Ex-frun får bo i vårt sommarställe när hon vill.

Vi lånar ut både bil och lantställe till min mans ex-fru. Det har jag aldrig sett som något märkligt. 

Men jag är säker på att du kommer att kunna håva in 1300 inlägg som talar om för dig hur rätt du har.

Jag tycker nog det största problemet är att du inte räknas med på samma villkor som de andra. Exfrun ska inte ha en talan om ERT hus, inte ens sonen eg, men det är ju mer förståeligt att man vill det och att man gärna låter honom vara där.

Men, för att nu tala om just sommarhuset. Äger ni det ihop? Om inte så har han lite mer att säga till om tycker jag, men vanligt hyfs anser jag att det är om man frågar den man påstår sig älska.
Om exfrun är den som ska diktera kan han gå tillbaka till henne.

Äger NI det tillsammans är det hemfridsbrott om hon är där oinbjuden. Dvs om du säger nej. Det räcker med att en säger nej nämligen.

Tackar för ditt ärliga svar.

Jag äger inte huset juridiskt sett. Min man köpte det efter att vi gift oss. Jag bidrar till huset så gott jag kan, exempelvis köper saker och lägger ned min arbetskraft och lite pengar på renoveringen och på att hjälpa min man med trädgården.

Jag är inte den som tänker "mitt" och "ditt" i ett förhållande och när jag i framtiden kommer tjäna mer än min man så tänker jag ändå se till att han har det bra om jag skulle "gå vidare".

Ja, problemet är att jag inte räknas på samma sätt. Jag har nog bidragit till detta själv. Jag har inte vågat säga ifrån under alla dessa år.

Jag var tvungen att säga "ja" till att kvinnan får bo på vårt sommarställe eftersom min man sade att han annars inte kan fortsätta vårt förhållande om jag "ska vara så negativ varje gång sonen vill ta med mamman". Han kan inte säga nej till sonen för det vore inhumant att göra. "DET ÄR JU MIN SON!" sade han.

Det känns som att min man nu ser mig som en människa som söker konflikter, en kvinna som ser alla som tjuvar som kommer till huset för att kanske ta något, vilket saknar substans. Jag känner mig befläckad med hans anklagelser, som en person som har dömts för ett brott som jag inte har begått. Min älskade man talar nu som en främling. Jag har en sådan smärta inom mig att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, än. Jag har för första gången tappat lusten att vara fysisk nära min man. Det gör ont att se honom, och gör ont att vara ifrån honom. Jag älskar honom förstås fortfarande väldigt mycket, människan och inte hans ord och handlingar. Min dröm om en fridfull familj med honom känns aldrig ha börjat. Det har alltid varit jag, han och andra människor med i vår lägenhet och i huset.

Jag måste nog skaffa mig ett eget ställe, dit han eventuellt får komma någon gång om han vill.

 

 

Nej du är inte fånig. Inte sjutton skulle min mans ex få bo i vårt hus! No, no! Ingen av mina gamla ex heller för den delen, det känns som du blir väldigt överkörd och att exet har mer än lite problem med vart vanliga sociala gränser går. Bara för att någon annan har skrivit att de tycker det är ok så är ju inte situationerna i familjerna samma, om alla tycker det är roligt att ha ex boende så är det super, men om man är oense och är tydlig med att man inte vill så är det ju att bli totalt överkörd. Herregud, föreslå att ett ex till sej lånar er stuga för att bo där, kanske med dej så får du se om svaret blir självklart. Jag tror att många pappor har lite svårt att sätta gränser pga osäkerhet i papparollen vilket ger en gränsöverträdande exfru. Skyll inte på exet bara, det är di.n man som har problem tror jag. Det brukar vara så när ex och bonusar hamnar i bråk.

Ja, skaffa dig ett eget ställe, det låter bäst. Som jag skrivit i så många trådar om detta med bonusfamiljer; de största bovarna till att det går åt helvete är männen som mjäkar med sina ex eller med sin nya.

Däremot så är stället ditt lika mycket som hans även juridiskt om ni inte skrivit avtal om annat eftersom det är köpt EFTER att ni gift er.

Begär bodelning inom äktenskap (då får han köpa ut dig) så kan du köpa dig något eget och så är ni särbos istället. Eller så skiljer du dig om han inte vill gå med till samtalsterapeut så ni kan reda ut detta.

Sedan är inte alla ex lika heller måste jag tillägga. Din mans ex är gränsöverträdande och står framför näsan på dej och planerar hur sonen ska möblera erat hem när han tar över det. Om hon hade varit trevlig och inte sagt sådana saker och inte heller ignorerat dej så hade saken varit annan. Endel ex är ju jätte trevliga och hälsar, pratar och har inget behov att försöka mäta sig eller är svartsjuka, gör inga påhopp eller försöker blanda in barnen i ev tvister. Då är ju livet enklare.

Tack! Jag har egentligen också känt på samma sätt: om jag haft öppen kommunikation med pojkens mamma och känt mig bekväm med hennes sällskap så skulle det inte vara något problem! Jag känner mig INTE bekväm med hennes sällskap trots att jag försökt. Jag känner mig väldigt spänd.

Tack! Då vet jag att jag inte ska hänga upp mig på mamman utan fundera på vilket problem min man har och vad jag kan göra åt det. Det blir svårt att inse min man att han har ett problem. Han tycker att det är JAG som har det.

Tack snälla för ditt råd. Men det skulle kännas som att ta något ifrån min man om jag skulle begära en bodelning. Jag kan bara inte göra det. Om jag skulle lämna honom skulle jag inte begära en krona trots att jag det kanske är värt en del pengar och jag har laglig rätt till hälften. Huset som han köpte av mäklaren tillhörde hans släkt i flera generationer (huset ville dödsboet inte sälja till oss eftersom de velat få ut högt pris på marknaden). Han köpte det för dyrt tycker jag. Vi jobbar med det och det kostar mer än det smakar. Min man drömmer om att hans son ska få komma dit varje sommar med sin familj och han tillåter att mina syskonbarn ska få komma dit när de är större. Om jag begär bodelning så kommer min man säkert se mig som en hemsk människa, och det mest smärtsamma är att bli anklagad för sådan av den man man älskar mest i hela världen.

Jag undrar hur sonen hade reagerat om hans pappa säger att han inte får komma dit med sin morsa?

Är det så svårt att ta hänsyn till sin fru om man nu värderar henne lika högt som sin son? Sonen kan bo i huset och morsan kan ta ett hotellrum, tycker jag.

Jag får en känsla av att pappan tycker att det blir pinsamt att till sonen säga att det inte går att gästa de bägge för då får pappan kanske följdfrågor. Han får kanske förklara att hans fru inte vill och då kanske sonens relation till hans fru blir infekterad. Det kan också vara så att han inte vågar säga ifrån till sonen rädd att tappa kontakt med honom. Hur kan rädslan för att förlora kontakt med ett barn väga mer än den relation man har med sin fru/man? Varför tror folk att de tappar kontakt med sina barn efter en skiljsmässa? Det är ju kvalitet i umgänge som räknas, inte hur många gånger de ses. Att vara osams är friskt om det leder till att man lär sig något av detta.

Det är inte värt att en kvinna ska lida när hon känner sig förbisett i ett förhållande till priset av att andra har roligt. Jag hade nog lämnat mannen för att sen avgöra hur jag vill ha det.

Frågan är om du ska kontakta sonen eller mamman och berätta att du inte vill att de kommer ned? Det kanske är att gå för långt och uppröra mannen eftersom vad jag förstått måste han redan ha sagt att det är ok för sonen och mamma att komma.

Hur ska du kunna fortsätta leva med din man när du vet att exet får bo på ert ställe trots att du inte vill det?

Nej, det är inte bra att ena halvan mår så pass dåligt och den andra skiter i det.

 

 

Frågan är: på vilken plats kommer du på hans 'älska'lista?