dottern är tex tillsammans med en kille med annat ur sprung. Snacka om kulturkrock.

    Jo jag kan förstå hennes ledsamhet till vis det eftersom jag har två barn med allvarliga problem och jag har varit i sorg för båda och bearbetat dom hos psykolog. INTE framför barnen.

    Men det finns folk som går genom livet med skyddlapparna på.

    Jag själv då, jag har ju varit i sorg för att jag inte fått "friska" barn, vad gjorde jag? Jo jag sörjde på mitt vis, och sedan pluggade jag på och läste allt jag kom över om deras "problem". Jag är mycket väl utbildad på mina barn. När då dottern kom hem med en pojkvän från annan kultur. Vad gör jag då? Jo jag läser på om hans kultur. Och frågar honom det jag behöver veta. MEN det verkar som jag är ganska ensam med att leva livet på det sättet. Jag utgår alltid från att jag ser människan framför mig. Jag ser mina barn, men det har krävt massor av träning. Det finns massor av människor där ute och jag är öppen för alla som inte skadar mig och min familj.
    När det gäller svärmor så är hon inte en elak person men hon har dömt ut oss. Och då dömmer jag ut henne.
    Jag tycker om min svärmor men inte alla sidor av henne, men det gäller ju min mamma med. Och hon har mer sidor som man inte älskar. Oskyldig
    Dina inlägg är faktiskt svåra att förstå eftersom du inte vill förklara. En oklarhet är om både du och din svärmor har varsin dotter som har en pojkvän som kommer från en annan kultur? En annan är varför det var så hemskt att din svärmor visade sina känslor så tydligt och grät när barnen var närvarande. En tredje är att det inte framgår på vilket sätt din svärmor har dömt ut er?
  • solskina
    Emeli skrev 2011-01-06 02:02:24 följande:
    Dina inlägg är faktiskt svåra att förstå eftersom du inte vill förklara. En oklarhet är om både du och din svärmor har varsin dotter som har en pojkvän som kommer från en annan kultur? En annan är varför det var så hemskt att din svärmor visade sina känslor så tydligt och grät när barnen var närvarande. En tredje är att det inte framgår på vilket sätt din svärmor har dömt ut er?
    Hej en förklaring är att jag har dyslexi, där av att det blir svårt ibland.
    Nej det är vi som har en dotter inte hon.

    I och med påtryckningar från familjen till den grad under uppväxten, att min man ska ta över företaget efter sin pappa. Och andra påtryckningar att man aldrig får misslyckats aldrig vara sjuk, aldrig visa känslor. Att ställa upp för familjen innebär enbart pengar inga känslor. Dom är jätte bra och snälla på det sättet.

    Dom ställer aldrig upp för barnbarnen med sina kroppar som barnvakt, men ger dom gärna resor pengar mm. (dom är barnvakt minst en gång i veckan åt svågernsbarn). Våra barn känner inte dom, dom kommer inte hit och vi har svårt att ta oss till dom eftersom min man måste medicineras för att orka träffa dom.

    När dom då kommer så gnäller dom bara på min man hela tiden. Och dom sätter fortfarande stor press på han. Ringer dom och ber om hjälp måste min man åka dit oftast på engång, det betyder övermedicinering. Jag har försökt att förklara det för dom men det bryr dom sig inte om.

    Och säger man stackars mig, vad har jag gjort för fel. Till en son som mår skit. (det var en liten del av vad som sas).
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.