Hade ni bott i hop med ert barns andre förälder trots att ni inte är ihop?

Jag skulle kunna dela en gård eller liknande med vänner, bara vi hade egna ytor och tydlig ansvarsfördelning. Och visst skulle det funka med ett ex också. Men just nu bor jag i lägenhet med barnen och då säger jag nej.

Nej, det hade jag inte.

Kks med barn och boende tillsammans. 

Fast det stämmer inte. Det finns studier som visar att barn mår lika bra när de växer upp bland föräldrar som bara är vänner som när föräldrarna har en romantisk relation. Dock har konflikter en negativ roll. Både konflikter i förhållandet och konflikter pga separation mellan föräldrarna kan ha en negativ inverkan på barn. 

Ja, jag har gjort det i många år och det lär bli några år till.

Av alla skäl du har radat upp. 

Vi är ganska bra kompisar och har kul ihop, reser ihop mm. Men vi är inte ett par. 

Tror knappast vår relation är sämre än de flesta äktenskap, så vårt barn blir inte lidande. Under våra drygt 20 år tillsammans har vi sett så många bli häftigt förälskade, skaffa barn till höger och vänster, vara otrogna, skilja sig och ha sig. Det verkar väldigt jobbigt för både barn och vuxna. Vi är raka motsatsen, väldigt lugna och eftertänksamma så för oss funkar det. 

Vi slutade väl vara ett par efter ca 10 år. 

Vi har inte sex och om vi har det med någon annan är vi väldigt diskreta. Den dagen någon av oss blir förälskad blir läget säkert annorlunda! 

Jag har gjort det, periodvis. Det var lite sorglustigt, för barnen var alltid så glada när det var vi alla fyra tillsammans igen under samma tak. Då fick jag så dåligt samvete för skilsmässan (som dock var nödvändig, för jag ville inte längre dela säng med exmannen). 

Nu är mina barn vuxna. Min exman och jag har har pratat om att bo ihop igen och poola resurser om kriget skulle komma. Det är tryggare och säkrare så.

Fast det är inga barn som tänker på sina föräldrars kärleksliv på det sättet. Inte när de blivit vuxna heller.  För barnen är föräldrarna Mamma och Pappa, sexlösa. Barnen är glada över att hela familjen är tillsammans, som det ska vara!

Nej, när jag äntligen blev av med honom skulle jag inte frivilligt ha kvar bördan. 

Jag hade kunnat göra det om barnet var väldigt litet. Jag tänker att det skulle vara det nedt praktiska under föräldraledigheten, i synnerhet när det pappan är ledig. Det skulle vara lättare att etablera anknytning om barnet och föräldern träffas jämt än några timmar om dan eller i veckan. Undet småbarnsåren skulle det nog också vara bra. Därefter skulle jag nog föredra att bo grannar eller i parhus, som någon nämnde, så att barnet har båda föräldrarna tillgängliga men de vuxna får mer privatliv från varandra. 

Jag har gjort det. Vi hade vår dotter i livets slutskede och vårdade henne hemma tii hon tog sitt sista andetag. 

Vad intressant.

Samma här. Vi gjorde slut för två år sen och skilsmässan gick igenom för ett år sen. Under de här två åren har det inte alls varit självklart hur vi ska göra, vi har känt efter, diskuterat och testat olika upplägg. Men vi har båda hela tiden velat att sonen ska bo kvar i radhuset, och ingen av oss vill vara ifrån honom en hel vecka i taget. Så vi turas om att bo borta några dagar i taget, och så bor vi alla tre tillsammans två dagar i veckan. Pappan har sina släktingars lägenhet som kan kunnat använda, medan jag har bott på hostel, i en kompis gästlägenhet m.m. men har nu äntligen köpt en egen lya.

Allt tjafs som fanns innan vi gjorde slut är helt borta nu. Nu är vi glada varje gång vi ses, och vi tar verkligen vara på familjestunderna, spelar brädspel, har intressanta middagssamtal och gör utflykter. Pappan och jag är goda vänner, han säger att jag är som en syster för honom. Vi mår bra av att ha varandra i våra liv, men vill inte vara ett par. Jag har en kk och är väldigt nöjd med upplägget, och mitt ex har inget stort behov av att dejta (och skulle han ändå göra det så vill han inte flytta ihop med nån på länge). Sonen är trygg i att vi kommer bra överens och gör saker allihop ibland, bl.a. ska vi göra en gemensam resa i sommar.