Krönika rejsmar

KRÖNIKA. Säger barnet att de inte vill, är vi snabba med att säga ”jo, nu ger du gammelfaster en kram. Du fick ju ett sånt fint pussel av henne”. Dom som blir snuvade på kramen väljer sällan att bara släppa det. Det är då man tar till den gamla klassikern; skuldbeläggande eller ifrågasättande av barnets karaktär  ”vilken snåljåp du är” eller ”då blir jag ledsen”.

Det slog mig först när min sambo påpekade att jag själv gärna tar för mig av kramar och pussar av våra barn utan att varken fråga eller ta hänsyn till att de säger nej. Jag är minst lika snabb med att erbjuda mina barns kramar åt andra. 

Men vad lär det våra barn? Inte vikten av vad deras nej borde betyda i varje fall. Vi liksom många andra familjer och förskolor kör med ordet ”stopp”. Stopp innebär att vi inte vill vara med. Jag har vart väldigt noga med att berätta för mina barn att man när som helst får säga stopp. Det spelar ingen roll om man först ville vara med, men sen ångrat sig eller om man vart med en stund men inte längre vill. Ett stopp är alltid ett stopp. 

Men som vi alla vet, gör inte barn som vi säger, de gör som vi gör. Det allra viktigaste blir oheligt, vi tar för oss av våra barns personliga utrymme och kräver våra kramar, som om de skulle vara skyldiga oss det. 

Är vi vuxna då bättre än äcklet på krogen som bjuder på en drink. ”Kom igen då, ge mig en kram. Du fick ju en sån god drink av mig”. Föreställ er då hur fyllot putar med underläppen som ett ledset barn, precis på samma sätt som gammelfaster gör. Föreställ er också att du faktiskt måste ge fyllot den där jävla kramen, för vad? För en drink som du ändå kanske inte ville ha. Han kanske luktar alkohol och gammal spya. Men gammelfaster luktar soppa och tvål och det är inte heller jättehärligt.

Sitter du, som jag gjorde och försöker försvara vårt beteende? ”Men mitt barn vill ju aldrig kramas. Ska jag aldrig få krama mina barn då?”. För det första kanske måste vi vuxna släppa illussionen om att kramar av våra barn är en rättighet vi har. Precis som att de ”snälla killarna” som alltid hamnar i den berömda friendzonen inte per automatik har rätt till sex eller ett förhållande. Det är inte synd om oss och det är definitivt inte synd om dem. 

För det andra, så har jag under en veckas tid frågat mina barn om de skulle kunna tänka sig en kram eller puss. Ofta säger de nej. Men kramarna de tackar ja till är dubbelt så mysiga. Men det allra bästa med det hela var när min treåriga son vände sig mot mig under nattningen här om kvällen och sa ”mamma, kan jag få ge dig en kram nu?”. 

En vecka utav att vara lyhörd och respektera mina barns personliga sfär har lett till att min son nu frågar om han får ge någon en kram eller puss. Är det inte faccinerande hur vuxna män går omkring och oroar sig för hur de ska kunnna ragga på krogen utan att hamna under hashtaggen METOO, samtidigt som en treårig pojke knäckt koden för samtycke?

Vi befinner oss mitt i en revolution, låt barnen hänga på. Känns det jobbigt när ditt barn nekar en släkting eller vän en kram? Säg bara ”vi har börjat med en ny grej. Vi försöker lära våra barn vikten av samtycke”. 

Var en bra förälder som värnar om ditt barns integritet. Var inte det tjatiga äcklet på krogen. Barnen är inte skyldiga oss ett skit. 

Läs tidigare krönikor från Alexandra Rejsmar:

"Här Sverige, har vi roten till det vidriga som kvinnor behövt stå ut med"

"Gör det okej för barn att klä sig som de önskar, utan hetsen att passa in!"

”Högst sex år för förövaren, livstid för barnet”

”Svar på tal från en lattemamma”

"När Disney ger mig en tjock flata till prinsessa blir jag nöjd, kanske"

"Vad sänder vi för signaler till våra små när vi alltid vill visa en stabil front?"

”It takes a village to raise a child”