Ex-frun får bo i vårt sommarställe när hon vill.

Tackar för ditt ärliga svar.

Jag äger inte huset juridiskt sett. Min man köpte det efter att vi gift oss. Jag bidrar till huset så gott jag kan, exempelvis köper saker och lägger ned min arbetskraft och lite pengar på renoveringen och på att hjälpa min man med trädgården.

Jag är inte den som tänker "mitt" och "ditt" i ett förhållande och när jag i framtiden kommer tjäna mer än min man så tänker jag ändå se till att han har det bra om jag skulle "gå vidare".

Ja, problemet är att jag inte räknas på samma sätt. Jag har nog bidragit till detta själv. Jag har inte vågat säga ifrån under alla dessa år.

Jag var tvungen att säga "ja" till att kvinnan får bo på vårt sommarställe eftersom min man sade att han annars inte kan fortsätta vårt förhållande om jag "ska vara så negativ varje gång sonen vill ta med mamman". Han kan inte säga nej till sonen för det vore inhumant att göra. "DET ÄR JU MIN SON!" sade han.

Det känns som att min man nu ser mig som en människa som söker konflikter, en kvinna som ser alla som tjuvar som kommer till huset för att kanske ta något, vilket saknar substans. Jag känner mig befläckad med hans anklagelser, som en person som har dömts för ett brott som jag inte har begått. Min älskade man talar nu som en främling. Jag har en sådan smärta inom mig att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, än. Jag har för första gången tappat lusten att vara fysisk nära min man. Det gör ont att se honom, och gör ont att vara ifrån honom. Jag älskar honom förstås fortfarande väldigt mycket, människan och inte hans ord och handlingar. Min dröm om en fridfull familj med honom känns aldrig ha börjat. Det har alltid varit jag, han och andra människor med i vår lägenhet och i huset.

Jag måste nog skaffa mig ett eget ställe, dit han eventuellt får komma någon gång om han vill.

Tack! Jag har egentligen också känt på samma sätt: om jag haft öppen kommunikation med pojkens mamma och känt mig bekväm med hennes sällskap så skulle det inte vara något problem! Jag känner mig INTE bekväm med hennes sällskap trots att jag försökt. Jag känner mig väldigt spänd.

Tack! Då vet jag att jag inte ska hänga upp mig på mamman utan fundera på vilket problem min man har och vad jag kan göra åt det. Det blir svårt att inse min man att han har ett problem. Han tycker att det är JAG som har det.

Tackar för ditt inlägg. Ja, jag har insett att jag måste visa mer respekt för mig själv. Jag har på sätt och vis brytt mig bara om vad andra tycker och levt för andra. Jag har kommit närmare mina känslor och det är därför jag började sätta gränser. Jag har insett att om jag inte respekterar mig själv så har jag inte mig själv kvar. Det är kanske det min man menar med dålig självkänsla. Jag har ofta inte upplevt någon respekt mot mig från mina föräldrar eller mitt ex, men jag har inte tyckt illa om dem utan känt mig som ett offer. Det är mitt ansvar att veta vem jag är och vad som är mina gränser. Det är skönt att vilja se verkligheten, oavsett hur den är. Nu har jag åter en chans att utvecklas mer som människa.

Det har jag undrat och frågat min man också. Jag sade att hans son och hans fru kommer på en första plats. Sen kommer hans mor och syster. På tredje plats kommer jag. Han sade att det är tråkigt att jag säger så och att det inte stämmer.

Det är fruktansvärt smärtsamt att inse att jag inte är lika viktig för honom. Hade jag flyttat skulle han nog inte ens springa efter mig och söka mörker hos mig bara för att hitta en giltig ursäkt för vår separation.

Ett av de värsta saker i livet är att älska någon så djupt som jag gör, men ändå ha svårt att leva med personen. Om inte för problem med hans släkt, barnet och mor så skulle vi inte ha mycket att bråka om.

Hej!

Tack för ditt inlägg!

Jo, min styvson har bott hemma hos oss i flera år. Han far bad mig inte ens be honom att diska eller gå ut med soporna eftersom han måste plugga mycket, och ännu  mindre fick jag inte kritisera hans sätt att vara någonsin enlig min man och med risk för att sonen smäller i dörren bakom sig. Har hänt. Pappan ville INTE HA NÅGON KONFLIKT med sin son nu när sonen valt att bo hos oss. Han är en fin kille men ungdomar gör ibland fel och då måste man kunna prata om det.

En dag fick vi ett samtal från polisen om att sonen stoppats med whiskey flaska på tunnelbanan. Vi hade ingen aning att han drack alkohol. Sen dess kunde jag komma hem från jobbet och hans mamma var i vår lägenhet. Det har hänt några gånger per år. Sonen skulle bara umgås med sin mor en stund hos oss och kanske sen äta ute med henne. Det är inget konstigt med det men jag hade gärna varit förvarnat om gästen eftersom jag inte alltid känner mig fräsch efter en lång arbetsdag och kanske vill ha något att bjuda på hemma.

Modern brukade hövligt  säga "Hej! Hur är det?" till mig varje gång. Jag kände att det är hövligt att säga några ord så jag brukade berömma hur duktig hennes son var och då kunde hon prata med mig några minuter. Om sonens bra betyg, om sonens idrottsengagemang, om hans planerade språkresor med mera. Vi har inte haft många problem med sonen och jag är stolt över hans framgångar, men jag önskade att jag kunnat prata med mamman om det som inte var så bra. Som att sonen gjorde stora fester i vår lägenhet utan att berätta om det för mig och min man när vi rest iväg. Jag brukade hitta ölburkar bakom soffan, cigarettfimpar m.m. Jag fick inte prata med sonen om det, enligt min man, så jag pratade med min man och ville prata med hans fru om det också.

När jag ville prata med modern om de saker sonen hittade på så tittade hon på mig med förskräckta ögon som om hon inte trott på mig, sade ingenting och gick. Eller så sade hon något i stilen med att han har rätt att göra som han gör. Hon ville inte prata med mig om det som man kanske normalt prata om och inte behöver vara rädd för. Det är det bra kommunikation handlar om, tycker jag.

Jag kände mig inte delaktig i sonens uppfostran. När jag började säga något om sonens beteende som störde mig som vi skulle reda ut, ville min man inte ta något samtal med sonen. Jag vet att modern ändå hörde vad jag sagt och pratade med sonen med följd att sonen var sur på mig, men med mig ville hon inte prata ärligt.

Hej!

Ja! Det är samma hus. Min lösning var att jobba med mig själv och söka se det positiva i det hela. Jag känner exempelvis tacksamhet för att min mans släkt kommer dit när vi inte är det i stället för att huset ska stå helt tomt.

Jag har gett tillbaka alla inredningsdetaljer som svärmor gång på gång försökte fylla huset med och tackade för hennes "omtanke". Hon verkar troligen ha förstått att jag inte vill ha det på hennes sätt.

Av bekanta har jag hört att hon pratar illa om mig och det är rena påhitt. Men jag tänker inte ta illa upp längre. Det finns en viss gräns för hur mycket jag tål. Jag har pratat med min man om det. Han skrattade och sade att hon har inget annat för sig än att dricka vin och prata strunt om andra. Om inte det varit jag så skulle hon pratat om någon annan. Jag känner att det stämmer. Hon pratade också illa om min mans ex-fru i början av vårt förhållande och det ska man inte göra, tycker jag. Man ska låta någon annan bilda sig en egen uppfattning eftersom vi kan ha olika synpunkter på hur människor är. Idag förstår jag dock att min svärmor tyckte att ex-frun bestämde för mycket. Ex-frun verkade på något sätt skapa ett behov hos min man att ge, ge och ge och verkade aldrig nöjd. Förra året var det första gången hon sade "tack" till min man och han blev väldigt glad.

Så jag har inga problem med min mans släkt eftersom jag har slutat se det som problem. Jag har lärt mig att koppla av trots att de kommer in i huset när de vill förutom när vi ska sova middag för då låser vi dörren.

Ja, vi har äktenskapsförord på lägenheten men inte på sommarstället.

Min man sade att hans ex förut till och med tagit med sig stekpannan vid skillsmässa så han ville skriva ett äktenskapsförord. Jag förstod honom eftersom jag inte haft det själv och sen gett det mesta till mitt ex som manipulerade mig med skuldkänslor och ville ha allt. Inom några år skulle vi ändra äktenskapsförordet till att allt var giftorätt. Han ville inte ändra det när jag frågade för ett år sen. Han kändes för första gången inte som min man utan som en främling. Jag kunde nästan inte äta på två veckor. Han är ju kärleken, mannen i mitt liv.

Jag vet om att han inte träffar någon ny kvinna. Jag märker att han har känslor för mig. Han sms:ar när han ska vara på jobbet en timma extra och åker hem raka vägen.

Det verkar som att vissa saker ändå går före mig. Han blir så "materiell" fixerad ibland. Han sade en gång att han inte vill att min syster och min mor ska få någonting av det han äger, trots att han inte umgås med min släkt. De tycker faktiskt om min man. Jag frågade honom varför han säger så? Hans mor har gett bort egendom till bekanta och sin dotter och inte till min man. Hans ex-har tagit det hon kunde. Jag har en känsla av att han inte litar på andra vad gäller den materiella biten. Men ska man tänka så långt som efter sin död?

Han sade att jag "vill förstöra relationen med sonen" när jag talade om att ex-frun inte får komma till sommarstugan eftersom hon kommer vilja göra det i framtiden med. Att jag vill ta bort det han har. Jag förstår inte helt vad han menar. Jag antar att mamman skulle tycka att det är synd att inte få bo i huset men inte mera, men jag har kanske fel.

Jag antar att sonen hade varit förvånad eftersom han också är van att få som han vill. (Sonen vet inte om att jag känner mig stel och kan inte koppla av när jag träffar hans mor och att låta hans mor låna vårt hus och varför inte vår lägenhet när vi inte är där känns som att gå för långt). Jag har försökt vara så trevlig jag bara kan mot hans mor eftersom det är hans mor. Det är inte sonens fel att modern gärna går över gränser. Men när barnet inte lär sig några gränser så kan barnet agera utan att tänka sig för vad andra tycker och känner. Jag tror inte att min man "förlorar" sin son om ex-frun inte följer med honom till huset. Man förlorar inte bara de man älskar så lätt. Man kanske inte får ha kontakt på ett tag men sen får man reda ut det (har jag nu lärt mig).

Tack! Sonen har flyttat hemifrån för någon månad sen. Han är 20+ nu och vill nog bo på eget håll.

Sommarstället ägs av min man. När jag sålde min förra lägenhet gav jag mitt ex halva vinsten trots att jag inte behövde det. Jag ville att han skulle ha det bra och jag har inte ångrat mig sedan dess.

Jag tycker att det är normalt att investera i stället där vi tänker bo tillsammans resten av livet. Jag tycker att det är roligt och känns naturligt att bygga något tillsammans. Men jag förstår hur du menar. Jag saknar den här känslan nu. Jag har fått höra tydligt att det varken är mitt hus eller mitt lägenhet, så den som äger får göra vad han vill. Jag önskade att det här med vems egendom det är och inte är inte varit något problem. Tänk om jag i framtiden själv köper ett hus och min man säljer SITT egendom och flyttar in till MIG. Hur skulle han känna sig om jag säger att det här är MITT.

Det var intressant att höra att man kan bli undergiven och mesig när någon annan har pengar. Innehav av pengar gör mig inte mesiga eftersom jag valt bort en förmögen person för min man som jag fortfarande älskar djupt. Det att hans tillgångar har tiodubblats är en helt annan sak. Han ägde ingenting när jag träffade honom. Lägenheten och huset är inga "bekvämligheter" som jag ser det. Jag har levt i lyx. Nu lever vi spartanskt, utan att handla kläder eller utlandssemestrar för allt går år att betala lån och reparationer.

Jag har lite egna pengar kvar och det är dessa pengar jag lever på. Jag har varit med om en olycka men är snart helt frisk och har ett riktigt bra jobb på gång. Jag har en bra medicinskt utbildning och är van att stå på egna ben då jag inte haft några fysiskt närvarande föräldrar. Jag är en naiv givare som trodde att alla andra människor är det också. Jag köper saker till lägenheten och huset men om du nu tycker att jag inte behöver göra det eftersom det inte är mitt, så hur ska man då leva ihop och ha en familj. Jag har sett folk räkna till och med gamla IKEA skedar när de skiljs åt. Är det verkligen kärlek att leva ihop men sen vilja ta så mycket som möjligt från den andre? Jag trodde förr att män var okänsliga egon, men jag vet att det finns män med gott hjärta med. Hur man är beror inte på kön.

Jag har sålt mina smycken (som jag faktiskt har köpt själv) när min man skulle göra en insats vid köp av huset och satte in pengar på hans konto. Jag har känt mig på något sätt så pass förälskad i min man som om jag levde med en gud. Kanske hamnar man i underläge då. Det har jag definitivt gjort.

Men inte nu längre. Nu känner jag mig snarare hemskt sårad och besviken på att man kan vara så fokuserad vid vem som har bestämmanderätt över vad. Var är relationen att vi är som ett fågelpar som flyttar ihop för att vara lyckliga tillsammans och alla hjälps åt?

Nu förstår jag varför så många relationer spricker. När det kommer till pengar kan folk bli som främlingar. I vårt land kan vi få betala för oss när vi går på en födelsedagsfest eller bröllop men utomlands, exempelvis Spanien eller Italien blev jag bjuden på middagar av folk jag knappt känner. Om jag lägger ned en halv miljon på lägenheten så tackar mig mannen kanske inte i efterhand. Då är det plötsligt självklart att jag bidrar.